"Men, jag spelar ju fiol!"

Jag väntar med spänning på klagomål från grannarna medans jag sågar och hamrar på min stackars lånefiol. Varje kväll, precis efter att vi öppnat fönstren för att släppa in frisk kvällsluft, så drar jag fram fiolen och spelar skalor så att hela kvarteret vibrerar.
Vår fiollärarinna är en vacker bohem med röda lockar som specialiserar sig på irländsk musik. Hon har också en magister examen i kreativt skrivande. Så vi pratar författande och har lovat att utbyta verk. Jag kan tänka mig att hon skriver fantasy sagor. Eller kanske barnböcker?
Igår hade vi vår fjärde lektion och vi var sena. Robert hade just kört från downtown och efter 10 år i LA så lider han av ett seriöst fall av road rage. Det är enda gången som jag ser den annars så glada människan förbannad. Och av den anledningen så sitter jag mest och försöker kväva ett skratt medan han svär och ojar sig över alla idiotiska förare och röda ljus. Igår hamnade vi i en ständig våg av röda ljus. Varje trafiklykta lyste rött. Till slut tröttnade Robert och körde helt enkelt vidare. Det är inte vidare svårt, bara man tittar sig omkring och ser till att den stora båten till bil, fords crown Victoria, inte syns till. Det är den som poliserna brummar omkring i.
Men när Robert tog saken i egna händer så var det givetvis en plikttrogen medborgare som ville läxa upp honom. Colorado förare är ganska beskedliga. Men vid nästa rödljus så vevades rutorna ner och en artig ordväxling ägde rum.
“Vad fan håller du på med?” skriker en rödnosig medelålders man.
“Sköt dig själv,” säger Robert i bästa vilda västern anda.
“Du är ju för fan en samhällsfara!”
“Vi är sena till vår fiollektion!” utbrister jag och håller upp min notbok som bevis.
Den rödnäsde karln blir stum och vi vevar upp rutorna och kör vidare.

Det är rart med barn…

Idag var jag nanny åt lilla Lauren. Ett av mina enklaste sommar jobb någonsin (trodde jag). Men ack så fel jag hade. Laurens mamma skulle på kurs så hon släppte av det lilla underbarnet klockan sex på morgonen.

“Hon brukar inte gå upp såhär tidigt, så om hon blir kinkig kan du försöka få henne att ta en tupplur.”

Hon ger mig en lista som jag skummar igenom. Frukost klockan sju. Sedan borsta tänderna. Mellanmål runt halv tio. Lunch halv tolv. Mamma Shauna placerar en matväska på bordet fylld med apelsiner, kex, juice, och lunch.

Se till att hon kissar varannan timme. Olyckor händer fortfarande ibland.

Okej, tänker jag och sneglar nervöst på klockan.

Det börjar ganska bra. Mamma åker iväg på sin kurs och lilla Lauren verkar glad att vara på besök hos mig. Vi mumsar frukost. Hon dricker varm choklad och äter pumpabröd från starbucks. Jag smuttar på mitt kaffe. Vi ser hennes favorit barnprogram “Dora och Diego.” Det är ett sådant där läskigt barnprogram där producenterna försöker vara lite “educational.” Som tittare får vi gissa färger och siffror.

“Blå” skriker jag.

“Röd” skriker Lauren.

Vi turas om att gissa.

Sen borstas det tänder med jordgubbstandkräm. Lauren verkar mest suga på den bärsmakande tandborsten.

“Nu vill jag gå till parken!”

Hon gillar att ge order och är väldigt bestämd.

Sagt och gjort.

Jag föreslår att hon ska gå och kissa först och hon sätter sig lydigt på toalettstolen. Ut kommer en rykande nummer två och jag önskar att jag hade en klädnypa till hands medan jag torkar bajs.

Så beger vi oss till parken. Himlen är mörk och fylld med moln som verkar oroväckande tunga. Det tar en lång stund att traska till lekparken med en 3-åring. Hon vill inte sitta i vagnen och hon vill inte ta på sig sin jacka trots att det är kyligt i luften. Faktum är att hon inte ens vill ta med sin jacka.

“Neeeej. Packa inte ner min jacka. Neeeej, vill inte ha med den!” Skriker hon trotsigt när vi ska gå.

