svammel

Promenerade med Jolene igen imorse. Hon är minst 1.75 lång om inte längre, så hennes steg är nästan dubbelt så långa som mina känns det som. Solen skiner igen och vädret var helt perfekt. Lilla Stella var lite kinkig. Men det är nästan läskigt hur mycket en liten bebis förändras på bara några veckor. Varje gång jag ser henne så har hon blivit en ny liten person. Nu är hon snart 2 månader och man kan få ögonkontakt och till och med ett leende.

är helt svettig nu. Ska gå och duscha och sedan bege mig till skolan och se om dem fått in någon kurslitteratur för sommaren. Börjar om på Måndag. Kommer bli två intensiva månader. Men jag har hört att sommarterminen är lite mer förslappad, med camping trippar och solsvultna professorer som inte orkar föreläsa.

Måste även svänga förbi posten. Ska skicka ett brev till min systerdotter, och kuvertet var för stort för den minimala postlådan med utgående post som finns i området. Jag försökte skicka enbart platta saker till henne, men det vart för bulkigt ändå. typiskt!

Roberts yngste bror ringde förresten igår. Han och hans flickvän funderar på att flytta till Colorado och starta “ett nytt liv.” Kalifornien är så otroligt dyrt. Dem betalar multum för en minimal tvårummare en timme utanför Los Angeles. För samma belopp här i Colorado så skulle dem kunna få något betydligt finare. Så vi får se, ingen av dem har ens varit här på besök, så vem vet om dom vågar ta steget. Men det vore kul.

Nu ska jag kila.

en global kärlekshistoria (igen)

Fick ett mejl av en gammal klasskompis från gymnasiet. Han hade fått nys om att jag flyttat till USA, och det var av den anledningen han mejlade.

Han har nämligen kärat ner sig i en amerikanska och har påbörjat processen att flytta hit permanent. Tyvärr inte till “min” delstat, men ändå, jag vet ju hur det är att gå igenom den mentala, fysiska och byråkratiska processen att flytta så långt. Så jag gav honom lite råd och tips och hoppas att han och kärleken snart kan vara tillsammans.

Det regnar fortfarande här och jag har spenderat tisdagen med att handla mat och tvätta kläder.

Helgens händelser

Peanut brände sig på tassen igår. Han brukar hoppa upp på köksbänken, springa över spisen och hoppa upp på kylen. Men han har aldrig bränt sig. Men igår hände det. Stackarn haltar litegranna, men jag ser inga blåsor under tassen. Så jag hoppas att han repar sig. L

Idag var jag hemma hos Patricia. Vi åt lunch och pratade. Hon lagade spaghetti med friterade bananer. Jag gav henne och Keith en ask med chokladbollar. Det har blivit min standardgåva till folk. Har aldrig träffat någon som inte gillar chokladbollar. Jake var här i lördags och proppade munnen full. Dagen efter frågade hans mamma efter receptet!

Idag regnar det och är allmänt grått och trist. Det kanske är passande för denna helgdag. Memorial Day är en dag då amerikanarna minns soldater som dött i kriget.

prenumerera

Det ringer på dörren och när jag öppnar så möts jag av en sällsynt syn i denna del av Colorado – en svart kvinna och man. (Svart låter så rasistiskt på svenska, men det är den politiskt korrekta benämningen här så jag vet inte vad annars jag ska säga.) Kvinnan tar till orda och börjar beskriva hur hon förändrat sitt liv och har tre små söner att ta hand om. När hon pratar så ser jag hennes svarta tänder och ojämna tandrad. Det första tecknet mellan rika och fattiga i detta land.

Hon pratar slang och kallar mig skämtsamt för the little “Domestic Diva.” Sen blir hon allvarlig och säger, “Istället för att ta era skattepengar varje månad så försöker jag skapa ett bättre liv för mig och mina tre pojkar.” Så räcker hon fram en broschyr och det visar sig att hon säljer tidningsprenumerationer till tidningar som Cosmopolitan och GQ.

Jag tackar vänligt nej och hon får något besviket i blicken innan dem vänder och går.

mina favoriter

att bli president = att gå i pension?

Den republikanske kandidaten John McCain är 71 år gammal. Hur han skall kunna bli president övergår mitt förstånd – det växer ju praktiskt taget mossa på karln!

Denna oro har även drabbat de amerikanska väljarna och herr McCain var “tvungen” att lämna ut sina läkarjournaler till allmän beskådning. Tydligen är han frisk som en nötkärna. Men gubben ska fylla 72 i augusti (!), om han skulle bli vald och sitta två presidentperioder så kommer han vara 80 år innan han sakta men säkert lämnar Vita huset med hjälp av rullator. Hemska tanke om han skulle drabbas av demens och förväxla Nordkoreas diktator med en nära allierad!

