Fika - Swedish Style

Hade en tenta imorse. Tror det gick bra.

Hade för övrigt en komisk händelse i min lilla favoritkafeteria idag.

Jag stod och väntade på min kaffe när jag såg tre personer vid ett bord med en en svensk flagga uppställd i mitten.

Dessutom tyckte jag mig höra att dom talade svenska, men kunde inte vara säker pga av allt sorl.

Så nyfikenheten fick ta överhand och jag gick fram och frågade varför dom satt och viftade med svenska flaggan.

“We have fika every Tuesday and Wednesday between 2 and 3,” meddelade den ena killen som om det vore den mest självklara saken i världen.

Hade jag varit amerikan så hade jag inte fattat ett dyft av vad ordet “fika” betydde. Men när jag erkände att jag var svensk så blev dom genast superglada. Den ena killen pratade riktigt bra svenska. Tydligen så hade han en svensk mamma och hade även spenderat en termin vid Uppsala Universitet. Förutom de amerikanska r:en så lät han riktigt blågul.

Den andra killen var inte riktigt lika haj på svenska.

Men tydligen så är deras fikaträffar till för att svenskar, halvsvenskar, och icke-svenskar ska kunna mötas och snacka svenska.

Jag gav dom min emejl och ska försöka hinna med en fika med den svenska fika gruppen nån dag. Tycker det var en strålande ide.

Tjejdag

"put a ring on it"

Herr Konstapelns Bild

systrar? javisst!

hot mamas eller vad?!

Visst e hon gullig? :)

Forever 21 - go big or go home

Idag hade jag och Alissa tjejdag.
Hon var nämligen ledig från skolan pga typ lärarmöte eller något liknande, och jag var helt sönderpluggad så vi bestämde oss för att dra på oss vårat söndagsbästa och bege oss ut på stan. (jippieee):)

Först gick vi och manikyrerade oss.
Båda två valde vågade djupröda höstfärger.
Manikyristen sade att hon absolut kunde se att vi var systrar.
“Ni är ju så lika. Det syns på långt håll att ni är systrar.”
Vi nickade och höll med.
Det e kul att låtsas.

Sen lunchade vi på Bloom. Delade en insalata caprese och åt lite annat mumsigt innan vi gick till den nyöppnade Forever 21.
Min Colombianska (och shoppinggalna) vän Patricia hade berättat för mig hur STORT det var. Men både jag och Alissa fick en chock när vi kom in genom dörrarna. Det var ENORMT. Hur mycket kläder som helst, och roliga smycken, och det absolut bästa med Forever 21 är priserna. (tänk H&M). Hippa t-shirts för 2 dollar och apsnygga jeans för 12. Kan inte bli mycket billigare än så.
Vi spenderade två timmar på Forever 21, tills Alissa klagade på huvudvärk för det fanns för mycket att välja på.
Vi hamnade även på en liten flummbutik på väg hemåt. En sådan där hippie/bohemisk affär där det säljes Buddha statyer och annat krimskrams från ställen som Bali och Goa.
Alissa inhandlade två exakt likadana ringar – enorma och i uppkäftigt guld bör tilläggas – och hon gav en till mig och en till sig själv.
Utanför affären hade vi väldigt trevligt med att fotografera oss själva med våra blodröda naglar samt feta golfbollsstora ringar.
Vi var precis i färd med att ta en bild där vi båda hade ringarna på ‘fuck you” – fingret då en uniformerad konstapel kom förbi.
Han var mulatt, välbyggd, och väldigt ögonmumsig.
“Vill damerna att jag ska ta en bild på er?” frågade han.
“Visst!” sa vi, och för första gången i mitt liv fick jag äntligen räcka fuck you åt en polis.
Synd bara att han råkade vara en snygg och trevlig polis.
Men ändå.

