Politik i USA

Det finns tre samtalsämnen som man bör undvika i USA:
sex, religion, och politik.
Alla som jobbar inom service branschen får lära sig denna gyllene regel under sin utbildning. Sex, religion, och politik är serious business, och oftast så går alla 3 hand-i-hand.
Men trots detta sociala förbud så har jag börjat urskilja fyra distinkta typer med vitt skila politiska resonemang.

1. Dom Konservativa Höger Religiösa:
Vandrar in i den politiska debatten med bibeln i handen, säger ordet Jesus i varannan mening, och bygger sina åsikter på misstolkade religiösa texter. Denna grupp är extremt bakåtsträvande och klamrar sig fast vid kärnfamiljen som om den vore en livboj på stormigt hav. Dessa typer gillar att moralisera och protesterar mot gay marriage, rätten till abort, och är dessutom ofta öppet rasistiska. Speciellt så hatar dom svarta singel-mammor som lever på socialbidrag och svarta karlar som sitter inburade i fängelse. För att inte tala om dom mexikanska immigranterna.
Den konservative högern vill förbjuda sexualundervisning i skolorna, tvinga tonårstjejer att behålla sina ofödda barn, och är oftast emot vetenskapliga framsteg såsom stem-cell research. Dom tycker att kvinnans plats är i hemmet mellan spisen och barnkammaren, och anser att homosexualitet är en sjukdom som bör botas.

Oftast så orkar jag bara prata med en konservativ religiös i cirka 30 sekunder innan jag känner gallan i halsen.

2. Hollywood Liberal:
Diggar Oprah, George Clooney, och givetvis Brangelina. Tycker att ALLA borde adoptera åtminstone ett barn från ett främmande land.
Anser även att rökning, bilar större än Toyota Prius, och icke-ekologisk mat bör förbjudas, och konsumtion skall bestraffas med fängelse alternativt grova böter.
Den hollywood liberale ser upp till Europa och vill att USA ska bli omtyckt av hela världen och känd som en välgörenhetsjätte. Man röstar på Obama mest för hans hudfärg och för att man hatar George W så innerligt. Den hollywood liberale pratar sig varm om dom stackars välfärdsmammorna, bögbröllop, och djurens rättigheter, samtidigt som han eller hon spenderar halva sin årslön på märkesväskor och Manolo Blahniks.
Den Hollywood liberale är kung eller drottning av motsägelser.

3. Universitets Sossen:
Majoriteten av alla college kids i USA hatar det nuvarande systemet och vill ha "förändring." Dessa typer vill legalisera allt ifrån marijuana till assisterat självmord. Liksom 70-talets hippies så hatar universitets sossen krig, och spenderar en helg i Washington D.C. med att protestera mot allt ifrån Irak-invasionen till dödstraff. Tycker att alla ska röka en joint och “coola ner.” Hävdar att dom hatar populärkultur, fast klistrar sig ändå framför teven varje vecka för att se Idol. Pratar i drömmande ordalag om 30-timmars arbetsveckor i Frankrike och buddistmunkar i Tibet, men avstår från backpacker resan för att, “man inte kan leva utan en riktig dusch i månader.”
Universitets sossen beskriver sig själv som feminist, öppensinnad, kultiverad, och djup. Men tyvärr är deras åsikter ungefär lika nya som universitetet dom läser vid.

4. Vilda Västern Sheriffen:
Ofta en Texasbo, alternativt från arizona, new mexico, eller colorado. Denna typ är inte bara emot regeringens handlingar, utan är emot själva regeringen i sig. Vilda västern sheriffen vill bära sina vapen, köra sin bensindrickande monster truck, och har ingen kunskap om vad som egentligen befinner sig utanför USAs gränser. Han eller hon vill helt enkelt sköta sina egna affärer och tycker att alla andra borde göra detsamma.
Favoritmottot lyder: “It is not guns that kill people, it is people that kill people."

fettsugning eller yoga? Det e frågan

Jag beskriver i översvallande ordalager hur fantastiskt det är med yoga.
Men min sydamerikanska väninna höjer bara frågande på ögonbrynen och skakar på huvudet.

