barn och lagen om karma

Grillfesten igår blev mer som en parmiddag, förutom att solstrålen Stella var med och krävde att bli buren och gungad och uppmärksammad konstant.

Och så Jylenes pappa som var här på besök från Kalifornien.

Jag vet inte vad jag tycker om barn. Har alltid varit lite ambivalent i mitt förhållande till dessa miniatyrmänniskor. Men på senare år så har jag börjat uppskatta deras charm. Jag har alltid känt mig obekväm när jag tvingas hålla i en dreglande bebis. Men helt plötsligt som ur det blå så tycker jag att det är helmysigt att vanka omkring med dreggel bebis på armen. Det är kul att göra grimaser och få dem att skratta. Lilla Stella skriker små gälla skrik av förtjusning när man grimaserar åt henne och blir hon riktigt till sig så börjar hon sparka med sina knubbiga små ben. Vem vet, kanske jag gillar barn trots allt?

Lilla Stella den 4e Juli

Jag tror inte på Gud, men jag tror på karma. När jag var liten så sprang jag upp och ner i trapphuset och hälsade ovälkommet på varenda granne vi hade. Jag tiggde kakor och bullar och torterade dem med mitt pratsamma sällskap. Hursomhelst, nu har jag äntligen fått mitt payback tack vare Jake. Så fort jag stiger ut på altanen så dyker han upp som gubben i lådan. Han vill prata, visa sina nya leksaker, ha ett glas vatten, rita en teckning, ge mig en present, ha en kaka, bjuda in mig på pyjamasparty, hjälpa till att rensa ogräs, fråga om jag ska med till lekparken.

Jag skäms nästan för att säga det, för jag tycker verkligen om lille Jake, men ibland så smygkikar jag genom persiennerna innan jag går ut för att försäkra mig om att

han inte är därute, redo att tortera mig med sitt frågvisa sällskap. Visst är jag hemsk?

Patrioten Jake

tjillevippen

Så var det slut på det roliga. Två veckor av slappande i solen. Det kändes tyvärr bara som ett par dagar. Imorgon blir det att ta nya tag med mina sista kurser. Jag är faktiskt redo för höst. Som svensk så trodde man väl aldrig att man skulle säga det, men jag är trött på detta ständiga solsken och 30+ värme. Vill ha regn, höst, och lite småkallt. Jag har ju nyss investerat i mer ljus, så nu väntar jag bara på höstmörkret då man kan kura ihop sig med en kopp varm choklad och en bok. Jag har insett att jag behöver 4 årstider, skulle aldrig kunna bo i ett evigt sommarklimat som södra Kalifornien eller Texas. Precis som med allting annat så kan det bli för mycket av det goda.

Kassören på Safeway (tänk ICA) sa till mig häromdagen att jag behöver vara ute och lapa mer sol. Han tyckte väl att jag var lite väl blek i min skandinaviska hud. Jag tyckte att han var lite för framfusig och önskade att han kunde koncentrera sig på att slå in varor. Sanningen är att jag aldrig går utanför ytterdörren utan solskyddsfaktor 55 på ansiktet. Bor man på en plats som ligger kilometer ovanför havsytan med dubbelt så stark UV-strålning så vill man inte lapa sol. Jag är hellre blek än drabbas av hudcancer och massinvasion av rynkor. Herregud vad praktiskt man blivit på gamla dar, vuxenpoäng kanske?

Skolstart: Varning För Fröken

I 21 stater i USA så får lärarna smiska odygdiga elever. Metoden används fortfarande frekvent i 13 av dessa. Det är främst staterna i det gudsfruktande bibelbältet som fortfarande tillåter att fröken utför dessa sadistiska konststycken på sina elever. 7.5% av eleverna i Mississippi har blivit bestraffade med smisk under 2006-2007. Det är den högsta procenenheten i landet. Texas står för det högsta antalet piskade elever med inte mindre än 48,197 personer som fått smaka piskkäpp.

Undra om W. Bush fick klapp på baken när han gick i småskolan? Kanske kan förklara hans vuxna brist på empati och förkärlek till våld?

Tål att tänkas på.

Spotlight Is On Denver

Mycket liv och rörelse i Denver på sistone. Demokraternas National Convention ska nämligen ta plats här till veckan. Vi får fint besök från skandalpresidenten Bill Clinton och givetvis hoppfulle herr Obama.

Sist demokraterna samlades i Denver var för exakt hundra år sedan, 1908. Då såg det ut såhär:

I år ska festligheterna hållas i Pepsi Center:

Robbie är mindre nöjd. Eftersom den största och enda motorvägen som går genom downtown kommer att vara avstängd under stora delar av spektaklet så kan det bli svårt att ta sig till och från jobbet på Denver Post. Men men, man får ta det onda med det goda.

