smiska, eller inte smiska - det e frågan

Sorry att jag inte bloggat så mycket på sistone. Men det har varit en crazy vecka. Har gjort en massa research, läst avhandlingar och skrivit en literary review på massa sidor. ämnet jag valde den här gången var “barnaga.”

Jag tyckte det var ett intressant fenomen att alla i min psykologi klass förra året räckte upp handen på frågan om vi blivit smiskade som barn. (Jag var den enda som inte räckte upp handen.) Och nu har jag gjort en mängd research om ämnet. Det intressanta är att alla akademiker och experter nämner Sverige som sitt prakt exempel, både dem psykologer som är för barnaga, och dem som är emot, lutar sig på statistik från SCB.

Det finns en protestantisk herre här som har skrivit massa artiklar där han förespråkar värdet av barnaga. Olyckligtvis så har han lyckats studera sig till en doktors examen, vilket innebär att andra psykologer tvingas ta honom seriöst.

Han har skrivit en hel uppsats om hur Sverige misslyckats med sin anti-aga lag. Hans ess i kortärmen är statistik som visar hur antalet anmälda våldsbrott mot barn ökade dramatiskt åren efter aga-lagen.

So what? Vilken idiot som helst kan ju själv räkna ut att antalet anmälningar ökar efter att ett fenomen blivit olagligt? I och med aga-lagen så var ju lärare och social arbetare tvugna att anmäla föräldrar som sysslat med smisk. Vilken dåre som helst fattar ju att antalet anmälda brott kommer stiga. *suckar djupt*

FN har gått ut och sagt att alla handlingar som inkluderar fysiskt våld och tvång mot barn borde förbjudas. Den kristne amerikanske psykologen svarade med att säga att isåfall kan vi ju inte vaccinera eller utföra operationer på barn under 18 år, för det orsakar ju smärta, och “våld.”

Jag håller inte riktigt med om det argumentet. Gör ni?

gissa vem som e tillbaka?

Mina drömmar har besannats. Coach Quenneville lovade mig att han skulle “tala med Peter.” Och det verkar han ju sannerligen ha gjort! haha. Peter Forsberg kommer tebax till Colorado!!! *jag hoppar upp och ner*

äntligen en svensk i laget. och ingen mindre än den ständigt skadade och ledbrutne men ack så legendariske "Foppa" Forsberg. Robbie sitter just nu och försöker skaffa biljetter till någon av de få matcher som är kvar att spela. Jag funderar på att ta Maria med mig till Avalanches träningsarena (som är öppen för allmänheten och beskådare) och kolla på en träning och försöka få autografer. Jag menar, hur svårt kan det vara att få en autograf om man ber om den på svenska? och norrländska dessutom?

klart peter ställer upp.

åh jag e så glad! Hela Colorado sprudlar av upphetsning och lokal tidningarna sprutar superlativ åt den forne lagkamraten. Jag hoppas att Foppa kan hålla ihop alla kroppsdelarna och kanske till och med hjälpa laget till playoff. Den som lever får se.

det nya landet

Amerikansk arkitektur. Som europe måste jag säga att mitt första intryck av mellan Amerikas byggnader var hemsk. Mitt andra intryck var att allting var så ohjälpligt nytt, och totalt saknade den där uråldriga charmen man finner i europeiska storstäder. Första gången jag besökte en kyrka här så vart jag fantastiskt besviken över att anlända till en oansenlig träbyggnad med ett vitt kors målat på dörren. Jag som älskar domkyrkorna i Belgien, Köpenhamn, Frankrike, och Amsterdam. Här i vilda västern finns ingen arkitektur som ens liknar den europeiska, med alla intrikata detaljer och utsökta hantverk.

Istället har man mil efter mil med så kallade “strip malls”. Ett typiskt strip mall består av en sammanhängd rad av butiker, ser ut som en rektangulär lång kub med en enorm parkering framför. Butikerna består oftast av nagelsalonger, spritaffär, snabbmatsrestaurang och kiropraktor. Med andra ord, har man sett ett strip mall så har man sett dem allihop.

Downtown Denver

USAs stolthet är ju naturligtvis skyskrapan. Dem delar denna fascination med japanerna och kineserna, och varje stad värd namnet har sitt “downtown” med skyskrapor. Det tristaste av allt är att detta upplägg innebär att ingen bor mitt i stan. För stan består av en samling erekta kontorsbyggnader där slipsnissar spenderar Måndag till Fredag. Ingen vill bo bland skraporna, istället ska man pendla i sin SUV till förorten.

Denver är inte riktigt så illa. Det är en ganska mysig stad. Men LA är ett praktexempel på hur trist downtown är.

Det är konstigt hur man vänjer sig. Det jag i början tyckte var trist tycker jag nu är ganska bekvämt. Allt finns inom räckhåll. Vägarna är stora och breda. Europeiska kullerstensgator och mysiga gränder är ju fint, men ack så besvärligt när man ångar fram i plåtlåda. I USA behöver man inte heller bekymra sig nämnvärt om att köra på någon i folkmyllret, för ingen promenerar ju här, så vad finns det att köra på?

en helg i Boulder

Helgen har varit händelserik. I fredags var vi på middag hos Maria och Mark i Boulder. Boulder är nog den underligaste stad jag någonsin stött på. Villapriserna ligger runt en miljon dollar för ett pyttehus byggt på tidigt sextiotal med fläckig heltäckningsmatta och dassiga skåphyllor. Människor i Boulder är rika “granola heads” som äter dyra luncher på någon av de många organiska restaurangerna, vandrar i bergen, och shoppar i de små boutiqerna. Men Boulder är också fyllt av hemlösa tiggare och bohemiska hippies. Bokaffärer som doftar rökelse, kafeer som säljer soya lattes i miljövänliga muggar, och skrotbutiker fyllda med indiska saris och budda statyer. Det är en underlig mix av fattiga och rika. Maria och Mark bor i ett av de finare områdena, alla på gatan är psykologer, advokater och lyxfruar. Kvinnor i 4o årsåldern skaffar barn för första gången med hjälp av in vitro, vilket gör att nästan alla barn på gatan är tvillingar eller trillingar. Maria som är i tjugoårsåldern blir ofta misstagen för en “nanny” när hon vandrar med sin son i kvarteret. Dem har 3 hundar, och varje vecka kommer anställda från bolaget “Scoopy Doo” och skopar upp hundbajs från deras trädgård. (!) Boulder är lyx, fattigdom, och ett desperat sökande efter meningen med livet.

Vi åkte dit på lunch i lördags också. För solen sken, och Boulder har en alldeles fantastisk italiensk trattoria med uteservering. Kock och servitriser är alla italienare och dem har världens bästa linguine a la vongole och calamaritti pasta. Plus att dem har äkta italiensk espresso. Som servitören sa: “real italian espresso, no starbucks.” Bredvid uteserveringen sitter alltid en man och spelar harpa och sjunger vackra sånger på latin. Han har långt grått skägg och är klädd som en uteliggare. Vi pratade med honom i somras och han berättade att han lämnade “corporate America” 1995, och bestämde sig för att leva ett äkta liv istället. (= spela harpa för fickpengar). Han är talangfull och blir ofta erbjuden att spela på bröllop och liknande. Hans enda problem är att alla andra uteliggare envisas med att sitta i närheten av honom för att kanske lyckas få någon dollar av misstag.