“Jag avskyr att träna, nej då fettsuger jag mig hellre,” säger hon och jag vet att hon menar det.
Skönhetsoperationer i sydamerika är vardagsmat för alla som har råd. Patricia har införskaffat ett par nya bröst, ett stycke fettsugning, och fyra fejkade porslinständer. Alltihop utfördes i hemlandet colombia och var ruskigt billigt med amerikanska mått mätt.

“är du inte rädd för att ligga under kniven?” frågar jag.
Blotta tanken på sjukhus, skalpeller, och oetiska doktorer i vitt munskydd får mig att rysa.
“nej, vad ska man vara det för?” säger patricia. “No pain no gain”
Vill man vara fin får man lida pin.

Fast ibland kan det gå fel. Patricia berättar om sin kusin som fettsög sina kärlekshandtag och fick en getingmidja, bara för att senare vakna upp och inse att allt nytt fett samlats på bakdelen.
“Hon ser ut som en elefant bakifrån och en struts framifrån”
När jag frågar Patricia om hon kan tänka sig att göra något mer skönhetsingrepp så nickar hon genast. Hon vill förminska den inköpta d-kupan till en lite mer blygsam c.
Skönhetsoperationer verkar fungera efter domino-principen, har man gjort ett ingrepp så vill man alltid göra mer.

Nej, tacka vet jag träningscykeln.

Skulle egentligen laga mat. Försöker vara en bra Stepfordwife nu när jag e ledig. Men kom inte hem förrän sent och hade glömt att ta ut köttet från frysen. Så det fick bli att beställa pizza. Har hittat ett nytt pizza ställe, en italiensk familj som gör supergoda pizzor med tunnare deg än Dominos.
Till efterrätt blev det en mini cornetto. Har ätit dessa mini cornettos hela sommaren. Finns i smakerna vanilj, choklad, fudge och kakdeg.
Och deras dvärgstorlek lindrar eventuellt dåligt samvete.
Fast sanningen är att en liten glass oftast blir två, och två blir snabbt tre,och innan dagen är över har man ätit upp hela 10-packet.

Papper eller Plast?

Matvaruaffären har påspackare.
Oftast är det extraknäckande tonåringar alternativt milt utvecklingsstörda personer som packar ens varor.
När jag först flyttade hit så kändes det lite underligt att ha någon som packar ens påsar, lite för mycket klassamhälle. Men sedan så insåg jag att det faktiskt ger jobb åt dom som annars kanske inte skulle ha kunnat hitta ett. Och det är väl huvudsaken? Att alla ska få något att syssla med.

En av de äldre påspackarna - som jag stöter på flera gånger i veckan - är alltid oförskämt munter där han står och packar fryst i en påse, flingor i en annan och ägg i en tredje.
“Papper eller plast, mam?”
“Plast går fint.”
(jag vet, jag vet, tänk på miljön)
“How’s your day going?”
“Bara fint. Själv då?” säger jag mekaniskt.
“ännu en underbar dag på jobbet, kunde inte har vart bättre!”
Påspackaren ler brett och dom små hamsterögonen plirar muntert mot mig bakom dom tjocka glasögonen.

Han kan inte vara seriös, tänker jag misstroget.
“Vill du ha hjälp att bära?”
Hans käcka stämma påminner mig om en programledare för barnteve.
“Nej, tack det behövs inte.”

Hur kan man packa matkassar 8 timmar om dagen och samtidigt älska livet?
Hur många gånger per dag måste han röra på läpparna, vibrera stämbanden och forma dom tre små orden, “papper eller plast?”
Och ändå är han lyckan själv.
Livet är inte rättvist.

hårigt värre

Så långt hår som jag har nu har jag aldrig haft.
Det har fått växa hela sommarn och hela våren, mycket potion number 9 har det blivit. Och minimalt med plattång. Och trots oklippta toppar så är det hyfsat skinande och blankt.

Men jag är fruktansvärt less på min hårfärg. Så trött på att vara bimbo blond. Mitt underhår är min naturliga hårfärg vid det här laget och jag funderar på att få min frissa att “färga tillbaka” mig till min naturliga hårfärg.
Är för blek för att vara brunett, även om jag skulle vilja. Och mina rosa kinder klär sig inte mot röda undertoner.
Har ett behov av att bli naturlig, även om mitt naturliga är likvärdigt med askgrått.