Jag smugglar ner den i min handväska när hon inte ser på. Och tur var det för halvvägs till parken så kommer hon på att hon fryser och vill ha sin jacka NU.

På vägen pekar hon ut sin pappas hus.

“Där bor min pappa. Min pappa bor där.” Säger hon flera gånger och tittar längtansfullt mot huset.

Jag tycker synd om henne, för den lilla stackaren har föräldrar som nyligen separerat. Pappan har redan flyttat ihop med en ny flickvän och träffar bara Lauren en gång i veckan.

Om ens det.

I lekparken har vi först roligt, åker rutschbana, gungar, och klättrar. Lauren vill leka att hon är min mamma. En roll hon verkar trivas med.

Men efter ett tag förvandlas den söta lilla flickan till ett riktigt monster. Hon tar av sig skorna, bara för att skrika på mig att hon vill ha sin skor på. Detta scenario upprepar hon flera gånger. Hon kastar skorna i sanden och sekunden senare ylar hon, “jag vill ha mina skoooor!” När jag plockar upp dem och borstar av sanden så ger hon upp ännu ett gallskrik. “Neeeeeej!!! JAG ville hämta mina skor.”

Det lilla ansiktet är ihopskrynklat. Sekunden senare så skrattar hon igen och vill bli buren och kramad. Men inom lopper av några minuter så ger hon upp ännu ett gallskrik.

När vi gungar så skriker hon, “Men ge mig fart då! Mer fart! Meeeeeer!” bara för att i nästa andetag skrika, “Neeeej, sluta då. Sluuuta!”

Vid det här laget börjar jag bli riktigt trött på hennes humör. Shauna har berättat för mig hur Lauren agerar ut sedan separationen, och hur hon till och med besöker en lek terapeut en gång i veckan.

Lauren börjar klaga på att hon har ont i magen och jag föreslår att vi beger oss hemåt. Denna gång vill hon sitta i vagnen, men när jag spänner fast henne så skriker hon, “Aj, du gör illa mig” Och när jag knuffar vagnen uppför backen som leder från lekparken så uppmanar hon mig otåligt att gå fortare. “Gå fortare, fortare, fortare!”

“Det här kommer bli en lång dag,” suckar jag för mig själv.

Just då textar mamma Shauna på mobilen och frågar hur vi har det.

“Bara fint. Vi har det så trevligt så. No worries.”

Skjut mig.

Väl hemma igen så springer Lauren på toaletten för ännu en stinkande nummer två:a.

“Kolla inte på mig!” tjuter hon när jag sneglar in för att tända lampan åt henne.

Hon vill inte äta sitt mellanmål. Istället ska vi spela spel. Och eftersom jag och Robert är barnlösa (tack och lov!) så har vi bara vuxenspel. Men Lauren drar fram schackbrädet och börjar kasta schack pjäser omkring sig tills jag sätter på Nikelodeon. Jag får henne att lägga sig på soffan och lägger en filt över henne, och inom loppet av 5 minuter så snarkar det lilla livet och jag stänger lättat av Sponge Bob. Hon sover i en timma och en kvart medan jag kopplar av med en bok och en kaffekopp. Jag börjar inse hur jobbigt stay-at-home moms har det. 3-åringar är verkligen inte det lättaste.

Men när jag väcker henne och säger att det är snart dags för lunch så har Lauren förvandlats till en riktig solstråle. Hon hjälper mig att göra Mac and Cheese och skrattar sitt lilla klingande skratt. Hon provar mina högklackade skor och vacklar omkring i köket. Så kommer hennes mamma och vi sitter och pratar vuxenprat medan Lauren berättar om vad vi gjorde i lekparken. Hennes ondskefulla humör är som bortblåst. När dom ska åka så säger hon: “Tack för att jag fick hälsa på dig, Stina.” Sedan vänder hon sig till sin mamma och frågar om hon får komma till mig snart igen. Och så ger hon mig en stor kram och en blöt puss.

Och jag som cirka två timmar tidigare svurit dyrt och heligt att aldrig, aldrig, aldrig skaffa barn är plötsligt inte lika säker.

tycker om

Tycker om japansk inredning. Orkideer och små fyrkantiga tallrikar. Tekoppar och bambumattor. För att inte tala om mochi glass. Har ni chansen att besöka japansk restaurang så måste ni prova den japanska glassen. Åh, den e himmelskt goood. Vi har en asiatisk matvaruaffär som jag besöker ibland för att införskaffa dumplings, mochi, och senast så blev det ett par fina tallrikar med cherry blossoms. (Se nedan). Skulle helst vilja dekorera ett helt rum i japansk stil. Kanske en vacker dag. :)

.................................................................................................................................................................