Jag gillar Boulder, men samtidigt är jag väldigt glad att jag inte bor där på heltid.

Boulder from Above

kastreringen av den svenske mannen

som försvar åt de svenska männen i mitt tidigare inlägg så måste jag tillägga att det är de svenska kvinnorna som bidragit till situationen i dejting-Sverige. Svenskorna har mentalt kastrerat den svenske mannen. Dem har bevisat för honom om och om igen att han är totalt onödig i alla sammanhang. Hans roll som familjeförsörjare har tagits ifrån honom, samtidigt som han misslyckats med att utveckla den biologiska förmågan att amma och föda barn. Den svenske mannen vet inte hur han ska bära sig åt. är han romantisk och håller upp dörrar så blir han kallad sexistisk. Samma sak om han ger komplimanger åt en kvinna. Den svenske mannen är tyst av en anledning, och det är att han inte längre vet vad han ska säga. Samtidigt som de svenska kvinnorna åker på semester till sydeuropa och solar i uppmärksamheten från de romantiska spanjorerna, italienarna och grekerna.

En spanjor visslar förtjust när en snygg blondin går förbi, och drar sig inte för att slänga på charmen och smörandet. Men blonde Johan och Niklas kan inte vissla efter brudar på stan, för då är dem “sjuka i huvudet” eller totalt “respektlösa.”

Svenska killar kan inte bjuda på middagar eller en drink, för då tror svenska tjejerna att dem “är ute efter något.” Svenska män kan inte hålla upp dörrar eller erbjuda en plats på bussen, för dem svenska kvinnorna “kan själva.” Det är ungefär samma fenomen som med fyraåringen som “kan själv.” Svenskor betalar för sig, sköter markservicen, föder barnen, fattar besluten, och har inte tid för smörpellar!

Så vad ska den svenske mannen göra? Annat än att spela med och låta sig avkönas?

den amerikanske gentlemannen

Jag läste just en artikel skriven av en amerikansk kvinna bosatt i Stockholm. Hon skrev om den obefintliga dejtingvärlden som existerar i Sverige. Hon var allmänt frustrerad över svenska mäns oförmåga att komma till skott när det gäller att fråga ut en tjej på dejt.

Och jag måste säga att skandinaviska män har mycket att lära från sina amerikanska bröder.

Här lever både romantik och tradition. När Amerikanska män frågar ut en tjej på dejt så kan man vara säker på att han hämtar upp henne iförd sin nyaste skjorta, öppnar bildörren åt henne, bjuder henne på middag och följer henne till dörren efter kvällens slut. (utan att förvänta sig en sängfösare.) Det är oftast männen som frågar ut tjejerna, och det är standard att mannen betalar för middagen. Svenska feminister kan ju rynka på näsan åt detta, och kräva en 50/50 betalning, men det handlar inte om att vara “ojämställd.” Att betala på dejten handlar om att vara “gentleman”, och många amerikaner kan inte ens begripa konceptet att en kvinna ska betala på en första dejt. Det positiva med dessa amerikanska män, i jämföresle med andra kulturer, är att dem förväntar sig, tror på, och uppmuntrar kvinnors karriärer. USA har ingen direkt macho kultur, amerikanska män är bara mer chivaleriska (stavning?).

Om jag har handlat något tungt på affären så kommer en amerikansk man alltid att erbjuda ett handtag. Besöker jag Starbucks och en kille går före mig så kommer han garanterat att öppna dörren åt mig och låta mig gå före. Robbie öppnar fortfarande bildörren åt mig, som om vi vore på en första dejt. Och sorry alla feminister, men jag gillar det!

Svenska män borde ta sig i kragen.

blindträff

Jag sitter på Starbucks med min latte, pumpakaka och kurslitteratur. Samma Starbucks som ligger nära campus där jag oftast sitter. Där jobbar en gay barista som heter jack. Vi brukar prata om väder och vind och männen i våra liv.

Denna dag kommer en ung kille i skinnjacka fram till mig.

“är det du som är Kara?” frågar han och ser generad men hoppfull ut.

Jag skakar på huvudet och han släntrar iväg. Några minuter senare ser jag hur en nätt, blond tjej kommer in och det visar sig att det måste vara Kara. Dem hade tydligen bestämt blindträff. Vilket är lustigt för jag bevittnade en sådan blindträff förra veckan också. En tjej med naturligt röda lockar och halsduk satt och väntade vid bordet bredvid mitt. Till slut dök en kille upp och dem tog i hand och hälsade, och jag kunde inte låta bli att spetsa öronen. Tydligen hade dem träffats på internet och det här var deras första dejt "in real life." Dem pratade om favoritfärger, maträtter och sysselsättningar. Det var mest hon som pratade. Han satt mest och nickade nervöst. Jag undrade om jag bevittnade ett “klick” möte. Om dem skulle vandra nerför altaret, skaffa hund och kanske några lintottar.

Så fick jag plötsligt en business ide i mitt huvud. Jag borde bli en första-dejten-fotograf! För om dem blir superförälskade och det “bara säger klick” a la Kungen och Silvia så skulle en första dejten bild vara guld värd. Med rosiga kinder och starbucks i handen – barnbarnen skulle älska det!

Jag tror jag har hittat mitt extrajobb.

USA och Materialismen

Ibland känner jag hur den smyger sig på mig. Materialismen. Den frodas, växer och lever gott i det här landet. Människor vill bara ha, ha, och ha lite mer. En bil med årsmodell 2004 anses gammal här. Jag ser tjejer med Marc Jacobs väskor och Vera Wang glasögon och ibland blir man sugen på att shoppa loss med pengar som man inte har. För att inte tala om skor. Men samtidigt rynkar jag på näsan åt det hela. Jag tycker att märkeskläder är så fruktansvärt löjligt. Jag förstår mig inte på det alls. Sen jag flyttade hit har jag sett en materialism utan dess like. Alla verkar desperata att fylla något slags tomrum, att fylla hyllorna, att polera ytan…att spendera dem där gröna pengarna som om det vore gräs. Att köra Lexus, Mercedes eller BMW visar att du lyckats i livet. Samma sak om du har en Rolex klocka på armen. Eller ett trevåningshus med jacuzzi och ett garage som rymmer 4 bilar. minst. även den fattigaste student har en laptop med widescreen. Och en mobiltelefon med en massa accessoarer. Alla personer mellan 5 och 45 har införskaffat ett Wii eller ett Playstation till sitt hushåll. Det roligaste är ändå den amerikanska grillen. Glöm den lilla runda kol grillen. Här köper man en sådan här enorm bjässe i rostfritt stål som rymmer trettielva stekar.