McCain: för gammal

Nej, tacka vet jag den unge och stilige Obama. Han kommer pryda vita huset med sitt matchande vita smajl. Vissa säger att han är för ung och oerfaren, men jag tror att hans påstådda naivitet faktiskt innebär att han vill skappa förändringar.

Obama: rätt ålder, rätt utseende, perfekt för vita huset

McCain hör inte hemma i vita huset, utan snarare borde han finna en säng på ett ålderdomshem.

avstånd

Någonting som jag upptäckt är hur min uppfattning om avstånd har förändrats sen jag flyttade hit. I Southwest USA så breder städer ut sig som ett omkulltvällt smyckesskrin. Inne i city tronar skyskrapor och tusentals kontor, medan amerikanarna bor i små omkringliggande städer. Det är inte ovanligt att en person har 8-10 svenska mil till jobbet, en väg.

Bild: tfhrc.gov

Under min uppväxt i Skellefteå så tyckte jag att det var långt till Skelleftehamn. Köra till Piteå kändes som en evighet, för att inte tala om Umeå! Det var ingen sträcka man bara gjorde i all hast. Men här är 7-8 mil ingenting. Till mitt gamla jobb i Englewood hade jag närapå 5 mil att köra 3 dagar i veckan (en väg!!!). Och hade det inte varit för trafiken på dem igentäppta motorvägarna så hade jag susat dit på tjugo minuter eller mindre.

Vägarna är breda, flerfiliga och tillåter hastigheter mellan 100 och 120 kilometer i timmen. Så man kommer dit man ska hyfsat snabbt.

Bild: tfhrc.gov

Restaurangen jag åkte till igår låg 3 mil härifrån men det kändes som att köra från Morö Höjden till Centrum i Skellefteå.

Jag har ingen koll på avstånd längre. Vad jag tyckte var hiskeligt långt förut är i princip inom gång avstånd nu.

don't f*ck with mother nature

Min före detta chef: “Nej, här har vi inga tornados”

“Hmm. Visst, och vad ska det här föreställa?”

Bild: CNN.com

En tornado slog ner bara 8 mil norr om Denver, i Weld County där min vän Patricia råkar bo.

Bara cirka 6 mil härifrån. En människa har dött och massa byggnader har kollapsat. Hagel stora som golfbollar svepte också ner över området och sprack vindrutor på dem olycksaliga bilar som råkade befinna sig på vägarna.

Underligt. Här är det blåsigt men solsken. Tornadon upplöstes visst lika fort som den kom.

USAs väderlek är inget att leka med.

torsdag

Var duktig och promenerade imorse med Jylene och hennes lilla 6-veckors bebis. Jag gick med hantlar, eftersom jag visste att J skulle släpa på barnvagn. Men puh vad jobbigt det blev att släpa på hantlar efter ett tag! Kändes som att spatsera i kvicksand. Nu är mina armar alldeles trötta och darriga, men skönt känns det.

Middagen igår var trevlig. Det var betydligt fler folk än vad jag hade väntat mig, allt som allt var vi tio personer. Det visade sig att majoriteten av tjejerna jobbade på ett hunddagis, och alla var riktiga dog lovers med bilder av sina små älsklingar i mobilen. Och ingen av dem hade barn utan bara hundar. Det verkar nästan som att seriösa hundälskare inte har något behov av barn utan hellre har hund? Dem pratar om Fido och Karo som om dem vore barn dessutom. Ganska gulligt och kanske ett smart drag?

Jag och Patricia petade mest i maten för det var väldigt autentisk mexikanskt, och trots att vi valde det minst kryddstarka så simmade våra burritos i röd chili sås. Men vi delade en friterad glass till efterrätt, så mätt blev jag iaf. Och billigt var det. Hela min måltid med drinkar, efterätt och dricks kostade 14 dollar (ca 80 spänn).

Nu ska jag gå och vattna blommorna, läsa lite nyheter och dricka massa vatten!

invandring

Efter två dagar av 30-dagars hetta så är det idag molnigt med en viss luftfuktighet. härligt!

Patricia ringde och bjöd med mig på tjejmiddag ute på mexikansk restaurang. Tillsammans med henne, en mexikanska, en colombianska och en amerikanska. Har en känsla av att det kommer drickas mycket margaritas och bli väldigt högljutt. Sydamerikaner har en skön formåga att bara skratta rakt ut, med huvudet bakåtlutat, och dem pratar ofta några decibel högre än sina nordiska grannar. Trots att sydamerikanska länder, som Colombia, plågas av fattigdom, kriminalitet och korrupta regeringar så har befolkningen lyckats bevara sin livsglädje och aptit på livet.

