hemma mannens vara eller icke vara

"honey, I'm home."

USA är fortfarande ganska traditionellt vad gäller kärnfamiljen och dess värderingar. Även om amerikanska kvinnor har tagit över universiteten och gjort sig plats på arbetsmarknaden så är det fortfarande männen som bär det största ansvaret för den ekonomiska biten. Speciellt om det finns barn med i bilden. Kanske beror det på att USA inte har samma välfärd med mammaledighet och billig dagisplats. När det skaffas barn så tar mammorna oftast ledigt i några år eller jobbar halvtid. Iallafall om familjen har råd. Och dom flesta amerikanska män ser det som ett viktigt mål att kunna försörja fru och barn, lyckas man med det så har man lyckats i livet, typ.

Man kan ju alltid diskutera könsroller och genusfrågor, och uppröras över hur lite jämlikhet det amerikanska systemet erbjuder. Fast jag tycker det är upp till var och en att bestämma hur dom vill göra det. Så länge paret ifråga är överens om vem som ska dra det ekonomiska lasset så tycker jag inte att andra ska lägga sig i.

Fast det märks att det inte är riktigt okej med att kvinnan är familjeförsörjaren. Min svägerska (Roberts enda syster) jobbar som lärare, och har varit sambo med sin karl i typ 5-6 år. Han brukade jobba som AC-installatör tills husmarknaden tog ett magplask i Kalifornien och han blev arbetslös. Nu har han varit utan arbete i över ett år och gör ingen ansats att söka jobb heller. Han har tagit en och annan kvällskurs på college, men är knappast någon heltidsstudent. Dessutom har han en son från ett tidigare förhållande som han är ekonomiskt ansvarig för. Ändå så är det min svägerska som drar in alla pengarna. Detta retar gallfeber på majoriteten av familjemedlemmarna som tycker att han borde vara “karl” och skaffa ett jobb.

Jag håller med litegrann eftersom att han faktiskt har ett barn sedan tidigare, då tycker jag att det är lite oansvarigt att sitta hemma på soffan, vore ju en sak om han faktiskt utbildade sig eller gjorde något annat vettigt med sin lediga tid.

Men annars så tycker jag att en kvinnlig familjeförsörjare är lika legitimt som en manlig. Om tjejen har bättre jobb t.ex. så tycker jag det smartaste vore om pappan stannar hemma. Men som sagt, det är upp till paret.

Men jag är den enda som halvhjärtat försvarar svägerskans pojkvän. Det är fortfarande inte okej för en man att vara hemma och bona golven.

det ska va rosa

Ohhh, inhandlade även en rosa plattång.
Har aldrig ägt en riktig plattång. Och denna ska tydligen ha ionic, ceramic, nano-teknologi. Hmm, undrar om den är relaterad till ipod nano?
Kan även locka hår. Allt-i-ett lovade den rundlätta försäljaren.

Nu lyssnar jag även till Oprah medan jag städar skafferiet. Dagens ämne är: “Hur man bör prata med sina barn om sex.”
I gästsoffan så sitter en blond storbystad sexolog som ser mer ut som Pamela Andersons storasyster än en psykolog.
Kan bli intressant.

skynda att fynda

Varför envisas medelålders män med att spreja på sig på tok för mycket cologne? För oss som har bihålebesvär så är det inte trevligt att sniffa parfym a la gammgubbe.

Var och lämnade in lånefiolen på lagning idag. Den var inte trasig, men fodralet som vi bär omkring den i är för stort så fiolen studsar omkring som ett barn i en hoppborg och kommer alltid ut ostämd och jävlig. Iaf så tror jag att det är därför det låter kasst. Vill ju inte få för mig att det är för att jag inte kan spela.:p

Gjorde även världens fynd på hemvägen. Såg nämligen att det var rea på BeautyBrands. En liters shampoon för 10 dollar stycket. Fattar ni vilken lycka? Matrix Biolace, Paul Mitchell, Sebastian, och alla dom andra “proffs schampoona” för ynka 70 spänn, en HEL liter. Kommer räcka i 6 månader minst.

Nu ska jag luncha sushi och läsa Erik Erikssons bok som mamma skickat.