Som svensk blir man lätt lite övermätt. Jag tror fortfarande inte att pengar, märkeskläder eller snygga bilar kan göra någon människa lycklig. Tjuren Ferdinand hade rätt när han insåg värdet i att lukta på blommorna. Livskvalitet är att skratta med goda vänner. Att promenera i skogen på hösten, förundras över alla färger och doften av fuktig mossa. Att dricka en kopp kaffe och diskutera livsfrågor på ett mysigt kafe. Att dansa natten lång till sin favoritmusik. Att vakna upp bredvid den man älskar på söndagmorgon. Att ha en katt, en hund eller ett barn som kryper upp i ens famn. Att läsa en god bok och skratta högt för sig själv. Att krama en kär vän man inte sett på länge. Att kolla posten och finna ett handskrivet brev från någon man tycker om. Att träffa en ny människa och genast inse att man funnit en vän. Att få högsta betyg på en tenta efter att man slitit hårt. Att få en klapp på ryggen när man gjort något bra. Att bli omhändertagen när man ligger däckad med influensa. Listan kan göras milslång…

Men detta är vad som verkligen betyder något.

mejl från Maria

“Jag forsoker salja en del av min garderob pa ebay och du ar
min anda van som har en modell kropp alla andra av mina vanner ar
korta eller for gamla eller for stor byst. Sa jag undrar om du vill
stalla upp och vara modell?”

Det förstnämnda lät ju bra, sen att man är småbröstad är ju mindre kul! haha. Eller ska jag vara helt ärlig så trivs jag med att vara liten. Alla mina svärsystrar i Kalifornien har implantat. (Alla!!!) Det är seriöst standard när man bor i kalifornien, delstaten där a-kupor är ett minne blott. Så jag ska hem till Maria på Fredag och käka middag och “modella.” Jag vet att hon har en dyr och exklusiv garderob, så det ska bli kul.

Ikväll ska jag hem till Jolene och se sex and the city och äta pizza.

Drömde mardrömmar igen inatt. Denna gång drömde jag att min mormonske brorson var gay. (?) Jag har ingen aaaning vart jag fick det ifrån.

ett ägg och en barbiedocka

Jag har döpt en av mina professorer till “ägget.” Han är blek, skallig, och har ett stort ovalt huvud. Han ser ut som ett vandrande ägg! Ibland blir jag hypnotiserad och kan inte låta bli att stirra på den där kala hjässan. Det är som en film med Angelina Jolie, jag ser bara ett par vandrande läppar, och har svårt att följa vad hon säger. Det måste vara jobbigt att ha något som sticker ut så.

över till nåt helt annat.

Gamle Herr Bush har nu omfamnat John McCain som sin favorit republikan, och det verkar som att republikanernas kandidat är vald. Ifall McCain blir president, så kommer Vita Huset i alla fall att få en himla snygg First Lady. Hans fru heter Cindy och är misstänkt lik Barbiekopian Cindy, (ni vet den dockan med superstora ögon som aldrig var lika söt som den riktiga Barbie!) En krigsveteran och en Cindy docka. Kan det vara något det?

Hur kan någon människa göra såhär?

Möt Michael Vick.

Miljonär.

Professionell football spelare.

Djurplågare.

Denne man hade 49 hundar, majoriteten pitbulls på sin enorma mark i Virginia. Vick var den högst betalde NFL spelaren i USA 2004, med ett kontrakt på $130 miljoner. Han hade pitbulls för syftet att låta dem delta i illegala dogfights. Dogfights är förbjudet i alla stater, men omsätter miljonbelopp i illegala sammanhang. Hundarna tvingas att slåss i timmar, oavsett blödande sår och brutna ben.

Polis anlände till Vicks hus i somras och fann 3 skjul med utsvultna och till synes bortglömda hundar. Det visade sig att man funnit en underjordisk organisation som tränat pitbulls och anordnat slagsmål i sex års tid.

Vicks hundar efter polisrannsakan

Vick och hans kompanjoner tvingade hundarna att slåss mot varandra i korta “test-matcher”. Hundar som ansågs “odugliga” eller vägrade slåss, avrättades. Hundarna avrättades genom hängning, dränkning, och elchocker. Förutom de 49 hundarna fann polisen pinnar som används för att bända upp hundarnas käkar vid slagsmål, löpband för att träna hundarnas kondition och en “våldtäktsanordning” där tikar som vägrade paras blev fastkedjade och tvingade till parning. Alla hundar är nu omhändertagna. Endast en av dem var tvungen att avlivas efter att ha visat outtröttlig agression. “Han ville inte ha med människor att göra mer, and who can blame him?” sa veterinären som tagit hand om hundarna. En tik var också tvungen att avlivas efter att man upptäckt tumörer hon utvecklat efter att ha parats för ofta.

Michael Vick sitter just nu i fängelse och blev även dömd att betala för hundarnas framtida vård och rehabilitering. Hälften av hundarna har klarat sig jättebra, är lekfulla, sociala, och redo att adopteras. Den andra hälften kommer att stanna i animal shelters, kanske för livet.

Denne kille är Hector, en av hundarna som adopterats till en familj och fått en andra chans till ett värdigt liv.

Hur kan någon människa göra såhär? jag grät när jag läste om vad dessa hundar fått utstå. Må den jäveln bli lika plågad bakom galler och låt honom utsättas för samma behandling han utsatte sina hundar för.

Tidsoptimister

Dem häckar överallt, bakom varje telefonlur och i alla bekantskapskretser.

“Jag är där om tjugo minuter.”

“Det tar bara tio minuter att köra till Denver.”

“Vi syns om en kvart!”

Liksom, tror tidsoptimisten sig själv när dem just satt sig i bilen och har en 45-minuters körsträcka framför sig, att det bara ska ta en kvart? Tror dem att dem platsar i ett Nascar race? Att det inte ska vara någon som helst trafik i världens biltätaste land? Att det inte kommer vara åtminstone en olycka på motorvägen? Att det inte finns några highway cops med lasersikte?

suck. Jag har umgåtts med tidoptimister hela mitt liv. Dem verkar dras till punktliga stackare som mig. Min man råkar vara en. Han pratar i mobiltelefonen med en arbetskompis, “Jag är hemma om tio minuter!” säger han när vi är på andra sidan stan och kommer vara hemma om 50.

I don’t get it. om du e en tidsoptimist kan du förklara hur ni tänker?

en resa till turkiet

Jag drömde att vi åkte till Turkiet på semester. Robbie hade bokat ett 3-stjärnigt hotell som visade sig vara en underjordisk, grottliknande sak. Till frukost serverades någon oaptitlig röra i träskålar och utsikten bestod av fallfärdiga byggnader och öken. Det fanns ingen pool och inget hav. “är du säker på att det här är 3-stjärnigt?” frågade jag om och om igen. “Ja, men det e ju Turkiet, man får ju ta seden dit man kommer.” tyckte han.