Patricia pratar alltid varmt om Colombia, dess goda mat och hur man dansar natten lång. Hennes mamma, syster och morföräldrar bor fortfarande där och Patricia betalar för deras hälsoförsäkring och hyra med pengarna hon tjänar på sitt jobb här. Hon jobbar på ett spa där hon utför ansiktsbehandlingar och vaxar ögonbryn och överläppar. Detta är ett jobb som betalar okej med nordamerikanska mått mätt, men är en formögenhet i Colombia. Generösare människa än Patricia får man leta efter. Sist vi träffades så gav hon mig ett par Chanel örhängen (fejk förstås) som hon köpt i Colombia. Hon har varit amerikansk medborgare i flera år nu och planerar att flytta över sin gamla mamma hit också. Men hennes karl är inte så överdrivet sugen på att ha en spansktalande gammal svärmor under samma tak. Och Patricia är inte säker på att hennes mamma skulle trivas här, helt ensam, utan körkort och utan att kunna ett ord engelska. Fast samtidigt så är sjukvården bättre och politiken tryggare här.

Det är så tragiskt egentligen, att hela ens liv färgas av vilken plats på jorden man råkade födas. Som svensk har man inte mycket att klaga på, och jag tror att många människor i de rika länderna misslyckas med att inse det slumpmässiga i detta arrangemang. Här i USA så finns det en grupp frivilliga medborgare som kallas för “minute men”. Dessa människor patrullerar vid mexikanska gränsen i Texas, Arizona och Kalifornien med 9 millimeters i hölstret. Anledningen att de är där är för att spana efter mexikanska och sydamerikanska illegala så kallade “border jumpers.” De ringer till tullen så fort de får syn på en latino som kämpat sig genom ökenlandet och är både uttorkad och utmattad. Tullen dyker upp och lassar tillbaka dessa illegala inkräktare.

Dessa minute men är vanliga amerikaner med 9 till 5 jobb. Anledningen att dem spenderar sin fritid vid mexikanska gränsen är för att dem vill “skydda sitt land” från dessa inkräktare. Att Amerika var ett land för och av invandrare är bortglömt. Det iskalla faktumet är att Amerika var ett land för och av europeiska invandrare, när amerikanare protesterar och demonstrerar mot den illegala invandringen så syftar man på sydamerikanernas intåg.

Jag såg en poster på mitt universitet som löd: “Den illegala invandringen började 1492.”

Columbus erövrar "den nya världen" (Amerika) 1492

glass i stora lass

Har bara varit ledig en vecka och är redan inne på min tredje bok. Idag har det varit uppemot 32 grader och skinande sol. Syrsorna har kläckts för så fort solen går ner så börjar dem spela. Vi körde just och köpte cigaretter åt Robert och en glass till mig. (Jag har inte rökt på 2.5 år!!!)

Så första glassen betyder att sommaren är officiellt här. wiiie!

vart styr man kosan?

När svenskarna reser till USA så är det främst 3 resmål som lockar. Storstads New York, soliga Kalifornien eller likväl soliga Florida. Men vart reser Amerikanarna när dem färdas över Atlanten? Vilket Europeiskt land lockar mest?

Jag har lärt mig att det beror väldigt mycket på personen i fråga. De två städer som nämns mest är Paris och Amsterdam. Genomsnittsamerikanen ser något glamourigt och hopplöst romantiskt med eiffeltornets hemstad. Medans Amsterdam är hasch-pojkarnas mecka. Dit vill amerikanen som aldrig riktigt växte upp, som inte slutade röka braj efter college och vars främsta färdmedel är en skateboard. Detta är killarna och tjejerna som närmat sig trettio men misslyckats med att leva upp till den amerikanska drömmen och saknar hus, äkta hälft och 2.5 barn. Istället för en Golden Retreiver så har dem en boaorm i ett muggigt akvarium. Robbie har en bror som fyller denna beskrivning ganska väl och varje gång vi träffas så vill han prata om Amsterdam. Han har aldrig varit där, men han suger åt sig min beskrivning med något drömmande i blicken. Hasch, red-light district, och ännu mer hasch. Kan det bli bättre?

Den mer intellektuelle amerikanen vill oftast åka till Irland eller Storbrittanien för att studera vid något av de anrika universiteten. Min favoritprofessor, dr Sullivan, tog sin doktorsexamen på Irland och han pratar alltid så varmt om sina sex år i guiness land. Hans amerikanska accent har färgats av irländskt uttal och han liknar någon av karaktärerna i Harry Potter filmerna.