Vi hade en supertrevlig dag tillsammans.
Sen i afton kom två av hennes kompisar från high school hit för att se film. Den ena killen är gay och jag tycker det är så underbart att han kan och vågar vara totalt öppen med sin läggning redan i high school.
Han hade plockade ögonbryn, en trendig hatt och var sådär städat snygg som bara metro och gay killar kan vara.
Vi såg High School Musical 3 och jag kan bara säga att det var en av de mest patetiska och kväljningsframkallande filmer jag någonsin sett.
Nä, tacka vet jag Grease och Dirty Dancing.
Det enda som höll mig kvar var Jordans (gaykillens) kommentarer och faktumet att han insisterade på att se scener då den manliga huvudrollsinnehavaren slänger av sig tröjan i slowmotion.
Om och om igen.
Tonåringar är roliga.
Dom är så naiva, känslosamma, uttråkade, och fnittriga.
Och allt på samma gång.

Jordan gav oss även högsta betyg för våra superheta guldringar.

När dom tre små orden blir en slit-och-släng fras

Hade en intressant diskussion vid middagsbordet häromdagen.
Alissa reflekterade över hur snabbt och lättsamt hennes nya amerikanska vänner säger saker i stil med “I love you.”
I Tyskland så har man tydligen två varianter av dom 3 små orden; den stora och seriösa varianten säger man bara till typ livspartners och den frasen används inte i vanligt vardagssnack. Sen har tyskarna en lättsammare variant av “Jag älskar dig” som används lite oftare och sägs mellan vänner, etc.
Intressant tänkte jag.
I Sverige så säger man inte heller “Jag älskar dig” till vemsomhelst, närsomhelst. I min familj säger vi det aldrig, möjligen att vi skriver det på något födelsedagskort eller dylikt. Och man kan säga det till kompisar och pojkvänner och sina barn etc., men det är inget man hör hela tiden.
Här i USA så hör man det hela, hela, HELA tiden.
“I love you” är en standardfras mellan familjemedlemmar och partners.
När jag är nanny åt 8-årige Jake så säger han alltid “Love you” till sin mamma när hon ringer.
När jag är nanny åt 3-åriga Lauren så säger hon också “Love you” till sin mamma när hon släpper av henne.
Och jag och Robert säger alltid “I love you” tillvarandra. Varje gång vi skiljs åt på morgonen och varje gång vi lägger på luren, säger godnatt, etc. Förmodligen så säger vi det i genomsnitt 5-10 ggr per dag. Det är ungefär som ett hejdå. Jag vet, det blir betydligt mer slit-och-släng fras när det används så ofta. Men samtidigt så känns det bra att säga det när man skiljs åt för (gud förbjude) bilolyckor och annat otrevligt händer dagligen. Och man vill väl ändå inte att ens sista ord till varann ska bli “ta ut soporna” eller nåt annat fattigt.

Hursomhelst, Alissa berättade att hennes nya kompisar som hon känt i typ 4 veckor säger “I love you” till henne. Medans kompisar hon haft i många år i Tyskland aldrig eller sällan gett sådana ömhetsbetygelser.

Kulturskillnader med andra ord.
Min väninna Shauna, som jag inte alls träffar speciellt ofta, avslutar alltid sina emejl och SMS med love you!

Vet inte varför amerikanare har så lätt för att älska allt från ytliga bekanta till svärmor.

På tal om svärmor.
I USA så säger man inte svärmor, svärfar, svägerska, svåger till sin mans/frus familj.
Utan man kallar ens mans/frus familjemedlemmar för mamma, pappa, syster, bror.
Min svägerska introducerar mig till sina vänner som sin “syster” och mina svärföräldrar skickar födelsedagskort där dom grattar sin “dotter” (dvs mig).
Tycker det är gulligt. Svärmor och svägerska låter så fult och distanserat.

Kulturskillnader igen.

Nä nu blir det godnatt.