Mina föräldrar var också där på semester, och dem bodde en timmes taxi resa bort på ett lyxhotell vid havet. åh jag var så arg på robbie för hans skräckbokning.

det var en traumatisk natt.

a great time

Robbies födelsedagsfest/ölfest blev en succe. Alla utom 2 personer dök upp, så vi hade fullt hus. Våra appetizers blev nästan helt uppätna, min alkoholfria “virgin” drink för tjejerna med bullar i ugnen var väldigt uppskattad, och Robbies öl var ännu populärare. Vi hade jättekul. Jag e så glad att Maria och Marc kom dit. Dem var de enda som hade en liten körsträcka. Men ett roligare par får man leta efter! Dem e störtsköna. Och jag och Maria kan ju skvallra på svenska när det behövs. “är hon i grå tröjan också gravid?” frågade Maria. “Nej, det är hon inte.” sa jag. Så tack vare vårt egna språk kan man undvika många pinsamheter. Och vi har hela den där svenska o’boy uppväxten gemensam. “Jag saknar tunnbröd.” sa Maria. “Jag saknar limpa.” sa jag.

“åh, jag kommer ihåg kvällarna efter krogen då man doppade limpa med hushållsost i O’boy.” sa Maria och beskrev exakt på pricken min kvällsfika rutin!

Ingen amerikan kan förstå tjusningen med limpa, hushållsost och o’boy!

fast choklad, bär, ostar och kex är ju inte helt fel det heller!

sketch me

Såhär spooky ser jag ut som sketch.

Dem chokladdoppade jordgubbarna är här!!! Festen kan börja!

fest pa G

Puh! Har städat hela dagen. Sopat, moppat, putsat, dammat…hela köket, toaletterna…överallt! Måste ju vara redo för el party tomorrow. Pratade med Maria på telefonen idag mellan städandet. Hon och Mark har fixat barnvakt så dem kommer garanterat. Chris och Jylene kommer också. Sen har vi bjudit in 4-5 andra par också…inga singlar tyvärr. Alla i min bekantskapskrets är gifta, gravida, eller både och. (och ingen är egentligen äldre än mig, jag börjar inse att jag börjar bli gammal.) haha. Nu ska vi ut och handla godsaker för imorgon!

Valentine's Day the American Way

Amerikanarna spenderar $17 biljoner på Alla Hjärtans Dag per år. (!!!) Varje person förväntas spendera $122.98 denna kärlekens dag (cirka 860 svenska kronor – gulp!). 2006 köpte jänkarna rosor för 31 miljoner dollar (ca 217 miljoner SEK.) Det verkar som att ordspråket “money can’t buy you love.” klingar lite falskt här.

Jag var tvungen att kolla in Svenskarnas Valentine vanor för att jämföra, och Aftonbladet erbjöd tips om hur man har “Hetare Valentine-Sex.” Expertens råd löd: “Sätt på tvättmaskinen och sätt henne ovanpå.”

Eh? Sverige tar alla chanser att promota sexuella eskapader. Romantik är lite för tråkigt i det avlånga landet, för vem vill slösa pengar på rosor, när man kan ha tvättmaskins sex utan trosor? (det rimmar t.o.m., hoho!)

En blygsammare approach till Alla Hjärtans Dag finner man i Saudi Arabien, där röda rosor och liknande blommor är bannade den 14 februari. Det anses syndigt att fira icke-muslimska högtider i oljans rike.

en missionerande ateist

Jag är fast! TV-showen Big Love är hysteriskt underhållande. Handlar om en polygamist familj, där mannen har tre fruar. Dem är avstickare till dem riktiga mormonerna (som inte tillåter polygami). Och det är en sjukt kul tv-serie. Visas på HBO, vilket innebär att dem inte censurerar vackra ord som f u c k, s h i t, etc. Apropå censur. Jag har insett att censuren här verkligen stör mig. Det finns ingen logik bakom det hela. Dem censurerar alla svordomar och klipper in andra meningslösa ord istället. Dem klipper bort ifall någon räcker fuck-you finger, och självklart så klipps ALL nakenhet bort. Det finns en fängelse reality serie här som jag ser ibland, och alla killar i finkan har ju en massa tatueringar överallt. Och dem censurerar till och med tatueringar av nakna tjejer. (Liksom ,det är inte ens en människa, det är en suddig tatuering på någons arm!!!) Allting som har med sex och nakenhet att göra suddas ut, men alla våldsscener lämnas kvar. Blod, splatter, huvuden som rullar - det e helt okej. Men fy om stackars junior råkar se ett par bröst. Om jag skaffar barn här i Amerika så måste jag skicka dem till Sverige varje sommar, så att dom kan se Colin Nutley filmer och bada nakenbastu. Jag vill hellre att mina barn bevittnar nakenhet, än någon galning som mejar ner folk med en AK47.

Min svägerskas familj är mormoner. (Den äkta sorten som inte tillåter polygami, utan är helt normala.) Hursomhelst, dem är ändå väldigt pryda, hon har en son som är arton år, men behandlas som att han vore tolv. Jag har sagt till Robbie att nästa gång dem kommer och sover över här så ska jag smyga till honom en playboy tidning. Sist vi var i Kalifornien så lyckades vi övertyga henne om att han skulle få spendera kvällen med oss unga. Vilket innebär texas hold ‘em, vin, öl, och medicinsk marijuana. Ja, marijuana säljs på recept i Kalifornien och Robbies bror får det utskrivet pga att han har ont i ett knä. (?) Hursomhelst, den mormonske brorsonen hängde med oss hela kvällen och spelade poker, och jag tror det var det roligaste han haft på länge. Jag tycker att religion är opium för folket, och jag har sagt till Robbie att jag funderar på att bli en missionerande ateist, och gå ut med budskapet att “vi kan faktiskt tänka själva!”.

varmt

Solen skiner idag och vi har temperaturer runt tjugo grader. Jag satt ute på balkongen och lapade sol, och läste kurslitteratur tills det började bränna om kinderna. Jag får vårkänslor och lust att spela kula och hoppa rep. Jag antar att det är tjusningen med att bo på en plats som har fyra årstider. Man kan njuta av vår och höst, eller vilket man nu föredrar. Svärföräldrarna som bor i södra Kaliforniens inland gör inte annat än klagar på värmen. Vi pratar ofta om att flytta. Många hälsosamma äventyrslystna adrenaline junkies flyttar till Colorado. Det är inte den smalaste delstaten av en slump, utan för att folk kommer hit för att klättra, cykla, eller åka skidor i bergen. Men varken jag eller Robbie är några skogsmullar. Vi har heller ingen familj här, och ingen av oss växte upp här. Så våra band till Colorado är väldigt lösa och osentimentala. Vi vill flytta österut. North Carolina, Virginia, Florida…ja kanske till och med Sverige.

Imorgon är det ju alla hjärtans dag, (om nu någon lyckats undgå det), istället för en romantisk tvåmanssupe ska jag tillbringa eftermiddagen/kvällen med att skriva tenta. Roligare kan man ha med andra ord. Men jag klagar inte för nu ska vi iväg på vinprovning, och varje tisdag och torsdag lagar min älskling middag till mig och tänder ljus! För då kommer jag inte hem förrän sent. Så jag behöver inte en speciell dag med romance, för jag försöker inkludera romance i alla dagar. Min katt e galen.

goda viner o chokladdoppad frukt

Jag har hittat en liten vinbutik som är en juvel i Budweiser djungeln. Den är ägd av en liten, nätt italienska med mörkt lockigt hår, och hennes långe blonde amerikanske man. Dem importerar unika viner och har två hyllor märkta “Intressanta viner.” Dem tar sig alltid tid att visa en runt, fråga vad man tycker om och rekommendera något passande. Varje Lördag har dem gratis vinprovning med ost och kex. Och ikväll har dem en "Valentine special" med vinprovning och matchande choklad! Ett måste för en chokladälskare som mig.