Patriotiska amerikaner med militärt intresse hamnar i Tyskland på den stora amerikanska bas som finns där. Minst två studenter jag har träffat växte upp på den tyska basen eftersom deras pappor var i militären. Tyvärr är dem oftast för patriotiska för att ha lärt sig någonting om Tyskland eller tyskarna.

Amerikaner som är konstnärligt intresserade eller älskar historia reser till Spanien och Italien. En annan av mina professorer, Dr. Eson, pratar ofta om sin tripp till Salvador Dalis hem i Spanien och all den fantastiska konst han skådat. (*gäsp*).

Så vem reser då till Skandinavien och framförallt Sverige?

Svaret är enkelt. Svenskättlingar. Främst från Minnesota och Wisconsin. Dem landar i Stockholm och styr sedan kosan mot Småland, Dalarna, eller varthän deras svenska förfäder levde innan den stora utvandringen. Dem firar midsommar med sin farfarfars kusin som knappt talar ett ord engelska, skålar i nubbe och förfasas över svenskarnas förmåga att bada i iskalla sjöar samt den hemska mygginvasionen.

Sverige besöks inte för dess kyliga glamour, hippa nattliv, eller välfärdsinriktade kultur. Istället vill amerikanske Benny träffa sin långväga släkting Björn, och lära känna sina “rötter.”

4 dagars arbetsvecka (knappast)

Här i USA så talas det många språk. Men dem infödda amerikanarna talar generellt bara engelska. Därför så är den typiske amerikanen oftast väldigt imponerad när han upptäcker att man är tvåspråkig. Hakorna slår i bordet och ögonen vidgas när man säger en mening på svenska (oftast efter mycket tjat). Man blir genast lite längre i deras ögon. Att tala ett annat språk anses väldigt intellektuellt, ja nästan genialiskt. Tvåspråkighet är en självklarhet i nordeuropeiska länder, men här har det en helt annan, betydligt mer upphöjd, status.

Svenskar tycker oftast inte om att prata engelska med britter, nordamerikaner, eller australienare. (troligen av rädsla för att bli utskrattad för att man har dialekt). Men det är snarare tvärtom. Har man en europeisk dialekt härborta så anses man sofistikerad, charmig och intressant. Jag har ingen dialekt längre. Men ibland försöker jag prata med svensk brytning bara för att bli uppmärksammad som svensk, men det är inte lätt när man omges av engelska språket dagarna i ända. Amerikanarna är oftast väldigt imponerade av skandinaviernas språktalanger. “Lär ni er engelska i skolan?” är den vanligaste frågan man stöter på. “Pratar ni engelska i Sverige?” är en annan fråga jag ofta får av dem jänkar som inte är vidare geografiskt bevandrade.

Idag i mataffären så småpratade jag med den godmodiga äldre damen i kassan. Hon jämrade sig över faktumet att hon var tvungen att jobba just denna soliga dag. “I Europa så jobbar dem bara 4 dagar i veckan,” sa hon och fick något längtansfullt i blicken. “Fransmännen jobbar bara 30 timmar i veckan vettu. Dem vet hur man ska leva livet dem fransmännen.”

Jag nickar bara. Jag har ingen aning om hur arbetsveckorna ser ut i Paris, men jag tror att amerikanarnas bild av europa ofta är lite romantiserat snedvriden. På samma sätt som europeernas bild av USA ofta är aningens skev.

Rosies offspring - (hon doftar som en hallonkaramell)

Söndagen blev varm. över 30 grader celcius. Vi drack en morgonkaffe på det nya starbucks som just öppnade förra veckan. Sen har jag vattnat mina blommor och befriat nya knoppar från vissna blad. Peanut fick sitta ute på våran stenaltan. Han är väldigt rädd först och måste försiktigt nosa på allt. Med ett liv som inomhuskatt så saknar han den uppnosiga djärvhet som utomhuskatter stoltserar med. Istället är Peanut som en nyfödd kalv på grönbete, han nosar och vädrar och smakprovar ett och annat grässtrå men så fort han hör ett främmande ljud så galopperar han in igen.

Hans beteende fick mig att tänka på dem stackars inlåsta barnen i österrike. Dem var ju helt obekanta med både solljus och andra homo sapiens, så för dem att komma ut måste ha varit som en andra förlossning. Bara det att denna gång föddes de i den riktiga världen, såsom den ska se ut.

en lunch

Igår lördag så fann vi oss själva i Boulder. Universitetsstad och hippie högkvarter. Vi lunchade och hamnade sedan på en liten solig bar som hette Morning Sun. Där serverades hembryggt öl och fair-trade kaffe av miljövänliga hippies med hår under armarna. Jag provade en mörk porter öl som “bryggts tillsammans med en generös mängd kaffebönor och som skummar som den bästa latte. Perfekt till frukost.” Men tyvärr så smakade den inte tillräckligt mycket kaffe för min smak så jag fick beställa en cappuccino istället.