Klockan två på starbucks

Dom senaste dagarna har varit hektiska. Hade 2 tentor i tisdags, jag är ganska säker på att det gick strålande på ena av dom, but we shall see.
Sedan hade jag en väldigt intense tenta idag, torsdag, som jag spenderade hela onsdagen med att plugga för, plus lite andra assignments som skulle in.
Dessutom blev onsdag en riktig bildag.
Bytte motorolja. Motoroljan måste bytas varje 5000 miles, och efter vår roadtrip plus mina 46 miles till Universitetet så tog det mig inte många månader innan det var dags igen. Tog in bilen till Grease Monkey som är ett "fast-food" ställe för bilar som enbart byter oljor och andra vätskor.
Fick 6 dollar rabatt.
Jippie.

Sen vidare till nästa bilställe.
Lampan på the dashboard (kommer inte på vad det heter på svenska), men iallafall, lampan som talar om att ett däck har tappat luft började lysa på tisdagen. Jag kunde inte se någon punktering och inget av däcken var plattare än det andra. Men jag tog ändå in bilen till Auto Tires som roterar och balanserar samt kollar lufttrycket och lagar punkteringar fullständigt GRATIS (så länge man köpt däcken hos dom så har man full-service).

Det var givetvis över en timmas väntetid men som tur var så fanns det en Starbucks i närheten där jag satte mig och pluggade. Och mina nyfikna öron kunde ju inte låta bli att tjuvlyssna på samtliga konversationer vid borden bredvid.
En högljudd kille som jobbar på Starbucks (han hade på sig det gröna förklädet men var tydligen inte i tjänst, en sådan där som alltid sitter på jobbet och irriterar arbetskamrater och kunder gissar jag).
Hursomhelst, han satt där med en sådan där fjant-drink som består av mjölk, socker, vispad grädde och någon smak (typ vanilla eller hasselnöt) – och cirka en droppe kaffe (om ens det).
Så många människor besöker Starbucks dagligen som inte ens dricker kaffe. Man är typ ett freak om man beställer en vanlig kaffe – eller gud förbjude - en espresso straight up.
Beställde en cappuccino på Starbucks och baristan frågade om jag ville ha grädde på toppen…? Eh?
Cappuccino består av espresso, mjölk och skum – har aldrig hört talas om grädde på en cappuccino. Så alla som tror att Starbucks är så jävla bra och ett ställe för “riktiga kaffedrickare” så måste jag ta mig friheten att säga emot.

Hursomhelst, jag satt där bredvid den rastlösa Starbucks baristan och hans tjejkompis som enbart var en klagomur och inte yttrade mer än två ord i rad under hela samtalet.
Baristan beklagade sig över sin flickvän som skulle “hänga” med sitt ex den kvällen, trots att baristan (hennes nuvarande pojkvän) inte kände sig “bekväm med det.”
Så efter att ha snackat massa skit om flickvännens loser till ex så börjar han gorma om hur mycket han har “gett upp” för den här tjejen.
“Jag har offrat så jävla mycket för den här bruden att du fattar inte!” skriker han medan jag och alla andra vänder oss om och stirrar ogenerat.
Killen är seriöst på väg att flippa ur, (på sin egen arbetsplats dessutom).
“Jag satte mig på ett plan från Kalifornien trots att jag inte hade ett jävla öre. Bara för att hon ville ha tillbaka mig. Jag hade jävligt mycket på gång i Kalifornien – jag flyttade enbart hit för hennes skull – fattar du? Och nu jobbar jag här och tjänar ingenting. Jag kan inte spara ett öre. Hon spenderar allt. Jag har till och med lånat pengar av min farsa för flygbiljetten hit. Fattar du hur mycket jag har OFFRAT?”

Efter en milslång harang så får jag lust att gå över till honom och säga åt honom att hålla käft. Det är inte hans flickväns fel att han “offrat” så jäkla mycket.
Och det är verkligen inte mitt fel.
Jag som bara vill sippa mitt alltför-dyra-och-inte-alls-så-goda kaffe.
hmpf.