Det råttfärgade hårets vara eller icke vara.
Imorgon får jag domen, har tid med frisör Anette klockan tolv. Så vill ni att jag ska förbli urbilden för den blonda svensken så speak now or forever hold your peace.

assertive

Är ett av mina favorit ord på engelska.
“Jag ska bli mer assertive,” säger jag alltid till Robert.
Mediterar över ordet.
Vill göra det till en del av mig.

Den svenska översättningen av assertive lyder: bestämd, självsäker.
Dom orden smakar inte lika gott på tungan.
Merriam-Websters engelska lexikon säger:
To assert oneself: to speak or act in a manner that compels recognition especially of one’s rights.
Där är det! Den rätta betydelsen.

Min svärmor tog till och med assertive kurser för några år sedan. För hon är liksom mig konflikträdd och mesig.
Står man inte på sig så får man ingen R-E-S-P-E-C-T.

Att vara assertive är inte detsamma som att vara aggressiv, påträngande, bitchig eller arrogant. Det handlar om att etablera sina egna gränser, vara öppen och ärlig, kunna säga nej.
Jag har alltid haft en dålig relation till ordet nej.
En lam ursäkt var bättre än ett stadigt nej.
Trodde alltid att jag skulle göra folk ledsna eller arga om jag sa nej. Som att dom skulle begå självmord för att jag inte vill följa med på krogen.

Jag har kommit lång väg sedan dess. Har inga svårigheter att ge nekande svar till folk. Men det är svårt att balansera mellan assertive och bitchig. Speciellt som tjej så upplevs man alltid som en “jävla bitch” om man står på sig. Pms-kärring, liksom.

Idag var jag assertive. Det kändes bra. :)

must love dogs

Följde med R när han åkte och klippte sig. Mest för att hans frisersalong ligger alldeles bredvid en djuraffär. Och till skillnad från svenska djuraffärer så säljes även hundvalpar och kattungar på plats. Hundvalpar av alla möjliga raser kivas och busas i sina burar, som saknar tak och man kan därför sticka ned handen och plocka upp dom små liven. Inte direkt bra ur djurvänssynpunkt. Men jag tycker det är så mysigt att få kela med valp.
Skulle aldrig köpa en hund från annat än en uppfödare dock.

söndag

Fruktansvärt varmt idag. Vi besökte söndagsmarknad. Hittade en liten dam som sålde stiliga egengjorda smycken. Köpte två halsband för 5 dollar stycket. Ett åt mig och ett åt Alissa. Håller på fixa ihop ett litet välkomstpaket åt henne.

Visst e det snitsigt?

Tjejigt värre

Inflyttningsfesten blev en hit. Kyliga margaritas utan saltkant satt fint i kvällsolen. Vi var bara flickor som samlats kvällen till ära. Morotstavar dippades friskt och samtalsämnet nummer ett var den för evigt outgrundliga gåtan: män.
“Jag hade planerat allt.” Sa Hayley. “Vi skulle gifta oss efter college. Jag tänkte jobba några år, och sedan skaffa barn och bli mamma på heltid.”
Hennes föredetting tjänstgjorde i Irak som soldat. Han blev förändrad efter det, sluten och retlig. Så många unga amerikanska män som kommer tillbaka och har svårt att lappa ihop sina liv. Allt dom sett och upplevt är så långt ifrån den enorma välfärd dom växt upp med.
Amerikanarna har det fantastiskt bra.
Och dom flesta vet om det också.
Allting är så rent, fräscht och nytt. Vägarna breda, och husen stora.
Fattiga finns det gott om. Men det är en annan slags fattigdom än den man vanligtvis associerar med ordet. Fattiga amerikaner är överviktiga istället för utsvultna. Dom har en bil istället för två eller tre. Dom har inte råd att gå till doktorn eller tandläkaren, men slingar håret och äter på Macdonalds. Det går inte jämföra amerikansk fattigdom med sådan man ser i tredje världen.

