Grillfesten igår blev mer som en parmiddag, förutom att solstrålen Stella var med och krävde att bli buren och gungad och uppmärksammad konstant.
Och så Jylenes pappa som var här på besök från Kalifornien.
Jag vet inte vad jag tycker om barn. Har alltid varit lite ambivalent i mitt förhållande till dessa miniatyrmänniskor. Men på senare år så har jag börjat uppskatta deras charm. Jag har alltid känt mig obekväm när jag tvingas hålla i en dreglande bebis. Men helt plötsligt som ur det blå så tycker jag att det är helmysigt att vanka omkring med dreggel bebis på armen. Det är kul att göra grimaser och få dem att skratta. Lilla Stella skriker små gälla skrik av förtjusning när man grimaserar åt henne och blir hon riktigt till sig så börjar hon sparka med sina knubbiga små ben. Vem vet, kanske jag gillar barn trots allt?
Lilla Stella den 4e Juli
Jag tror inte på Gud, men jag tror på karma. När jag var liten så sprang jag upp och ner i trapphuset och hälsade ovälkommet på varenda granne vi hade. Jag tiggde kakor och bullar och torterade dem med mitt pratsamma sällskap. Hursomhelst, nu har jag äntligen fått mitt payback tack vare Jake. Så fort jag stiger ut på altanen så dyker han upp som gubben i lådan. Han vill prata, visa sina nya leksaker, ha ett glas vatten, rita en teckning, ge mig en present, ha en kaka, bjuda in mig på pyjamasparty, hjälpa till att rensa ogräs, fråga om jag ska med till lekparken.
Jag skäms nästan för att säga det, för jag tycker verkligen om lille Jake, men ibland så smygkikar jag genom persiennerna innan jag går ut för att försäkra mig om att
han inte är därute, redo att tortera mig med sitt frågvisa sällskap. Visst är jag hemsk?
Patrioten Jake
No comments:
Post a Comment