svammel

Promenerade med Jolene igen imorse. Hon är minst 1.75 lång om inte längre, så hennes steg är nästan dubbelt så långa som mina känns det som. Solen skiner igen och vädret var helt perfekt. Lilla Stella var lite kinkig. Men det är nästan läskigt hur mycket en liten bebis förändras på bara några veckor. Varje gång jag ser henne så har hon blivit en ny liten person. Nu är hon snart 2 månader och man kan få ögonkontakt och till och med ett leende.

är helt svettig nu. Ska gå och duscha och sedan bege mig till skolan och se om dem fått in någon kurslitteratur för sommaren. Börjar om på Måndag. Kommer bli två intensiva månader. Men jag har hört att sommarterminen är lite mer förslappad, med camping trippar och solsvultna professorer som inte orkar föreläsa.

Måste även svänga förbi posten. Ska skicka ett brev till min systerdotter, och kuvertet var för stort för den minimala postlådan med utgående post som finns i området. Jag försökte skicka enbart platta saker till henne, men det vart för bulkigt ändå. typiskt!

Roberts yngste bror ringde förresten igår. Han och hans flickvän funderar på att flytta till Colorado och starta “ett nytt liv.” Kalifornien är så otroligt dyrt. Dem betalar multum för en minimal tvårummare en timme utanför Los Angeles. För samma belopp här i Colorado så skulle dem kunna få något betydligt finare. Så vi får se, ingen av dem har ens varit här på besök, så vem vet om dom vågar ta steget. Men det vore kul.

Nu ska jag kila.

en global kärlekshistoria (igen)

Fick ett mejl av en gammal klasskompis från gymnasiet. Han hade fått nys om att jag flyttat till USA, och det var av den anledningen han mejlade.

Han har nämligen kärat ner sig i en amerikanska och har påbörjat processen att flytta hit permanent. Tyvärr inte till “min” delstat, men ändå, jag vet ju hur det är att gå igenom den mentala, fysiska och byråkratiska processen att flytta så långt. Så jag gav honom lite råd och tips och hoppas att han och kärleken snart kan vara tillsammans.

Det regnar fortfarande här och jag har spenderat tisdagen med att handla mat och tvätta kläder.

Helgens händelser

Peanut brände sig på tassen igår. Han brukar hoppa upp på köksbänken, springa över spisen och hoppa upp på kylen. Men han har aldrig bränt sig. Men igår hände det. Stackarn haltar litegranna, men jag ser inga blåsor under tassen. Så jag hoppas att han repar sig. L

Idag var jag hemma hos Patricia. Vi åt lunch och pratade. Hon lagade spaghetti med friterade bananer. Jag gav henne och Keith en ask med chokladbollar. Det har blivit min standardgåva till folk. Har aldrig träffat någon som inte gillar chokladbollar. Jake var här i lördags och proppade munnen full. Dagen efter frågade hans mamma efter receptet!

Idag regnar det och är allmänt grått och trist. Det kanske är passande för denna helgdag. Memorial Day är en dag då amerikanarna minns soldater som dött i kriget.

prenumerera

Det ringer på dörren och när jag öppnar så möts jag av en sällsynt syn i denna del av Colorado – en svart kvinna och man. (Svart låter så rasistiskt på svenska, men det är den politiskt korrekta benämningen här så jag vet inte vad annars jag ska säga.) Kvinnan tar till orda och börjar beskriva hur hon förändrat sitt liv och har tre små söner att ta hand om. När hon pratar så ser jag hennes svarta tänder och ojämna tandrad. Det första tecknet mellan rika och fattiga i detta land.

Hon pratar slang och kallar mig skämtsamt för the little “Domestic Diva.” Sen blir hon allvarlig och säger, “Istället för att ta era skattepengar varje månad så försöker jag skapa ett bättre liv för mig och mina tre pojkar.” Så räcker hon fram en broschyr och det visar sig att hon säljer tidningsprenumerationer till tidningar som Cosmopolitan och GQ.