Collegetjejerna på festen är alla typiskt amerikansk medelklass. Tjockt glänsande hår, perfekta vita tänder, friskt rosiga kinder, märkes handväskor och kreditkort.
Europeer verkar associera amerikanare med övervikt, men jag tycker det är lite av en myt. Europeer har också lagt på sig lite extra hull sedan 50-talet.
Amerikanare, enligt min mening, ser ut som hälsan själv. Iallafall den lyckligt lottade medel – och överklass amerikanen.

Vi går ut och dansar på en av Boulders collegebarer. Det är packat med folk. Svettiga kroppar som grindar och rullar med höfterna. Långt hår, korta kjolar, kö till baren, och uppkäftigt hög musik. Blackeyed Peas, pitbull, och givetvis Lil Wayne. Jag vet inte hur jag orkade vara ute så mycket. Känner mig som en gammal tant bland dessa 19, 20, 21, 22- åringar. Har man inte fyllt 21 så får man ett fett kryss på handen och kan inte beställa alkohol. Vilken otroligt löjlig ålder för att få dricka sprit. Fattar inte varför amerikanska college kids inte rebellar över det. Jag fick nog av stimmet ganska fort. Någon trampar på min tå och det gör förbaskat ont. Det är så varmt att det knappt går andas, och en 2-meters kille (basketspelare?) insisterar på att försöka dansa med oss trots att han möts av svalt intresse. Killar är så envisa på uteställen. Jag kramar Hayley och sedan beger jag mig hemåt. Till min man och min katt. Min favvoplats på jorden.

Peanut, Min Hjälte

Peanut är rädd för främlingar. Han springer och gömmer sig långt innan det ringer på dörren eller man hör en bil på uppfarten. Jag kan sitta i köket och plötsligt se honom rusa uppför trappen till synes utan anledning. Det är lite frustrerande när man har gäster och vill att han ska visa upp sin finurliga kattpersonlighet på kommando.

Men det är bra när man är ensam och mörkrädd och inbillar sig att huset är fullt av av läskiga typer i hockey mask.
Maken jobbar natt och jag ligger i ett mörkt rum omgiven av en skenande fantasi.
Huset suckar och stönar, det blåser givetvis kniven, och så regnar det lite lätt mot rutan. Eller är det Freddy Krueger som drar naglarna mot rutan?

Inbillar mig att jag ska bli kidnappad från min egen säng, bli inföst i en vit skåpbil och förd till ett fuktigt källarskrymsel där jag blir inlåst och torterad av den där sadistiska rullstolsbundne saken från SAW.
Alternativt blir jag flådd levande och mitt skinn får tjänstgöra som lampskärm i någon seriemördares dunkla lägenhet.
Eller så blir jag våldtagen av några tandlösa hillbillys från bergen.
Eller så blir jag förföljd och torterad av något litet blekt japanskt barn med svart hår och bottenlösa ögon.
Eller så...
.
Varje skräckfilm jag någonsin sett kommer plötsligt till liv. För att inte tala om alla nyhetsrubriker med seriemördare, våldtäktsmän och kidnappningsoffer som fått spendera ett decennium i något psykfalls källarskrubb.
USA kryllar ju praktiskt taget av seriemördare. Det vet väl alla? Varenda mordisk europe måste ju ha tagit atlantångarn över på 1700-talet och hamnat här.

Först överväger jag att ta fram Roberts meterlånga shotgun och linda armarna om vapnet i sängen. Men jag vet att jag inte kan avlossa ett gevär av den kalibern utan att bryta axeln. För att inte tala om den decimeter långa ammunitionen. Risken för olycksbaserat självmord är för stor.

Jag lockar på Peanut istället. Och inom några minuter så dyker hans lilla ansikte upp i dörröppningen. Han hoppar upp i sängen och börjar göra sin sedvanliga rutin, buffa med nosen och knåda med tassarna. Sedan ligger vi sked och den lilla varma kattkroppen spinner bredvid mig. Det känns tryggt, för jag vet att även om Peanut vore värdelös ifall någon bröt sig in, så kommer han att förvarna mig i god tid. Vi somnar som stockar båda två. Tills klockan fem på morgonen då Peanut hör garageporten och rusar ner för att ta emot Robert.
Ah, vilken hjälte. Vem behöver en rottweiler när man har en småväxt katt utan klor?