Sen promenerade vi omkring in “the hill” som är den lilla livliga universitetsstaden på en kulle. Där ligger små kafeer, tobaksaffärer och second-hand butiker som säljer t-shirts med batikmönster och halsband med peace märket. Alla som vistas uppe på “the Hill” är under trettio, och eftersom majoriteten är fattiga studenter så färdas man med cykel, skateboard, eller till fots. Husen runt “the Hill” var byggda kring 50- eller 60-talet och befolkas enbart av studenter. Några av husen har stora skyltar som erbjuder rum att hyra. Gräsmattorna är bohemiskt vildvuxna och rabatterna orensade. Men det råder något charmigt över denna lilla studenthåla.

Vi dricker vår andra kaffe och blir verbalt antastade av några gamla hippies som säger sig vara medlemmar i “regnbågsfamiljen.” Ett sällskap som påstår att dem hittat en kristallklar älv med rent vatten som kan släcka törsten för tusentals människor utan att behöva använda sig av rengöringskemikalier. Hippie killen från denna “regnbågsfamilj” är skäggig och saknar en framtand, hans ögon lyser av psykedeliska droger. “Ta hand om din tjej.” säger han till Robert innan han vinkar farväl med en smutsig hand.

På andra sidan gatan promenerar ett ungt par hand-i-hand med en hundvalp i koppel.

Det är Boulder.

Ett Segregerat Land

Har köpt en bok åt Robert som beskriver Sverige med detaljrik precision och ett klockrent bildspel. Röda stugor med vita knutar bland svajande tallkronor och grunda insjöar. Blonda små barn i blommiga klänningar dansandes runt midsommarstången. Halvnakna svenskar vid långbordet utomhus, skålandes och sjungandes snapsvisor. Carl Bild, Olof Palme, och Anna Lind. Kungen och Silvia, Gustav Vasa och Gotlands runor. Det är en bra bok.

Ett kapitel är tillägnat “Det Nya Sverige och Immigrationen.” Bilderna visar mörkhyade, muslimska ungdomar i Rinkeby och Alby. Sverige är inte längre ett blont och blåhögt hav av långa välbyggda vikingar. Istället är det en salig mix av kryddstarka dofter och felix ketchup, mamma scans prinskorv och hummus, afrolockar och lingult. Visst vet jag att Sverige plågas av smygrasism och “främlingsfientlighet” – vilket måste ha varit medias favoritord på 90-talet. Politikerna predikar vikten av integrering och svenska flaggan försvinner från folkhemmet på grund av en outtalad rädsla att anses “rasistisk.”

Trots denna problematik, så måste jag säga att Sverige lyckats betydligt bättre med sin integration än vad USA har. Här är segreging ett accepterat faktum, och det är inte bara New Yorks lilla Kina eller San Fransiscos motsvarighet som står som exempel. Inte heller är det storstads ghettona med mexare på ena sidan och svarta på den andra. Utan segregeringen genomsyrar varenda dammig liten småhåla. På mitt universitet så hänger asiater med asiater, svarta med svarta, vita med vita, och hispanics med hispanics. Visst, man diskuterar och pratar med varandra, det råder inget öppet hat, men at the end of the day så söker man sig till sina egna. Mixade par är en raritet, men jag blir alltid lika glad varje gång jag ser en icke-homogen kärlekshistoria.

De svartas slavhistoria är fortfarande ett oläkt sår i många delar av det här landet, och ett nytt varigt sår har öppnat sig i och med den mexikanska vallfärden hit.
USA har beskrivits som en “melting pot,” men när varenda formulär frågar efter ens respektive ras: vit, svart, asiat, hispanic, etc. så kan man inte låta bli att undra varför denna eviga kategorisering är nödvändig. I Sverige hörde jag sällan någon använda ordet “ras.” Det anses lite för Nazi Tyskland att diskutera människoraser som om vi vore hundar på en uppvisning.
Men här får man alltid bemöta frågan, “what’s your race?” på varenda blankett och jobbansökan.

Jag brukar göra en egen ruta och skriva “human.”

ha!

res sugen

Igår var jag på Flatirons mall med Maria och hennes lille Marlon. Jag var duktig och fönstershoppade enbart, förutom en cappuccino så köpte jag ingenting. Men jag tycker ändå om att vara at the mall, det är ett bra tidsfördriv.