Jag tackar vänligt nej och hon får något besviket i blicken innan dem vänder och går.

mina favoriter

att bli president = att gå i pension?

Den republikanske kandidaten John McCain är 71 år gammal. Hur han skall kunna bli president övergår mitt förstånd – det växer ju praktiskt taget mossa på karln!

Denna oro har även drabbat de amerikanska väljarna och herr McCain var “tvungen” att lämna ut sina läkarjournaler till allmän beskådning. Tydligen är han frisk som en nötkärna. Men gubben ska fylla 72 i augusti (!), om han skulle bli vald och sitta två presidentperioder så kommer han vara 80 år innan han sakta men säkert lämnar Vita huset med hjälp av rullator. Hemska tanke om han skulle drabbas av demens och förväxla Nordkoreas diktator med en nära allierad!

McCain: för gammal

Nej, tacka vet jag den unge och stilige Obama. Han kommer pryda vita huset med sitt matchande vita smajl. Vissa säger att han är för ung och oerfaren, men jag tror att hans påstådda naivitet faktiskt innebär att han vill skappa förändringar.

Obama: rätt ålder, rätt utseende, perfekt för vita huset

McCain hör inte hemma i vita huset, utan snarare borde han finna en säng på ett ålderdomshem.

avstånd

Någonting som jag upptäckt är hur min uppfattning om avstånd har förändrats sen jag flyttade hit. I Southwest USA så breder städer ut sig som ett omkulltvällt smyckesskrin. Inne i city tronar skyskrapor och tusentals kontor, medan amerikanarna bor i små omkringliggande städer. Det är inte ovanligt att en person har 8-10 svenska mil till jobbet, en väg.

Bild: tfhrc.gov

Under min uppväxt i Skellefteå så tyckte jag att det var långt till Skelleftehamn. Köra till Piteå kändes som en evighet, för att inte tala om Umeå! Det var ingen sträcka man bara gjorde i all hast. Men här är 7-8 mil ingenting. Till mitt gamla jobb i Englewood hade jag närapå 5 mil att köra 3 dagar i veckan (en väg!!!). Och hade det inte varit för trafiken på dem igentäppta motorvägarna så hade jag susat dit på tjugo minuter eller mindre.

Vägarna är breda, flerfiliga och tillåter hastigheter mellan 100 och 120 kilometer i timmen. Så man kommer dit man ska hyfsat snabbt.

Bild: tfhrc.gov

Restaurangen jag åkte till igår låg 3 mil härifrån men det kändes som att köra från Morö Höjden till Centrum i Skellefteå.

Jag har ingen koll på avstånd längre. Vad jag tyckte var hiskeligt långt förut är i princip inom gång avstånd nu.

don't f*ck with mother nature

Min före detta chef: “Nej, här har vi inga tornados”

“Hmm. Visst, och vad ska det här föreställa?”

Bild: CNN.com

En tornado slog ner bara 8 mil norr om Denver, i Weld County där min vän Patricia råkar bo.

Bara cirka 6 mil härifrån. En människa har dött och massa byggnader har kollapsat. Hagel stora som golfbollar svepte också ner över området och sprack vindrutor på dem olycksaliga bilar som råkade befinna sig på vägarna.

Underligt. Här är det blåsigt men solsken. Tornadon upplöstes visst lika fort som den kom.

USAs väderlek är inget att leka med.

torsdag

Var duktig och promenerade imorse med Jylene och hennes lilla 6-veckors bebis. Jag gick med hantlar, eftersom jag visste att J skulle släpa på barnvagn. Men puh vad jobbigt det blev att släpa på hantlar efter ett tag! Kändes som att spatsera i kvicksand. Nu är mina armar alldeles trötta och darriga, men skönt känns det.