Min Underbara Måndag

Slut kaffefilter (pappershandduk funkade!)
Plugga (2 tentor på Tisdag)
Sopade och skurade trägolv
Skrubbade toalett
Handlade mat
Betalade räkningar
Lagade middag – blev stir-fry med kyckling och grönsaker
övade fiol

Ohyggligt spännande, jag vet. Nu ska jag göra min lunch för imorgon och sedan gå till sängs.

beroende

Har slut kaffefilter.
Kokar mitt morgonkaffe med ett improviserat filter konstruerat av pappershanddukar. Håller tummarna för att det ska bli kaffe denna morgon. Annars blir det ingen trevlig dag. Me need kaffe.

den nya lampenius? och en beundrare från guds utvalda folk

Idag gick vi ut och käkade. Alissa var med den underliga ASSE reppen och åkte Kayak, så vi fick ha en parmiddag på tu man hand. Vi gick till en restaurang som heter Gumbos nere i Denver. Dom serverar New Orleans Cajun-style mat…vilket i princip består av massa kryddstarka fisk & skaldjurs rätter med ris. Precis i min smak med andra ord!
Har haft en bra helg faktiskt. I fredags gick vi ut med Alissa och ett par vi känner, och i lördags hade vi vår andra orkester övning. Det är så grymt kul att spela i grupp. Vi är 3 violinister och en altfiol, och alla har ett eget stycke. Så det gäller verkligen att öva under veckans lopp för man vill inte dyka upp och vara helkass när man har andra personer att stå till svars för. Nej, men det är riktigt kul, sådär kul att en timme känns som fem minuter och jag är besviken när det är över. Igår kom jag hem och övade i en halvtimma trots att jag redan suttit och spelat i en timme. Good stuff.
Har förresten fått en beundrare. Han är jude och har en stor höknäsa samt sådant där stålulls-liknande skägg som judiska män ofta har. Är lite smickrad för jag trodde nästan att judiska personer bara intresserade sig för andra judiska personer. (jag vet, nu är jag sådär eländigt politiskt inkorrekt, men så länge man är medveten om sina fördomar så är man väl på rätt spår?)
Vi har en kurs ihop. Det är en väldigt intressant kurs, med det sorgliga lilla undantaget att vi tvingas göra ett grupparbete. Så eftersom jag och den judiska killen råkade sitta bredvid varandra och beklaga oss över hur mycket vi hatar grupparbete, så sa han: “Eftersom vi båda hatar grupparbete så kanske vi borde vara i samma grupp?”
“Okej,” sa jag och såg framför mig hur vi kunde grupparbeta via typ e-mejl så att man slipper slösa massa tid med att dricka kaffe och kallprata. En av anledningarna till att jag hatar grupparbete är att det är så tidsödande att sitta där och komma överens om allting. Oftast blir det 90% dösnack och 10% arbete.
Hursomhelst, vi var tvugna att vara minst 3 personer i varje grupp. Bredvid mig och juden så satt en överviktig tjej som läspar så grovt att jag har svårt att förstå vad hon säger. (Oftast så nickar jag bara och ler.) Hursomhelst, hon ville givetvis vara i våran grupp. Inte mig emot.
Men den judiska killen avskyr henne och vill inte ha henne i våran grupp.
Så han föreslår att jag och han ska gå ut och äta middag och ta någon öl utan Sabrina (tjejen).
“Eh, hon är ju liksom i vår grupp, tror du inte att hon borde vara med?”
“Nej, vi kan skicka ett emejl åt henne med vårt upplägg.”

Så det tar inte lång stund innan jag inser att han är intresserad av mig. Jag försöker förtvivlat vifta med min vigselring i hans fejja, men utan resultat. Varje föreläsning så envisas han med att sitta olustigt nära mig och han sneglar hela tiden åt mitt håll. Så fort föreläsningen är över så har jag honom i hälarna. Och nu har han dessutom addat mig på IM så varje gång jag är online så sitter han där och skriver, “hej hur e läget?”

Jobbigt. Kanske ska jag berätta att jag just nu har en tyska inneboende hos mig med hopp om att denna info skall väcka obehag i hans judiska själ?