Min söta tallrik

Söndag

Kompisar Från Förr

Jag älskar facebook.

Inte för att jag är speciellt aktiv. Jag uppdaterar sällan min status, kommenterar alldeles för lite och postar nästan inga bilder.

Ändå så blir jag så glad varje gång man blir addad av en kompis från förr.

Sådana man inte talat med sen lågstadiet. Eller sådana man aldrig riktigt kände på djupet, men som man ändå växte upp med. Det är så kul att se vad dom gör nu, hur dom lever och frodas. Samma sak är det för Robert. För några veckor sedan så gick vi ut med en av hans bästa kompisar från högstadiet. Dom hade inte setts sen dess. Inte förrän facebook då dom insåg att dom flyttat till samma delstat. Och när dom träffades så var det som att åren aldrig gått.

Jag ser ett visst mönster med mina vänner och bekanta. Ena halvan har etablerat sig, vuxit upp, mognat, och byggt ett liv som liknar deras föräldrars. Ett mer traditionellt liv kanske man kan kalla det. Majoriteten har blivit med bebis. Dom har köpt hus i Skellefteå med omnejd (umeå inkluderat!). Dom är färdigutbildade. Har jobbat heltid i ett par år och njuter av 4 veckors semestrar längs med Norrlandskusten. Dom går på Skelleftefestival, badar i Boviken och springer Broarna runt.

Andra halvan av mina vänner har också vuxit upp och mognat. Fast på ett annat sätt. Rastlöshet, nyfikenhet, äventyrslusta, eller något annat har drivit dom ifrån barndomens Skellefteå. En väninna från högstadiet och gymnaiset bor på Nya Zeeland numer. En annan kär vän bor i Shanghai. En tredje i Polen. En fjärde bekant bor i Virginia, USA och en femte i Kalifornien. En sjätte väninna bor i Vancouver. Och en sjunde bor lite överallt, London, Dubai, Sverige…

Dessa vänner är oftast mindre etablerade. Inga barn och inga fyraveckors semestrar. Majoriteten av dom har inte en svensk partner. Dom bor liksom mig, mitt emellan världar. Skellefteå är inte längre “hemma.”

Jag har alltid varit rastlös och nyfiken. Tror det var därför jag alltid föll för komplexa killar från andra länder i tonåren. Men jag trodde aldrig att jag var en blivande utlandssvensk. Hade inga planer på det och trodde mig aldrig riktigt om det. Trodde alltid att jag var för neurotisk. Men att bo utomlands har varit bra för mig. Det stärker en som människa när man inser att man klarar av saker som man aldrig förut trodde att man kunde. Som att hålla föreläsning på ett andra språk. Eller köra bil på 8-filig motorväg. Eller fira julafton utan Kalle Anka. Jag hade inte varit den jag är idag om jag stannat i Skellefteå. Samtidigt som jag tycker att dom som stannat har gjort det minst lika bra som dom som åkt. Så länge man utmanar sig själv och inte fastnar i “jag kan inte” fällan så finns det inget rätt eller fel.

Jaga Lyckan. Fånga Dagen.

mani & pedi

En sak som är billigt i USA är manikyr och pedikyr.
Jag förundras alltid över folk som påstår sig vara utfattiga men som ändå alltid har välmanikyrerade naglar. Fast sen kommer jag på hur billigt det är. Typ 8-9 dollar för fransk manikyr.
Min första sommar här så beslöt jag mig för att prova på. Jag gick in till första bästa nagelsalong och insåg snabbt att jag befann mig i en annan värld. Manikyr borden och pedikyrpallarna var fyllda av asiatiska unga kvinnor med vita munskydd för ansiktet. Kunderna bestod enbart av amerikanska medelklass kvinnor, majoriteten med några extra mått runt midjan. Och ett par unga tjejer som skulle ha akryliska naglar.