Maria handlade saker till hemmet och hävdade att hon blir besatt av att “bygga bo” när hon är gravid. Sen berättade hon om deras Costa Rica resa över en smoothie och det lät som ett underbart tropiskt resmål. Jag är sugen på att åka ut och resa. Helst av allt skulle jag vilja ligga på en vit strand vid ett azurblått hav och svajande palmer. Med en margarita i handen. Alternativt skulle jag vilja springa benen av mig i en alltför dyr och trendig storstad. Men men, det får bli när det blir!

grannens lilla bebis

Fick detta kort via mejlen av Jylene.

Det är jag o Robbie med deras 6-dagar gamla Stella.

Tyvärr syns inte Stella så mycket på bilden! Men söt som få är hon!

Och visst matchar jag o Robbie våra outfits ganska stiligt? =)

filmer

Idag har jag strosat i det nya shoppingcentret. Vädret var 20+ och alldeles lagom med folk. Jag fick en gratis 5-minuters orientalisk massage, och sen gick jag på bio och såg “Made of Honor” med Patrick Dempsey. Den var ganska bra. Jag måste dock säga att det var en omvänd version av “Sweet Home Alabama”, om nu någon minns den?

Det skrivs väldigt få bra manus i Hollywood nuförtiden. Det mesta är remake. Den nya Indiana Jones filmen är ett bra exempel på idetorkan som råder i filmvärlden. Dem flesta filmer jag sett på sistone har varit bleka kopior av betydligt bättre original. Kanske jag borde försöka mig på att skriva ett film manus?

Nu ska jag gå och fixa quesadillas till middag! Tack o hej!

vår trädgård

Kolla in hur stora jordgubbarna blivit! Jag kan snart avnjuta ett par i min havregrynsgröt!

Blå Blommor på framsidan, tillsammans med skalman och hans bebis!

Rosie blommar så det står härliga till!!!


Peanut solar sig

regnig tisdag och lesbisk granne

Det regnar idag, vilket är en sällsynt men välkommen företeelse här. Vanligtvis så faller det bara några enstaka droppar, men idag har det regnat oavbrutet. Jag är nöjd för det betyder att fälten kommer bli gröna och att vi förhoppningsvis inte kommer få hem brev från vattenverket där dem ber oss snåla med vattnet. Det har varit torka i sydvästra USA i flera år, men jag tror inte att Colorado behöver oroa sig det här året.

Igår var jag hos tandläkaren för årlig kontroll och vad dem här kallar för “tandrengöring.” Den årliga kontrollen består av att man får först träffa en tandhygienist som skrapar och polerar och allt det där, sen kommer tandläkaren in och gluttar på röntgenbilderna.

Jag fick beröm igår, dem sa att allt såg jättefint ut! Så min dagliga tandtråds rutin har fungerat. Sen ville dem förstås sälja en tandblekning till mig, till speciell sommar rabatt, men där sa jag nej tack. Jag tycker det ser löjligt ut med kritvitt Hollywood smile.

Våra lesbiska grannar, som är ett äldre par i 40-50-års ådlern har satt upp en skylt som lyder “Hillary Clinton for president” i sitt köksfönster. Jag har bara träffat en av dem, Rosie, hon är en manlig kvinna med håriga ben, håriga underarmar och regnbågssmycken (Regnbågs flaggan är ju gay flaggan om ni inte visste).

Jag undrar om dem tycker att Hillary är bäst rent politiskt, eller om dem bara tycker att hon är en stilig kvinna?

bra läsning

Jake har fått för sig att det är jättekul att busringa till oss. Igår ringde han 5 ggr och varje gång jag svarade så var det bara tyst i luren. Vad han antagligen inte vet är att vi har nummerpresentatör på telefonen och ser att samtalet kommer från deras hus. “Jake, är det du?” frågar jag men han säger inget. Imorse ringde han två ganger. Jag tror han sitter och busringer när hans päron sysslar med annat.

Igår var vi ute på en irländsk pub för att fira att min termin är över och att Robbie har vunnit ett första pris. Det är så fullpackat överallt på fredagar och lördagar. Alla Colorado bor verkar äta ute på helgen. Det är inte ovanligt att gå på restaurang och få vänta i 40 minuter på ett bord på helgen. Så igår satt vi i baren och drack bara drinks. Det var najs. Så skönt att vara ledig från pluggandet ett tag!