Vänta med abort tills barnen är vuxna

Okej, jag ber om ursäkt i förväg, för det jag nu tänker diskutera är känsligt ämne för många. I allafall här i USA där åtminstone 50% verkar anse att livet startar när sperman möter ägget.
Hur vi isådanafall kan tillåta att befruktade ägg får sitta i frysdiskar i åratal hos farbror doktorn, i väntan på eventuell in vitro, kan man ju fråga sig. För visst vore det väl oetiskt att stoppa in en krypande ettåring i frysboxen? Eller kanske senila Agda borde frysas ner i väntan på bättre tider?

Såg nyss en intervju med herr McCain, där han erkände att han är en inbiten abortmotståndare och kommer att stödja anti-abort kampanjer under sin tid som president (ifall han blir vald vill säga).
Jag vet att detta är ett försök att flörta med de höger konservativa, och som en republikansk kandidat som fått rykte om sig att vara för liberal så antar jag att han bara gör sitt jobb.

Hursomhelst, vad jag ville diskutera här handlar egentligen inte om abort, utan om det andra alternativet. Barn.
Visst är det rart med barn? Politikerna här i USA nämner alltid barnen när dem ska fram med storsläggan.
“Våra barn…”
“Amerikas barn..”
“Världens barn…”

So what? undrar jag. Jag tycker det är ett genomskinligt fulknep att använda sig av “för barnens bästa” – argumentet. För det första så är vi bara barn tills vi är 18 år. Och är det inte ironiskt hur det unga barnet dränks med sympati och medlidande, medans han bara några år senare får sitta bakom lås och bom och fördöms av samhället?

Dessa oönskade barn med crack morsor som föds med alkoholskador, som får gråta sig till sömns med smutsig blöja och tom mage, ensam i spjälsängen, medan mamma är ute på gatan och handlar tjack. Dessa små liv som startade när sperman möter ägget, och som får växa upp i en värld av fattigdom, droger, och misshandel. Dessa små oskyldiga liv som sedan blir vuxna och inte längre får någon sympati av samhället. Ett samhälle som dem inte lärt sig leva i och som dem inte förstår sig på. Ett samhälle vars lagar dem inte kan låta bli att bryta eftersom fattigdom, droger och våld är det enda dem känner till. Ett vuxenliv i fängelse eller på gatan är vad som väntar, ett liv där man ligger samhället till last. Men ironiskt nog är det detta samhälle som insisterade på att att detta oskyldiga liv skulle födas.

är det inte lustigt hur dessa kristna republikaner demonstrerar mot abort och predikar rättigheter för det ofödda barnet. Men när detta barn sedan växer upp så vänder dem ryggen till och predikar dödsstraff istället.

Vart är logiken?

Längtar efter...

Skogaholms limpa med hushållsost.

Sprakande höstfärger.

Min uppkommande födelsedag.

Hockeysäsongen.

Att bli publicerad (hehe)

Min lilla mamma.

Marabou mjölkchoklad.

Att få resa till främmande land.

Höstmörker och varm choklad.

Vad längtar du efter?

Pratade med min söta Patricia på morgonen. Vi ska gå ut och äta middag imorgon med några andra tjejer på den där billiga och maximalt kryddiga mexikanska restaurangen där vi var sist. Ser fram emot det. Patricia funderar på att åka till Colombia i November. När jag frågade varför hon inte åker på julen så sa hon att hon inte tycker om julen längre. Hennes lillebor mördades nämligen på juldagen, blott 15 år gammal, under ett väpnat rån i butiken där han jobbade. Riktigt, riktigt tragiskt är det. Colombia är ju kokainets högfäste och tyvärr befläckat med korrupt regering och blodtörstig mafia. Tydligen så har landet blivit mer stabilt under de senaste åren. Jag skulle vilja åka dit med Patricia som guide. Colombiansk mat är fantastisk, massa exotiska frukter, fisk och skaldjur. Dessutom så är ju landet känt för sina exklusiva kaffebönor, och jag som är en inbiten kaffedrickare och livsnjutare kan inte tänka mig en bättre semester. Men men, det får bli inom en avlägsen framtid. Nu ska jag gå och klottra lite i min skrivbok.

utbildning och inkomst

Jag är officiellt en plugghäst och nörd. Efter tre fullspäckade terminer och 45 credits så har jag A i alla ämnen!!! (Jippie) Efter att ha slitit som ett djur så är det inte helt fel att se betygen. Höstterminen blir sista terminen vid FRCC, sen har jag min associates examen och kan förhoppningsvis få klart min bachelors lika snabbt och smidigt. Ens förväntade lön i arbetslivet ska ju tydligen öka i takt med ens utbildning.
En person som gått ut gymnasiet tjänar i genomsnitt 182’000 SEK/år.
En person med associates examen tjänar i genomsnitt 231’000 SEK/år.
Har man bachelors examen så snittar man 301,000 SEK/år,
Magister examen snittar på 371’000 SEK/år
och är man riktigt duktig och doktorerar så ligger snittet på 567’000 SEK/år.