“Du vill manikyr?” frågar en ung pinnsmal asiatisk tjej.
När jag nickar så pekar hon mot en hylla fylld av nagellack i alla färger.
“pick color” säger hon.
När jag slår mig ner vid manikyrbordet så är det inte den unga tjejen som ska göra min manikyr, utan en äldre asiatisk kvinna med ilsken uppsyn.
Hon grabbar tag i min hand på ett hårdhänt vis och börjar arbeta med den som om den vore en träklump hon försökte karva. Hon filar och klipper och joxar tills alla mina nagelband börjar blöda. Emellanåt så grymtar hon något oförståeligt. Bredvid oss sitter två andra manikyrister och skrattar och pratar högt på ett för mig obegripligt språk. Den ena sneglar på mina skor och säger något som genast utlöser ännu en skrattsalva.
När jag äntligen är färdig och mina sönderfilade naglar lackats så inser jag att det är dags att betala för det otrevliga kalaset. Jag vet att den arga asiatiska kvinnan förväntar sig dricks, men med levrat blod längs med samtliga nagelband så tycker jag inte riktigt att hon förtjänat de sedvanliga 15 procenten.
Men när jag snålar med dricksen så spänner hon sina mandelformade ögon i mig och väser mellan sammabitna tänder,
“is that it?!”

ja jisses.
En annan gång när jag mot bättre vetande går till nagelsalong så sitter jag mitt emot en vacker 30-nånting asiatiska som pratar väldigt lite engelska. Hon stirrar oupphörligen på mig mitt emellan filandet och lackandet. Jag känner mig lite olustig. Jag ler men besvaras med ett kyligt pokerfejs. När vi äntligen är färdiga så pekar hon mot sin överläpp och säger,
“Your lip, too much hair, you need wax.”
Okej najs.
Vad säger man när man just blivit utnämnd till skäggiga damen av en manikyrist? Jag bestämmer mig för att ignorera hennes bristande vett och etikett.
Men manikyristen ger sig inte.
“you want wax?” frågar hon uppmanande.
“no thanks!”
“you are sure?”
“yes!” (dammit)
“okay”säger hon och knycker på nacken som för att säga, “skyll dig själv”

*suck*

Så slutsumman av kardemumman är att man måste hitta en bra nagelsalong, för det finns väääldigt många dåliga.

Sommartider hej hej sommartider

rabatten

liljorna blommar

Jag vet att jag inte bloggat vidare friskt på senaste, men alla är ju så upptagna med sitt semesternjutande (eller avsaknaden av det) att jag knappt trott att någon uppmärksammat min frånvaro.
Vad händer här på andra sidan Atlanten?
Hmmm. Här i Colorado har värmen kommit på allvar. Min trädgård blommar för fullt. För att inte tala om trädgårdslandet. Min körsbärstomat växer så det knakar, den har i princip tagit över hela rabatten. Och till våran spaghetti sås har vi numera alltid färsk basilika och rosmarin. Jag har en vecka kvar på mina sommarkurser, och sedan blir det fleeera veckors ledighet. Ska bli så skönt. Fast jag har massa planer och kommer ha fullt upp hela tiden. Ska extraknäcka lite som barnvakt åt ett 3-årigt litet underbarn som heter Lauren. Och så snart kommer ju Alissa hit (vår utbytesstudent!).
Vi har även börjat ta våra fiollektioner, and let me tell you, det går riktigt bra! Ikväll hade vi vår tredje lektion och jag hade gjort min hemläxa och fick massor med beröm. Vår fiol fröken har till och med sagt att vi är dom bästa vuxen elever som hon någonsin haft! Ja, för man e ju som sagt världsbäst på allt. *host host*
Igår var vi på baseball med min väninna Shauna och hennes lilla dotter. Sällskapet var trevligt, och solskenet, och glassen, men baseball e verkligen en tråkig och seg sport. Nej tacka vet jag hockey. Där händer det grejer.

Hur är sommaren hos er?
Shauna...