Och på tal om choklad; varken jag eller Robert är särskilt förtjust i tårta. (Speciellt inte amerikansk tårta som är oerhört sötsliskig och dränkt i glasyr!) Så istället för födelsedags tårta så blir det en sådan här vacker frukt och bär anordning på vår fest! I can't wait!

lokaltrafik eller egen plåtburk?

Jag har alltid älskat att köra bil. Jag är ett kontrollfreak som får totalångest när jag inte har kontroll. Enda anledningen att jag inte tycker om att flyga beror på att det inte är JAG som styr planet. Så det är ingen överasskning att jag avskydde att vara beroende av kommunaltrafik när jag bodde i Stockholm. För en norrlänning som mig, som tog körkort strax efter min artonde födelsedag, så var det hemskt att tvingas åka buss, tunnelbana, och ibland tåg. Stå och frysa på perronger mitt i smällkalla vintern, och sitta i graffitimålade tysktillverkade vagnar och koncentrera sig på att stirra ut i tomma intet var totalt depressivt. Det var också jobbigt att ofrivilligt tvingas munhuggas med manliga resenärer som stötte på en. Nattbussen hem på helgerna var värst, för den var fylld till bristningsgränsen med alkoholiserade ungdomar som skulle hem till förorten. Jag bevittnade x antal spyor, personer som somnade i mittgången och väldigt många ensamma själar som envisades med att konversera.

Vid ett tillfälle tog jag taxi, för tanken på nattbussen fick mig att överväga valet att spendera natten på plattan. Taxi chaffören hade ett östeuropeiskt namn och utseende, och föreslog att vi skulle göra en avstickare hem till honom och ta en drink. Jag satt med ena handen på bilens dörrhandtag och den andra knappandes på mobiltelefonen ända tills jag var hemma. Taxichaffisen ville komma in på en kopp te klockan 3 på morgonen, jag smällde dörren i ansiktet på honom och insåg att den kräkluktande nattbussen var underskattad.

Här i USA är det bara en grupp människor som nyttjar kommunaltrafik: de väldigt fattiga, och de som fått för många böter och förlorat körkortet. (Undantag för NYC och SF). Hållplatserna är få med långa mellanrum, och resetiden för alla destinationer är dubbelt så lång i jämförelse med att köra bil. I början så var jag faktiskt nöjd över detta. Jag vet att det är hemskt ur miljösynpunkt att köra bil överallt, men jag valde ett tunt ozonlager före kommunaltrafik. Men idag är jag inte så säker längre. Att tvingas köra bil överallt gör att man är ansvarig för sin egen och andras välfärd. Istället för att artigt ignorera sina medresenärer på tunnelbanan, så tvingas man istället konfrontera andra bilförare på motorvägen. Istället för att blunda och lyssna på Ipod så måste man koncentrera sig i alla dessa vägkorsningar utan trafikljus. Istället för att stressa över bussens tidtabell så stressar man över alla envisa rödljus och dåliga förare. Nej, det är som att välja mellan pest eller kolera.

När ska vi kunna färdas via tankeöverföring?

storm och onödiga operationer

Vi vaknade i natt av en hejdundrandes storm. Vinden slog mot fönsterutorna och skakade hela huset. Den virvlade, suckade och slog mot väggar, fönster och dörrar. Det lät ungefär som åska, fast ännu otäckare. Jag vart seriöst orolig att en mini tornado var på väg. Katterna var uppjagade och hoppade upp och ner i sängen. Jag tittade ut och såg hur träden böjde sig i jämnhöjd med marken, och torkade buskar och gräs blåste över asfalten. Det var riktigt spooky.

I en av mina kurser pysslar vi bara med “sensitive issues” och “radical opinions.” Det vill säga, vi läser artiklar, forskning och skriver argumentativa uppsatser om diverse grejer. Idag pratade vi om manlig omskärelse! Visste ni att Amerikanare sysslar med sånt? Inte av religiösa skäl, utan av någon diffus hygien anledning som saknar vetenskapliga bevis. Jag håller på att skriva en artikel emot denna företeelse. Det finns viss undersökning som hävdar att omskurna män har mindre chans att drabbas av HIV och andra överförbara sjukdomar, men det är diskuterbart. Amerikanska bebis pojkar blir omskurna direkt efter födsel utan bedövning. En liten procent har dött av ingreppet eller haft problem längre fram i livet. Så varför riskera en liten bebis hälsa och välmående? Utan någon anledning. I Sverige och de flesta länder i Europa så gör vi ju inte det.

Jag har märkt att USA utför en hel del “standard procedurer” som anses tvivelaktiga eller onödiga i andra länder. Visdomständer är en av dem. Alla ungdomar mellan 18-25 utsätts för tjat och påtryckningar av sin tandläkare att dra ut ALLA dessa tänder genast. Oavsett om man har problem eller inte. Alla amerikaner jag känner har utfört ingreppet i övre tonåren. Man åker till tandläkaren, sövs ner (?!), och har alla 4 visdomständer utslitna eller utopererade. Det spelar ingen roll att vissa kan leva hela livet med dessa tänder. “Det är bäst att dra ut dem innan man blir för gammal.” säger tandläkarna.

En annan operation som ansågs standard här var att operera ut halsmandlarna. De flesta i den äldre generationen har genomgått det ingreppet innan man erkände att det var onödigt.

Och så manlig omskärelse, vad är poängen? Medicinsk tradition och inget annat. Men även denna tradition är på väg bort.

Amerikanare fnyser lite lätt när dem pratar om “Social medicin.” som dem kallar det. Min tandläkare här sa, “åh i Sverige har ni ju social medicin.” Och han säger det med en röst som dryper av sarkasm. Som att vår läkarkår är efterbliven bara för att alla inte är privatiserade. Det är snarare läskigt med alla dessa privatläkare som mest vill tjäna pengar. Nej, nu ska jag återgå till mitt skrivande! hej hopp!

bara svammel

Helgen har gått alldeles för fort. Vi har fixat och trixat härhemma. Vi hade kakel inlagt i veckan, så vi lackade två varv med skyddsfärg. Sen målade jag listerna och idag har vi varit o tittat på matsalsbord. Det har bara tagit 2 år, men nu har vi nästan möblerat nedervåningen. Men bara nästan. Vi har vårt partaj nästa helg.