Robert vill veta varför författarens föräldrar döpte stackaren till Erik Eriksson. Jag säger att det är svensk tradition att döpa den förstfödde sonen till förnamnsversionen av pappans efternamn.

“Så då måste vi döpa vår son till Jack Jackson?” frågar Robert klentroget.

“Ja,” säger jag med största allvar.

“Men din brorsa heter ju inte Olof!”

“öööh…näeee,” *host host*

Torsdag Kväll med Japansk Tema

Ikväll gick vi ut o drinkade. Och mumsade mochi på Happy Sumo. Den japanska sushi restaurangen som blivit min favorit. Drack även purple haze sake, en varm och milt bärsmakande sake. Mumma.

mochi glassen :)

Har varit duktig idag och städat hus. Köket är numer skinande rent. Mest för att Robert putsat det rostfria stålet. Han sjukskrev sig idag, skolkade från jobbet, för sjuk var han icket. Men det var najs att ha honom hemma för vi fick så mycket gjort. Kör en rejäl storstädning på djupet nu innan vår tyska landar på amerikansk mark. Försöker göra en sak i taget. Imorrn ska jag organisera allting i skafferiet och städa ugnen. Visst låter det oerhört spännande? Men det är belönande när det e klart. Fick just veta att den irriterande reppen inte kommer till flygplatsen nästa vecka. Blev väldigt nöjd när jag hörde det. Hon har även uttryckt planer på att flytta till Kalifornien, håller tummarna för att det blir så. I övrigt sitter jag och lurar på vad vi ska få ihop i vårt välkomspaket. Ett stycke tysk ölkorv? En skiva med Rammstein? Specialutgåvan av Schindler’s List? Ett rum dekorerat helt i svart, rött och gult? Karl Marx manifesto? Beethovens nionde symfoni?

Hmm…eller kanske något helt icke-tyskt.

I Skuggan av Humlen

“Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet.” (Cicero)

Ratad av kvinnor, Tar Fram Vapnet

En 48-årig man i Pittsburgh, USA är förbannad för att ingen kvinna vill ha honom.
Lösningen: knalla in på gymmet och utan ett ord avfyra 50 skott mot det kvinnliga klientelet.
Kan ni tänka er hur det måste ha känts? Att stå på löpbandet en tisdagkväll, mäkta stolt över sig själv för att man faktiskt släpat sig till gymmet, bara för att bli skjuten av en ratad karl.

När ska dessa mordiska mobboffer inse att bästa lösningen bara kräver en kula? Skjut dig själv. Låt oss andra springa vidare på löpbandet.

hela artikeln här

Fortfarande Blond

Jag vart lite mörkare än förut.

Men Anette tyckte att jag skulle ta babysteg på min väg mot en intelligentare hårfärg.

Efter att Man Blivit Två…

…så ökar kraven på att man ska bli Tre.

Det första min frissa säger när hon ser mig är:
“Men, är du inte gravid än?!”
(öööh, nej. Borde jag vara det?)
När jag förklarar att jag fortfarande knaprar p-piller som om det vore godis, och att jag har noll planer på graviditet, så ger hon sig ändå inte.
“Tror du inte det är dags snart?”

Samma sak med min vän Jolene. Varje gång jag håller hennes bebis så utbrister hon, “Du kommer bli en underbar mamma! Är det inte dags snart?”

Varje gång vi ringer till svärföräldrarna med en nyhet så avbryts vi av ett exalterat, “är Stina gravid?”

När jag mejlar med bekanta från förr och berättar att jag gift mig så kommer alltid följdfrågan, “inga barn än?”

Det är som att det inte räcker med att bara vara två.
Så fort man funnit lyckan så ska man skynda sig att dra på sig Det Stora Ansvaret.
Ibland får jag en känsla av att nyblivna föräldrar är värst med att tjata på en att man ska “joina klubben.” Får för mig att dom kanske tvivlar på sina val och stundvis ångrar att dom blev med bebis, och nu vill dom att alla andra ska sitta i samma båt.