Middagen igår var trevlig. Det var betydligt fler folk än vad jag hade väntat mig, allt som allt var vi tio personer. Det visade sig att majoriteten av tjejerna jobbade på ett hunddagis, och alla var riktiga dog lovers med bilder av sina små älsklingar i mobilen. Och ingen av dem hade barn utan bara hundar. Det verkar nästan som att seriösa hundälskare inte har något behov av barn utan hellre har hund? Dem pratar om Fido och Karo som om dem vore barn dessutom. Ganska gulligt och kanske ett smart drag?

Jag och Patricia petade mest i maten för det var väldigt autentisk mexikanskt, och trots att vi valde det minst kryddstarka så simmade våra burritos i röd chili sås. Men vi delade en friterad glass till efterrätt, så mätt blev jag iaf. Och billigt var det. Hela min måltid med drinkar, efterätt och dricks kostade 14 dollar (ca 80 spänn).

Nu ska jag gå och vattna blommorna, läsa lite nyheter och dricka massa vatten!

invandring

Efter två dagar av 30-dagars hetta så är det idag molnigt med en viss luftfuktighet. härligt!

Patricia ringde och bjöd med mig på tjejmiddag ute på mexikansk restaurang. Tillsammans med henne, en mexikanska, en colombianska och en amerikanska. Har en känsla av att det kommer drickas mycket margaritas och bli väldigt högljutt. Sydamerikaner har en skön formåga att bara skratta rakt ut, med huvudet bakåtlutat, och dem pratar ofta några decibel högre än sina nordiska grannar. Trots att sydamerikanska länder, som Colombia, plågas av fattigdom, kriminalitet och korrupta regeringar så har befolkningen lyckats bevara sin livsglädje och aptit på livet.

Patricia pratar alltid varmt om Colombia, dess goda mat och hur man dansar natten lång. Hennes mamma, syster och morföräldrar bor fortfarande där och Patricia betalar för deras hälsoförsäkring och hyra med pengarna hon tjänar på sitt jobb här. Hon jobbar på ett spa där hon utför ansiktsbehandlingar och vaxar ögonbryn och överläppar. Detta är ett jobb som betalar okej med nordamerikanska mått mätt, men är en formögenhet i Colombia. Generösare människa än Patricia får man leta efter. Sist vi träffades så gav hon mig ett par Chanel örhängen (fejk förstås) som hon köpt i Colombia. Hon har varit amerikansk medborgare i flera år nu och planerar att flytta över sin gamla mamma hit också. Men hennes karl är inte så överdrivet sugen på att ha en spansktalande gammal svärmor under samma tak. Och Patricia är inte säker på att hennes mamma skulle trivas här, helt ensam, utan körkort och utan att kunna ett ord engelska. Fast samtidigt så är sjukvården bättre och politiken tryggare här.

Det är så tragiskt egentligen, att hela ens liv färgas av vilken plats på jorden man råkade födas. Som svensk har man inte mycket att klaga på, och jag tror att många människor i de rika länderna misslyckas med att inse det slumpmässiga i detta arrangemang. Här i USA så finns det en grupp frivilliga medborgare som kallas för “minute men”. Dessa människor patrullerar vid mexikanska gränsen i Texas, Arizona och Kalifornien med 9 millimeters i hölstret. Anledningen att de är där är för att spana efter mexikanska och sydamerikanska illegala så kallade “border jumpers.” De ringer till tullen så fort de får syn på en latino som kämpat sig genom ökenlandet och är både uttorkad och utmattad. Tullen dyker upp och lassar tillbaka dessa illegala inkräktare.

Dessa minute men är vanliga amerikaner med 9 till 5 jobb. Anledningen att dem spenderar sin fritid vid mexikanska gränsen är för att dem vill “skydda sitt land” från dessa inkräktare. Att Amerika var ett land för och av invandrare är bortglömt. Det iskalla faktumet är att Amerika var ett land för och av europeiska invandrare, när amerikanare protesterar och demonstrerar mot den illegala invandringen så syftar man på sydamerikanernas intåg.

Jag såg en poster på mitt universitet som löd: “Den illegala invandringen började 1492.”

Columbus erövrar "den nya världen" (Amerika) 1492