Alla Hjärtans Dag står för dörren. Det går inte att undgå. Mataffären har tillägnat en hel sektion åt nallebjörnar, chokladaskar, sjungande blommor och rosa ballonger. Och brödavdelningen är fyldd av hjärtformade tårtor och kakor, dekorerade med röd och rosa glasyr. Jag vet inte vad jag tycker om denna “högtid.” Jag älskar att skriva små söta kort till nära och kära, men affärernas hysteri gör att man tappar aptiten. Det är ungefär som när man bakat en hel dag för att inse att man inte längre är sugen.

Det andra man inte kan undgå är presidentvalet. Jag har fastnat för “the Rock”, också kallad Barack Obama. Han är den bäste av de möjliga. Mitt Romney har dragit sig ur, och republikanernas kandidat kommer förmodligen att bli krigsveteranen McCain. Och han är på det stora hela en klonad kopia av herr Bush. Hillary Clinton stör mig. Jag tror att hon sysslar med politik bara för att stå i rampljuset och inte för att hon verkligen hör hemma i politiken. Hela hennes äktenskap verkar ju vara byggt som ett affärskontrakt. Hon träffar Bill på juristlinjen och de tu bestämmer sig för att satsa på en politisk karriär tillsammans. Att han sedan har otrohetsaffärer med sekreterare rör inte Hillary ryggen. Dem är inte tillsammans av kärlek, utan för att visa upp en perfekt fläckfri yta. Så i mina ögon är hon inte trovärdig för fem öre. Ingen politiker är trovärdig, men hon är alldeles för uppenbar.

Obama verkar ha en genuin dröm om att faktiskt förändra saker och ting. Han är relativt ny inom politiken, och många hävdar att han inte är tillräckligt luttrad för att flytta in i Vita Huset. Men jag tror att Obamas brist på erfarenhet är bättre än dessa underliga släktband som Bush hade överallt. Hellre än gröngöling än en president som redan är tjenis med alla. Eller?

tvåhunda år senare

Det har blåst och stormat i veckor nu. Jag tittar ut över de torra, gula fälten som rör sig i takt med vinden. Träden som böjer sig och ibland förblir krokiga. Och jag tänker på indianerna och nybyggarna som levde på dessa fält för ett par hundra år sedan. Jag tänker på deras hästar, och tält och undrar hur dem orkade. Nästan alla träd på “the great plains”, de stora slätterna, är planterade av människor. Marken är egentligen lika kal och slät som en bebisrumpa. Täckt av torrt gräs så långt ögat kan se, med en jord full av präriehundar och näbbmöss. Vatten är det ont om. Det enda som bryter det släta och nakna är Klippiga Bergen, som reser sig som en fejkad kuliss i en vilda västern film. Ibland när jag ser på bergen är dem så mäktiga att dem ter sig overkliga. Jag undrar vad nybyggarna tänkte när dem anlände hit och jag undrar hur deras hus klarade av vinden som aldrig upphör. Denver var en gruvstad, de flesta kom hir för att utvinna guld och silver. Men hur överlevde dem dessa stormar?

katten har nio liv - och fem ben (!)

Denna lilla sötnos, även kallad “Baby Girl” var en hemlös kisse med fem ben. Nu har hon genomgått operation och blivit en tre-benad katt som väntar på att någon snäll själ ska adoptera henne. Jag vill!

mitt blodtryck stiger

Jag håller på att skriva en argumentativ artikel om bögarnas rätt i samhället. Eller snarare homosexuellas lagliga rätt att gifta sig. Jag vet inte varför gay-marriage och abortfrågan ligger mig så nära om hjärtat. Jag har inte berörts personligen av någotdera. Jag tycker bara att individens frihet bör gå före religiösa dogmer och moralkärringars försök att hindra samhällsutvecklingen. Vi lever inte i den viktorianska eran längre. Kärnfamiljen är för längesedan upplöst, och även om den existerar så betyder det inte att alla är stöpta i samma mall.

Jag e less på dessa predikande präster som spenderar fritiden med att utnyttja små pojkar.

Och jag är innerligt less på dessa kristna hemmafruar som har bumperstickers på bilen som säger, “It is not a Choice – It is a Life.” För vet ni vad? Abort är ett val. Det är en kvinnas val till sin egen kropp. Jag tror att dessa hemmafruar med stretchmarks, hängpattar och män som måste knapra Viagra för att få till det, är bittra över sina egna val. Det enda dem kan göra för att intala sig själva att deras liv är värt att leva är att se ner på, beskylla och framförallt avundas dessa unga kvinnor som gör sina egna val. TRAGISKT.

Men jag är mest less på dessa politiker som vägrar uppmärksamma homosexuellas rätt att ingå äktenskap och nyttja samma fördelar som heterosexuella par alltid har gjort. Speciellt dem politiker som själva lever i garderoben och antastar intet ont anande resenärer på flygplats toaletter. Eller när dem gifter sig med en kvinna bara för att bli accepterade inom politiken. För att sedan ingå en affär med sin manlige assistant, och efter att ha blivit ertappad, skriver en bok om spektaklet och tjänar multum. Medan deras f.d. fru har blivit förd bakom ljuset och slösat bort de bästa åren av sitt liv gift med en closet-fag som aldrig älskade henne.

Lägg ner säger jag bara! Ge folk samma rättigheter att bestämma över sina egna liv, så kan alla sluta med sina skenheliga charader.

tradition vs spontanitet

Dem dejtade i 8 år. Vilket innebär att dem träffades i nedre 20-årsåldern. Dem bodde på varsitt håll under dessa 8 år som sig traditionen bör. Många amerikaner vägrar flytta ihop före giftermål. (Det är sant!) Detta par är inte religiösa för fem öre, utan snarare agnostiker eller till och med ateister. Hon ville gifta sig. Han ville så sin havre. Så det blev en kompromiss som innebar boende på skilda håll i nästan ett decennium. Så gifte sig hans äldre bröder och vips så var han redo. Dem gick till juveleraren och hon valde ut en förlovningsring med en päronformad diamant på blygsamma 1.5 karat. Han gick tillbaka senare och köpte ringen som var värd tre av hans månadslöner. Dem åkte på en romantisk weekend för att förlova sig. Båda var införstådda med iden, hon hade ju till och med sett ringen. Men ändå så gick han ner på ett knä och friade enligt traditionens seder och bruk. Hon sa, till ingens förvåning, ja. Inom ett år gifte de sig. Före bröllopet hade han en vild svensexa med strippor, medan hon festade loss med vänninorna. Bröllopsresa till Hawaii och sen flyttade dem äntligen in under samma tak. Några månader senare köpte dem ett hus. Och mindre än två år efter det väntar dem sitt första barn.

Han gör alla manliga sysslor i hemmet, och hon lagar all mat plus städar.

Kan det bli mer traditionellt????? Och utstakat?!?!?!

Anledningen att jag skriver detta inlägg är för att jag tycker det är lustigt hur petiga amerikanarna är med sina traditioner. Med undantag för New York och San Fransisco. Här i Colorado som gränsar till mellanvästern och bibelbältet, så är traditioner inget man ifrågasätter. Jag o Robbie är ju liksom helgalna i jämförelse. Vi gjorde allt i fel ordning. Och vi följde varken svenska eller amerikanska traditioner, vi bara gjorde vår egen grej, till mångas förstörtning.