Jolene och hennes man sitter ofta ute på framsidan på helgerna. (Vi är grannar). Och varje gång jag och Robert hoppar i bilen så får vi frågan, “vart ska ni?”
Och svaret, “lunch, poolen, middag, bio, museum, gallerian, eller dylikt” verkar alltid framkalla ett längtansfullt uttryck i dom nyblivna föräldrarnas ansikten.
“åh, det är sånt man kan göra innan man skaffar barn,” säger dom och skakar lite avundsjukt på huvudet.
Det känns ungefär som att vi är dom elaka styvsystrarna som lämnar Askungen hemma för att torka bebiskräk.

Missförstå mig rätt. Jag VILL ha barn en vacker dag. Men jag förstår bara inte varför man inte kan få njuta av lite tvåsamhet först?

ASSE representanten...

Also known as, min nya mamma, är fortfarande ute på vilda upptåg.

Hon var här i lördags för att hålla en sista orientering med oss. Vilket bestod av ett 10-minuters möte där hon räckte över en samling A4-papper från organisationen. Reppen har varken haft utbytesstudent, varit utbytesstudent, eller ens ansvarat för ett tidigare utbyte.

Hon är väldigt grön med andra ord.

Och speciellt som svensk så tycker jag att hon verkar farligt okunnig i sin uppfattning om europeer, eller icke-amerikaner överhuduvtaget.

Hon har noll att erbjuda.

Vi förklarar för reppen att vi inte tänker behandla Alissa som ett barn, och att i Tyskland och Sverige så är tonåringar hyfsat autonoma individer på gott och ont.

“Vi kommer att lita på hennes omdöme tills hon bevisar motsatsen,” säger jag. “Jag vet att tonåringar gillar att experimentera och gå på fester, men så länge hon ringer om hon hamnar i en dålig situation så kan vi lösa det.”

Representanten bleknar.

“Om hon ska gå på fest så tycker jag att det borde vara en vuxen närvarande,” säger reppen. “Ni måste ringa till föräldrarna åt den som ordnar fest och se till att dom är hemma. Låt henne inte gå på en obevakad fest”

Denna approach är överdriven enligt mig, men jag säger ingenting. Jag är inte direkt orolig att våran tysk med MVG i alla ämnen ska förvandlas till ett tjackhuvud över en dag.

Men sedan mötet så har jag fått flera mejl från representanten som bäst kan beskrivas som psykotiska.

Först får jag ett där representanten frågar om vi är mycket oroliga över att A ska dricka. Jag svarar kort och koncist, “nej, det var bara ett generellt exempel, vi tror inte att det kommer inträffa, och om det gör det så är vi övertygade om att vi kan hantera det.”

Men reppen envisas med att mejla igen, denna gång låter det som att hon tror att jag är halvalkoholist och kommer köpa ut kvartingar åt A.

“Stina, eftersom du är i nedre 20-årsåldern så har du nog din egen gymnasietid i färskt minne. Men man kan faktiskt ha roligt utan att dricka. Jag drack inte under min gymnasietid, trots att många av mina jämnåriga gjorde det. Och jag hoppas att ni kan dela denna verklighet med miss A; att man kan ha roligt utan alkohol.”

Jag bevärdigar inte ens detta e-mejl med ett svar. Det känns inte relevant. (nedre 20-årsåldern?)

Ändå får jag ett nytt e-mejl från reppen.

“Stina, jag hoppas att du vet att jag finns här för att hjälpa er. Jag vet att vi måste lita på miss A, för det går inte att kontrollera allt vad en tonåring gör. Men jag vet också att studenten kan känna sig trygg om ni visar att ni förväntar er det bästa av henne. Barn behöver vara omgivna av vuxna som har höga förväntningar av dom. Barn vill vara till lags. Barn är som hundvalpar.”

Ursäkta?

Den här rappakaljan kommer alltså från en 32-årig, barnlös volontär som jobbar i reception. Tycker hon är fruktansvärt nedlåtande både gentemot mig men också mot vår utbytesstudent.

En 16-åring försöker bygga en egen identitet, och lever inte för att vara vuxna till lags.

Jag bevärdigar inte heller detta e-mejl med ett svar.

Väntar med spänning på nästa amatör psykologiska föreläsning i barnuppfostran.