Jag har massa böcker som jag vill läsa bara för nöjes skull. I förrgår började jag läsa en av dem. Det är en bok skriven av en kvinna som flydde med sina 8 barn från polygamist sekten som det har skrivits så mycket om i nyheterna. Boken har varit på bästsäljar listorna ända sedan nyheterna startade, och det är en riktig sidvändare. Inatt låg jag uppe till 3 och läste. Det är verkligen bisarrt hur dessa kvinnor kan vara så fogliga och hjärntvättade i detta land där dem har alla rättigheter på sin sida. Fast eftersom dem föds in i denna sekt, och tror att dem är Guds utvalda, så vet dem inte vilka rättigheter dem har. Kvinnorna i denna polygamy sekt behandlas som boskap. Carolyn som har skrivit boken var den 4e frun till en 30-år äldre man som hon tvingades att gifta sig med när hon var 20 år. Man kan nästan tro att man läser om en tillvaro i en fundamentalistisk muslims stat, för kvinnorna behandlas precis likadant. Dem får inte ha smink, klippa håret och måste bära speciella långkalsongs liknande underkläder under sina långa löst sittande klänningar. Barnafödandet skall ske under tystnad, dem ges inget smärtstillande och skriker man eller visar smärta så är man olydig mot Gud. Denna bok är skrämmande läsning, men jag har svårt att lägga ifrån mig den. Vet inte om den översatts till svenska ännu, men såhär ser amerikanska upplagan ut:

bild: amazon.com

Mammoni

Det är Mors dag i USA imorgon. CBS 60 minutes firade detta genom att visa några klipp från italienska söner och deras mammor. Dessa “mammonis” som dem kallas, bor hemma med mamma trots att dem är 30-40 år gamla, har karriärer och tjänar bra med pengar. Mammoni betyder mammas pojke på italienska. Man fick se mammor som var uppe 5 på morgonen och pressade färsk apelsinjuice till sin sons frukost, samt hur dem tvättade och plockade upp smutsiga strumpor från sonens golv. En italiensk mamma skulle aldrig komma på tanken att be sin son flytta ut. Sophie, känner du igen detta fenomen?

nummer ett

Ingen imponerar mig så mycket som min älskade husband.

Han är bra på allt han tar sig för. Jag har aldrig träffat någon som är så duktig på allt han gör. Med en juridik examen under bältet så valde han att hoppa in i databranschen istället, och fick jobb som självlärd utan någon examen eller erfarenhet. Hur många lyckas med det?

Han är inte bara ruskigt smart utan också en sådan person som alla tycker om. Alla gillar Robbie, och det är en ny erfarenhet för mig som bara har haft stygga pojkvänner som ingen utomstående tolererat. Hursomhelst, anledningen till detta inlägg är att jag vill gratulera Robbie till ett första pris i första omgången i Världens största ölbryggar tävling!!! Med bidrag från hela världen så vann han inte mindre än ett första pris i kategorin IPA. Det är stort. Speciellt eftersom det är första året som han deltar. Så nu har han fått en prisrosett och ett gulddiplom och vi ska ut och fira!!! =)

möt rosie

Vi har planterat en rosenbuske på framsidan, och jag hoppas innerligt att hon kommer att frodas och växa. Har ju hört att rosor kan vara knepiga, men den som lever får se. Idag har jag pluggat inför morgondagens tenta, samt påbörjat min power point presentation inför fredagen. Hade ingen aning om att powerpoint var så enkelt!!!

Har förresten sett att svenska sångerskan Robyn äntligen fått sitt USA-genombrott. Skrivs mycket om henne och hennes nya skiva i amerikanska skvallerblaskor. Min fråga är, varför har tjejen inte bytt frilla under alla dessa år?

Bild: Robyns officiella hemsida

svägerskan från h-vetet

Min äldsta svägerska, gift med Robbies bror, är en riktig pain in the ass som man säger här. Hon är egocentrisk, ja snudd på narcissistisk i det att hela världen kretsar kring henne. Hon pratar nonstop och är väldigt mån om att ha det största huset och att inte vara den tjockaste svägerskan, etc. Hon gillar att prata om Roberts f.d. flickvänner i ett tamt försök att uppröra mig. Och hon gillar också att rätta till dem obefintliga felen i mitt engelska uttal.

Sist vi träffades så tjatade hon om att vi måste sätta igång nu om vi någonsin ska ha barn. (Hello? Jag har inte ens fyllt 25?). Hon har varit hemmafru de senaste 20 åren och fattar inte att tjejer idag vill utbilda sig och jobba. Jag börjar undra om hemmafru livet är det bästa för barnen ens. För hennes äldste son är 18 och behandlas som om han vore i blöjåldern. Han blir tillsagd att äta frukost, borsta tänderna och ta en dusch. Har man inte fixat den rutinen på egen hand vid 18 så vet jag inte hur man ska klara sig själv?