Men jag gillar det. För vårt förhållande är inte speciellt traditionellt. Det är lika troligt att man hittar mig skottandes snö på uppfarten eller tvättandes bilen, som att Robbie bakar eller lagar middag. (till grannarnas ohöljda förskräckelse.) Vi har två katter istället för den obligatoriska Golden Retrievern som existerar i varje förortshushåll. Robbie prenumererar på National Geographic och jag köper Playboy. (Ja, jag var tvungen i forskningssyfte, och jag kan bara säga att artiklarna är bra). Jag sköter ekonomin, räkningar, besparingar, försäkringar, pensionsfond, budget, etc. Robbie har inget emot att vara hemmapappa i framtiden. Ska vi köpa en kaffeservis så vill han vara med, och ska han köpa en bandsåg så vill han ha min åsikt. (?) Vi följer inget hon-och-han mönster, och det e faktiskt väldigt befriande!

ja ser det snöar

Denna bild var på framsidan av Rocky Mountain News imorse. (detta snöfall är i bergen, inte hos oss tack gud.)

Men det snöade iallafall imorse. Temperaturerna växlar så snabbt här att man blir knasig. I eftermiddag när jag körde hem så låg ett vitt snötäcke över dem annars vetegula fälten. Det var en fin kontrast, men jag kunde inte njuta av landskapet eftersom jag var för upptagen med att hålla mig på vägen. Avsaknaden av vinterdäck gör att man är som bambi på hal is så fort det fryser på. Colorado borna saktar ner hastigheterna så till den milda grad att bilköerna blir oändliga…man masar sig fram i en sakta karavan av bilar. Avstånd är det ingen som bryr sig om. Jag försöker alltid köra 3-sekunders regeln och hålla ett gott avstånd till bilen framför. Men då är det alltid nån jävel som byter fil och tränger sig in framför mig. Här är det förresten 2-sekunders regeln som gäller enligt teorihäftet. Jag säger häftet, för Colorados teoriregler bestod av ett tjugotal A4 papper ihop häftade. Stor skillnad från den tjocka gröna boken i Sverige på cirka 500 sidor. Där man var tvungen lära sig hur mycket en personbil kan släpa …gaaah.

“Hur man är som förare reflekterar hur man är som person.” sa en tjej jag känner som heter Grace.

I sådanafall är min man en väldigt folkilsk och retlig person. (Fast har man bott i LA i 10 år så kan det inte hjälpas.)

Nä, nu e det dags för kvällsfika och sen blir det att kojsa med en god bok.

Robbie pratar med svärföräldrarna på telefon. Dem har en katt som är 17 år gammal, han har blivit överkörd av en bil, opererat sig, tappat majoriteten av sina tänder och har en päls som inte längre växer. Han har problem med matsmältningen, men ändå en våldsam aptit, samtidigt som han är så mager att ryggraden sticker ut när han går. Han ser ut som en vandrande våldnad. Gillar inte att bli kelad med, utan är snabb med att bitas. Jag tycker om honom ändå för han ser ut som en äldre version av Peanut.

världsvana

under mitt besök i bebisland, mellan alla förtjusta “ååå vad gulligt!” och “Ooooh va sött!” så konverserar jag med den gäst som allra mest fångar mitt intresse. Hon är inte gravid, hon avstår från att kommentera presenterna och hon har en uttalad accent. Hennes namn är Patience, (tålamod) och hon kommer från Nigeria. Hon har kort afrohår och glimten i ögat.

Vi finner genast varandra. Hennes man är tysk, så hon vet allt om Europa. Vi pratar om hur det är att sakna mammor, systrar, pappor och syskonbarn. Vi pratar om hur dyrt det är att skicka presenter hem. För att inte tala om att flyga hem. Patience har bara åkt tillbaka till Nigeria en gång på elva år. Vi pratar om att köra bil i Amerika, och skrattar åt alla misstag vi gjort.

Hon är mörkhyad med fylligt kort hår, jag är mjökvit med långt tunt hår. Men ändå så finner vi varandra direkt, vår gemensamma nämnare är vårt utländska ursprung, och det faktum att vi båda betraktar amerikanarna utifrån. Eller iallafall med ett par glasögon färgade av andra erfarenheter.

När jag ser alla presenterna så kan jag inte låta bli att tänka på alla barn som föds världen över och som inte kommer ha ett eget rum med Disney tapeter. Och jag känner på mig att Patience tänker samma sak.

Jolene’s svärmor, Barbara, en kvinna i sextioårs-åldern, som varit hemmafru under hela sitt vuxna liv kommer fram till Patience.

“Jag funderar på att åka till Afrika.” meddelar hon stolt.

“Jasså, säger Patience. “Vart ska du åka?”

“Ehm..” Barbara tänker efter. “Min man har ett möte i Johannesburg…och jag tänkte följa med honom.”

“Så ni ska till Sydafrika” Fastslår jag och Patience i munnen på varandra.

“åh ligger det i Sydafrika. Jaha just ja.” säger Barbara.

“Jag skulle vilja åka dit.” Säger jag. “Men dem har problem med hög kriminalitet.”

Patience nickar och börjar berätta några ankedoter från hennes resa till Johannesburg. Varav en gång när en ficktjuv nästan lyckades stjäla hennes reskassa.

Barbara bleknar och tar en klunk te ur porslinkoppen med blåklint på.

“åh. Det kanske inte är någon bra ide att åka dit.” säger hon sedan.

Jag tänker att det vore nog en nyttig erfarenhet för Barbara att lämna den välklippta gräsmattan, trevåningshuset och äppelpajsbaket och åka ut i den riktiga världen för en gångs skull.

SydAfrika

babyshower

kom just hem från ännu en kulturell upplevelse. Babyshower. Under den 30 minuter körsträckan till Boulder så förberedde jag mig mentalt på att anlända i bebisland. Och mycket riktigt. Festen var anordnad av Jolenes mamma och svärmor. Alla på festen var kvinnor, och allting var dekorerat i bebis tema. Rosa och blå girlanger, ballonger och nalle puh servetter. Det serverades tårta, och plockrätter och vi satt i en ring och lekte löjliga lekar. 4 av tjejerna var gravida och pratade förlossningsdoktorer och barnkammar dekorationer. “Vi har dekorerat barnkammaren helt i grönt, och toaletten har ett grod tema, så vi har satt små gröna grodor överallt.” sade den ena.

Toaletten, tänkte jag och fnös inombords. Vilken bebis kan gå på toaletten? Vilken bebis har ens en egen toalett? Och vid det laget ungen är pottränad så är det inte säkert han vill ha gröna grodor i badrummet, eller zebra figurer på väggarna.