Vore jag rik så skulle jag nog plugga för resten av livet. Journalister och skribenter är ju inte de mest välbetalda människorna i världen, men man vill väl trivas med vad man gör också?

Min Söndag

Peanut har ny säng! :)



Grillfest igår. Inte mycket är mer amerikanskt än weekend barbecue. Stora hamburgare, salad, färsk frukt och hembakta brownies. Vi spelade monkey golf och såg OS när det blev för myggigt ute. (Inte för att jag egentligen tycker att det någonsin blir myggigt här, hallå jag e från Norrland. Man har inte upplevt myggigt förrän man sett Norrlands inland efter midsommarhelgen).

Idag har jag påtat i trädgården halva dagen, rensat ogräs, trimmat rosenbuskarna, och försökt rädda jordgubbarna från alla hungriga fåglar. Jake och lille Matthew som bara är fem och har svårt att prata kom förbi och åt kakor och drack mjölk. Jakes mamma kom och hämtade hem honom och han fick ett raseriutbrott för han ville stanna hos mig och Robert längre. Han började skrika och gråta som en galning. Var lite jobbigt. Men 6-åringar är väl bra på att testa gränserna.

Sen åkte vi och käkade middag på PF Changs. Amerikanskt kinesiskt. Väldigt smarrigt.

OS = Högstadiet

OS är lika med högstadiet på gigantisk makro-nivå.
När jag såg invigningen igår så kunde jag inte låta bli att placera olika länder i olika högstadiekategorier. Och givetvis så existerade samma meningslösa smågnabb och dramatiska utspel.
Sydkorea och Nordkorea tågade inte in tillsammans som dem gjorde 2004 och 2000. (Vem kan klandra Sydkorea?) Jag menar, som en växande ekonomi så har dem ju sitt rykte att tänka på. Nordkorea lider ju dessutom av social fobi, jag är impad att några atleter tilläts lämna landets gränser för detta evanemang.
Dynamiken mellan Nordkorea och Sydkorea kan jämföras med den coola tjejen på högstadiet som börjar undvika sin töntiga kompis trots att dem känt varann sen sandlådan.

Mest spänt var det antagligen mellan Ryssland och Georgien. Dem tågade in inte alltför långt efter varandra, förhoppningsvis, men inte troligt, ovetandes om det nystartade kriget. Ryssland representerar den stora och elaka killen i högstadiet som mobbar allt som kommer i hans väg. Under ytan lider han av mindervärdeskomplex och har det dåligt ställt hemma (i detta fall vodka, cigaretter, och maffia).

USA representerar den populära tjejen och killen som alla älskar att hata. Dem hade ju typ 1000 deltagande atleter, alla med bländvita leenden som bara kan åtnjutas under skydd av solglasögon. Basketspelarna gnistrade med sina 10-karats diamantörhängen, och det blotta antalet atleter från USA fick väl det mest välbefolkade land att känna sig i underläge.

De afrikanska länderna i sina färgglada outfits representerade estetarna eller “dem udda” som har sin egen plats i matsalen.

Svenskarna, norrmännen och tyskarna representerade dem långa, blektblåa och neutrala. Dem som får bra betyg, ser okej ut, men inte regerar under högstadiet.

Let the games begin!

who let the dog out?

Då var det dags igen då. Sitter just nu och ser OS-invigningen på teve. Ganska fantastiskt att alla dessa länder kan samlas på samma plats och tävla på fredligt sätt. Extra intressant att se OS från ett annat land, ur deras synvinkel.
Min sommar har varit extremt fullpackad. Igår skrev jag sista tentan, och det kändes verkligen som att luften gått ur mig efter det. Robbie har börjat ett nytt jobb i veckan, vilket innebär att han inte längre jobbar hemifrån. Så idag satte jag igång med massa projekt härhemma; städade och organiserade skafferiet, målade staket, och rensade ogräs. Sen tog jag en fika med Patricia. Hon är för go. Eftersom hon är utbildad esthetician så är hon väldigt talangfull med smink, skin care products, och ögonbryn. Hon har plockat och format mina ögonbryn, något som jag hatar att göra själv, så nu ser man mindre ut som en skogsmulle.
Jake kom förbi med presenter till mig från Texas. En glittrande svart sten och ett bältspänne med en cowboy på. Jag gav honom tre små mjukisdjurshundar som jag köpt på Walgreens, 3 för 10 dollar. Vi pratar på telefon nästan varje vecka. Han ringer och när jag svarar så säger han “hej” och sedan får jag stå för frågorna. Men det är uppfriskande att prata med smått folk. Deras syn på livet är förenklad och klok på samma gång. Jag frågade Jake om han går till kyrkan och han svarade,
“Jag vet inte ens vad kyrkan är för nåt.”
När man bor ett stenkast från bibelbältet så är det skönt att stöta på sådan okunskap.