Han tar studenten nästa vecka och hon har tjatat om detta ända sedan thanksgiving. Jag sa till henne att vi har lite tajt om pengar just nu och förmodligen inte kan resa till en annan delstat. “Men ni kan ju köra bil!” envisas hon. Som om hon glömt att USA befinner sig i lågkonjunktur och bensin priserna fördubblats på senaste.

Sen har hon ringt till svärföräldrarna och sagt att, “Stina och Robert kommer garanterat.”

Nu mejlade hon igår och frågade om vi fortfarande ska komma (fast vi aldrig sagt att vi ska komma). Jag mejlade tillbaka och sa att Robbie inte kan skippa jobbet i tre dagar, avslutningen är en tidig torsdagmorgon och körsträckan är 9 timmar, så vi måste åka på onsdagen. Så då missar han en halv veckas job, vilket han inte är så sugen på.

Imorse mejlade hon tillbaka och sa, “Men har han inga semesterdagar?”

*sliter mitt hår*

släkten är värst

planterat

Idag Söndag har vi planterat blommor i krukor och jordgubbar. Jag hoppas på mycket sol och värme i veckan. Och en stor skörd till hösten.

Gjorde vaniljglass med varm chokladsås till efterrätt. Min standard efterrätt när jag bodde i Stockholm. Robbie frågade varför jag väntat tre år med att bjuda på detta smarr. Ja, det undrar jag själv?

En kväll i hangaren

Nu har jag varit bakom kulisserna och sett hur flygplans världen egentligen ser ut. Igår åkte vi ut till DIA och gick en rundtur på Toms arbetsplats. Hangaren var enorm, med flera stora plan parkerade och redo att fixas. Vi kollade in motorer, cockpit och det bästa av allt var att vi fick följa med och köra in ett plan från gaten till hangaren. Flygplansmekanikerna kör faktiskt planen. Så vi fick åka i en sådan där liten van, sick-sackandes mellan olika landningsbanor, mitt bland anländande och ankommande flygplan. Sen gick vi ombord flygplanet och fick sitta i cockpit medan vi taxade planet tillbaka till hangaren. Piloternas stolar är faktiskt himla små, och deras fönsterrutor är minimala. Man har ingen sikt överhuvudtaget från cockpit, men jag antar att det inte behövs när man är uppe bland molnen.

en middag

Så igår var vi hemma hos min favorit granne Jake med familj! Jag var lite nervös eftersom hans föräldrar Tom och Janet verkar ha en ganska underlig relation. Tom kommer ofta över hit och hänger med Robert och fäller bittra kommentarer över sin flickvän (Janet). Han pratar om hur skönt det är när hon är borta (hon är flygvärdinna), och han klagar på än det ena än det andra. Till och med framför lille Jake, vilket jag inte tycker är bra för det är ju ändå hans mamma.

Så igår när vi kom över så var det lite underlig stämning först. Janet är jättesöt, av asiatiskt ursprung med en mjuk, lågmäld röst. Dem hade fixat wokade grönsaker med kyckling. Jake visade mig sina två rum, sina mjukisdjur och alla sina signerade hockey prylar.

“Han pratar alltid om dig.” sa Janet. “Vi tycker det är så gulligt.”

Hon hade bakat en chokladtårta till efterätt och vi såg Avalanche bli krossade i sista slutspelsmatchen med smärtsamma 8-2.

Det lustigaste var att Janet verkar hur gullig och trevlig som helst, jag fattar inte varför Tom är så butter, men man vet väl aldrig vad som försigår bakom stängda dörrar? Dem är iallafall väldigt lättsamma att umgås med. Jag fick en snäcka av Jake som han hade plockat på en strand i North Carolina.

Tom är flygplansmekaniker och jobbar ute på Denvers Internationella Flygplats, så ikväll ska han ta med oss ut på en rundtur i hangaren. Vi ska få se bakom kulisserna hur dem fixar upp dem stora 747 planen. It will be interesting.

snart tillbaka

Nu kanske mitt bloggande snart kan komma till liv igen. Skrev tenta igår, hade tre timmar på mig och det var en uppsats tenta. Jag skrev så att gnistor flög från tangentbordet. Känns så skönt att vara klar med den tentan, nu är det bara nästa vecka kvar och sen är jag äntligen färdig!

Ikväll är vi bjudna på middag hos Tom och Janet, Jakes föräldrar, så det ska bli kul. Har aldrig varit hemma hos dem, och Jake vill ju visa mig sina två rum. Jag antar att det är lyxen man får avnjuta som ensambarn?