Sen var det dags att öppna berget av presenter. Jolene, den blivande mamman, satt på en särskild stol och det tog säkert 45 minuter att öppna alla presenter. Majoriteten av dem var inslagna som riktiga konstverk, pastellfärger, blommor, och rosetter. Jolene fick babykläder, filtar, pekböcker, badledsaker, klädhängare för bebiskläder, blöjväska, pappersvärmare (för vem vill torka barnets bajs med KALLT papper?), hon fick en liten babyhammock, speciellt nappflaska för när tänderna e på väg att bryta fram, en bilbarnstol, en skräpkorg speciellt avsedd för blöjor (med ett lock som isolerar all lukt.), rap-handdukar att hänga över axeln, bad handdukar i barnstorlek, and the list goes on.

Bredvid henne satt en tjej och skrev ner vad hon fått och vem hon fått det av. Presenter är strictly business här.

Jag satt bredvid Mandy och berättade för henne att vi inte har babyshowers i Sverige. “Oj då. Men har ni wedding showers?” frågade hon. Jag skakade på huvudet, och hon berättade att hon haft inte mindre än SEX weddingshowers före hon gifte sig, alla med olika teman. Ett med kökstema, ett med badrumstema, etc. Så all gäster var tvugna att dyka upp med presenter sex gånger! Och sen en sjunde present på själva bröllopet! För att inte glömma möhippan.

Man blir trött bara man tänker på det. Jag föredrar det manliga festerna där man röker en cigarr och dricker ett glas whiskey.

ett människoöde

hon har blont kort hår och blå ögon. Lite rund om kinderna, men inte vad man skulle kalla överviktig. Hon skyller på bebis-vikten som hon lade sig till med när hon fick sin dotter. Dottern är nu 5 år och väldigt söt. Jag har sett henne på bild, men inte i verkligheten.

Den blonda kvinnan heter Regina och är nagelteknolog (det politiskt korrekta namnet för manikyrist.) Första sommaren efter att jag flyttat hit så lockades jag till nagelsalongerna. Dem finns överallt och majoriteten av dem som jobbar där är av vietnamesiskt ursprung. Man kan få en vanlig manikyr för bara några dollar. Min första manikyr skedde i en sådan salong. En rund vietnamesisk kvinna i 50-årsåldern filade och petade och misshandlade mina naglar tills alla nagelbanden blödde. Sedan hade hon mage att bli ilsken när jag inte gav henne någon nämnvärd dricks. “That all?! That All?!” halvskrek hon medan jag funderade om jag skulle be någon vänlig själ om plåster.

Det var så jag träffade Regina. Hon jobbade i nagelsalongen bara några gator ner. Ett litet ställe där alla manikyrister är vita, och det enbart pratas engelska. Jag dök upp med mina sargade naglar och Regina tog sig an mig. Jag började gå till henne var tredje vecka. Tidiga fredag morgnar före jobbet. Regina är en av de få amerikaner jag känner som röker. Ofta stod hon ute med sin starbucks kaffe och väntade på mig med en cigarett i handen. På bordet bakom hennes arbesbänk hade hon kort på sin man och dotter.

“Vi har varit gifta i nio år. Vi träffades i high school.”

Regina och hennes familj bor i vad hon kallar ett “mobile home” vilket är lika med en husvagn. Hennes man jobbar på fabrik, och svärmorn tar hand om dottern på dagarna.

Det är så det börjar. Regina börjar berätta mer och mer om sitt liv. Och jag som var ny i stan under den här tiden, och inte hade så många vänner, tyckte att det var trevligt att “tjejsnacka”. Men tjejsnacket eskalerar snabbt till hjärtskärande historier som jag inte vet hur jag skall bemöta.

Regina växte upp i en husvagn. Hon flydde hemifrån när hon var 13, efter att hennes pappa våldtagit och misshandlat henne. Efter det hamnade hon hos sin moster och morbror (de enda släktingar som gick med på att ta sig an henne.) De lät Regina bo där med kravet att hon skulle “göra rätt för sig.” Morbrodern var väldigt elak mot den stackars flickan. “Han tvingade mig att diska all disk för hand, trots att dem hade diskmaskin. Och han tvingade mig att städa hela huset varje dag för annars skulle han kasta ut mig.”

Regina äter antidepressiva tabletter. Hon vill skaffa fler barn, men kan inte för då måste hon sluta med sin medicin, och det är hon inte redo för.

Hon berättar att morbrodern till slut kastade ut henne. Det var under sista året i gymnasiet. Regina flyttade in hos hennes pojkväns familj, vilket gav henne chansen att avsluta gymnasiet. Kort därefter gifte de sig och skaffade eget.

I början talar Regina alltid gott om sin man. Jag är imponerad av henne eftersom hon verkar ha ett någotsånär normalt familjeliv trots allt hon gått igenom. (I skilsmässornas Amerika så är nio år som gifta inte dåligt.)

Men så en fredagmorgon när sommaren förvandlats till vinter, löven trillat av pinn och kylan börjat göra sig påmind, så åker jag för min tid hos Regina. Direkt jag kommer in så ser jag att något är fel. Hon är blek och har blanka ögon. Jag får veta att det är hennes födelsedag, hon fyller 27, och jag säger grattis och undrar glättigt om hon är deppig över att vara ett år äldre. Då får jag veta att hennes man har slagit henne, och tagit stryptag på henne, framför ögonen på deras dotter. Tårar trillar nerför hennes kinder och jag vet inte vad jag ska säga. Jag frågar om det har hänt förut, och hon berättar att det har hänt en gång för flera år sedan, då hennes man var full. Han har skrivit ett ångerfullt brev till henne som hon visar mig. Det är ett brev fullt av stavfel där han ber henne att förlåta honom och lovar att det inte ska hända igen. “Jag vet inte vad jag ska göra.” säger Regina.

Tre veckor senare när vi ses igen så säger hon att de ska åka till Florida på semester och försöka rädda sitt äktenskap. Hon verkar inte alltför exalterad över iden.

Tre veckor efter detta så har hon tagit ut skilsmässa. Florida resan blev aldrig av, och Reginas man har flyttat ut. Han vill inte skilja sig och hotar med att ta dottern ifrån henne. Regina berättar att hennes gynekolog skrev ut en antidepressiv medicin till henne som gjorde att hon fick mordiska tankar för några år sedan. Hon fick tankar om att mörda sin man och dotter(?!), och blev inlagd på sjukhus i några dagar. “Han kommer använda den händelsen emot mig nu.” säger hon och ser helt förstörd ut. Skilsmässoadvokaten har begärt tusen dollar bara för att ta sig an hennes fall. Regina har lagt hela summan på ett kreditkort. Hon har inte råd med starbucks längre. Hon har inte råd med någonting.

Vid det här laget ser jag inte längre fram emot mina manikyr besök. Dem är för emotionellt betungande. Jag tänker på Reginas lilla dotter och undrar vad som ska hända härnäst.

Sista gången jag ser Regina så är hon på väg att flytta in till en manlig vän, som är nyligen separerad och har tre egna barn. “Vi är bara vänner.” säger hon, men glansen i hennes ögon säger något annat. Hon slutar på salongen och säger att hon ska jobba hemifrån från och med nu. Hon ber mig komma till hennes hus (den manlige vännens hus) och göra mina naglar, men jag avböjer. Hon ringer några gånger efter det, men jag svarar inte.

Jag undrar hur hon mår nu.