...o lilla Lauren

Herr Vitlök och Sagan om den Envise Forrest Gumpen

Jag har en kille i en av mina kurser som är en borderline stalker. Han är väldigt Forrest Gumpish och jag undrar ibland om han “har alla hemma.” Mentalt sett så verkar han lite efterbliven, eller iallafall socialt handikappad. Kanske han lider av Aspbergers?
Värst av allt är att han verkar äta en diet endast bestående av vitlök och han envisas med att sitta bredvid mig. Denna kurs möts VARJE morgon, måndag till fredag, så jag insåg snabbt att jag måste göra mig av med Herr Vitlök snabbast möjligt. För tyvärr så är det fysiologiskt omöjligt att hålla andan i 2 timmar. Varje gång vi tar rast så envisas han också med att inleda en konversation med mig. Oftast angående kursmaterialet eller dylikt, på ett sätt som är väldigt genomskinligt och konstlat.
Jag har svårt för att vara en bitch, vilket oftast har lett mig i fördärvet där jag får dras med allehanda udda typer och sitta igenom olidliga konversationer.
Hursomhelst, jag insåg snabbt att den här killen inte hade något som helst socialt förstånd så jag började köra med en väldigt okontaktbar stil. Jag bytte även sittplats och slog mig ned mellan en kille och en tjej, (för att kunna andas normalt under den 2-timmar långa föreläsningen!).
Efter ett tag av undvikande så trodde jag att faran var över. Forrest Gump hade flyttat och satt sig bredvid en brunett i bakre raden som han också bombarderade med trista och uppenbara frågor. Lättad och nöjd så flyttade jag tillbaka till min plats i första raden och fick njuta av en hel veckas frid. Men ack den som ger sig. Igår kom Herr Vitlök tillbaka under rasten,
“Mmm Stina.? Sa han
“Ja…?”
Han är en sådan där konstig person som ler konstant, även medan han pratar, vilket gör att han ser ut som en psykopat med ett brett påklistrat leende.
“Var du här i måndags?” frågar han mellan de alltjämt leende tänderna.
“Jo.” Säger jag.
“Tror du att du möjligtvis kan mejla dina anteckningar till min e-mejl address, jag var out-of-state i mändags.”
“Visst.” Säger jag och förbannar mig själv på samma gång, för jag vill verkligen inte att min e-mejl ska hamna i Herr Vitlöks stinkiga händer.
Till min lycka så bryter en annan kille sig in i konversationen och säger:
“Jag, kan mejla dig, jag har redan din e-mejl.”
Herr Vitlök ser besviken ut men säger okej till killen, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag slipper inleda en e-mejl korrespondens med denna varelse.

Grattis!

Har haft mycket att fira den här helgen.

Midsommar förstås. Skål på er!

Och så har min gamle far blivit ett år äldre. Grattis på födelsedagen, lille pappsi!

Och så har det vankats amerikansk fars dag.

Men det största firandet för oss har varit vår 3-åriga bröllopsdag!

Yikes vad tiden går fort.

Vi firade dubbel-bröllopsdag med Chris och Jylene igårkväll. Vi käkade på en restaurang nere i Denver som heter Vesta Dipping Grill, och vi spenderade 4 timmar pratandes och doppandes. Det var trevligt.

Vår egentliga bröllopsdag var idag, den 21:a juni, så vi gick ut och käkade igen på tu man hand. Vi hamnade på Bonefish grill, vilket e samma restaurang som vi åt på dagen vi gifte oss, och som av en händelse blev vi placerade vid exakt samma bord. Snacka om déjà vu!

Jag hoppas alla haft en underbar midsommarhelg!

appetizer @ Vesta Dipping Grill

speleman

Tack för kommentarerna jag fått på sistone. Man känner sig så bortkopplad från midsommarfirandet härborta. Vet ju knappt vilken helg det vankas nubbe och midsommarstång. Jag vet att svensk organisationerna härborta ordnar midsommar firande, men jag har noll tolerans för den typen av utlandssvenskar som bara umgås med andra svenskar efter 30 år utomlands. Tycker det e skumt. Därför jag dragit mig ur SWEA och liknande organisationer. Inte för att jag inte är patriotisk, men men…
Jag och Robert har förresten bestämt oss för att skaffa en ny hobby: nämligen fiol! Ja, vi ska börja spela fiol! Vi ska ta parlektioner och har hyrt fioler för 9 dollar i månaden. Jippie, ska bli så kul! Har alltid velat spela ett instrument som vuxen, när jag var liten och spelade i skolan så såg jag inget värde i det och tappade intresset snabbt, etc. Men nu så e vi helpeppade båda två. Kul att göra något tillsammans dessutom.

Har tenta imorrn så jag måste gå och sussa. Men snart blir det Mozart och Beethoven som gäller. Haha.