Internet - på gott och ont

Vissa människor verkar ha svårt att fatta vinken.
Har en tjej som försöker adda mig på facebook…jag har vid det här laget redan nekat TRE gånger. TRE!!!
Anledning: känner inte igen henne, namnet ringer ingen klocka, inte heller bilden, och vi har bara en liten fnuttig bekant gemensamt.
Och jag är inte en sådan som säger ja till vemsomhelst bara så att det ska se ut som att jag har 500 vänner på facebook. Vet ju att folk ändå bara vill snoka
Hursomhelst, denna tjej ger inte upp.
Har ett nytt “friend request” från henne idag. Hennes fjärde. (psychobitch?)
Om hon ändå kunde skickat ett meddelande där hon beskriver vem hon är och varför hon envisas med att försöka adda mig, så kanske…
…men hennes tystnad och underliga beteende är tydliga tecken på en som vill snoka.

Och inget fel i det. Jag är ju också medlem av facebook pga av mitt sjukliga intresse att snoka. Har även en förkärlek att googla Roberts före dettor. Är det normalt?
Troligen inte. Men roligt är det. Speciellt eftersom en av dom har icke så smickrande bilder av sig själv på myspace.
(Myspace av alla ställen).
Man ska vara nyfiken. Det är bra för själen. Man lever längre om man är nyfiken. För det har min mamma sagt.

allu allu emliga armen

Vet inte om jag har något slags masochistiskt drag i mig, eller någon slags förkärlek för allmänt självplågeri…men nu har jag iaf fått för mig att jag ska gå ner i spagat/split…kalla det vad ni vill. Har ju kört yoga i drygt ett år, så jag inbillar mig att det ska bli enkelt, men jag vet inte. Enligt mina mycket stabila källor så ska det ta ungefär 2 månader av stretching innan man nått sin fulla split potential. Jag körde första stretching rutinen idag. Gick väl sisådär. Är rädd att jag körde lite för hårt för mina ben känns underligt (om än inte obehagligt) varma.

Var för övrigt ute och åt middag idag med ett annat par. Det var riktigt najs. Jag åt grillad lax på focaccia bröd. Tror Alissa vart lite uttråkad. Det är svårt när man varit på en ny plats i bara en månad. Även om man kan språket hyfsat bra så är det så många undermeningar, local lingo, och andra lingvistiska uttryck som tar tid att uppfatta. Vilket gör att konversationer kan kännas förvirrande. Som att man bara förstår 80% av vad som sägs, typ. Är man dessutom trött så blir det bara ännu värre. Jag kan ärligt säga att när jag först flyttade hit så förstod jag nog mellan 80-90% av allt som sades. Och jag hade en strålande engelska. Men det spelar ingen roll, för man kan ändå inte vara beredd på alla små vardagsord, meningar, ordspråk, antydningar, etc. som alltid dyker upp i vanligt vardagssnack. Man känner sig ändå utanför lite titt som tätt bland alla som talar sitt modersmål. Nu förstår jag nog runt 98% av vad som sägs. Beroende på kontext förstås. Skulle jag sitta i fikarummet på en ingenjörsfirma så skulle jag nog få problem med alla tekniska termer på engelska. Har fortfarande svårt att prata i inches och miles. Nej nu blir det slafen.

Månadspengen

Michael Jacksons barn får dryga $13000 i månaden för nöjesrelaterade utgifter.
Dom måste ha förbaskat roligt med 100’000 SEK att roa sig med.
Fast å andra sidan så är det kanske inget vidare att ha en död pappa, en mamma som födde en för pengar, och en underlig och plastikopererad släkt.
Och den yngsta sonen har dessutom fått smeknamnet “Blanket” som amerikanska medier envisas med att kalla honom.
Jag skulle nog också behöva hundra tusen i månaden för att överleva ett liv som “snuttefilten.”

uppe med solen

Såg solen gå upp imorse när jag skjutsade Alissa till skolan. Och det är minsann inte varje dag som jag ser en soluppgång. Dock ser jag alltsomoftast när den går ner, om nu det räknas?
Nu sitter jag med en katt som envisas med att pussas. Han har en gosig ovana att puffa på ens haka och kinder med nosen samtidigt som han knådar ens fläsk med framtassarna. Och ignorerar man Peanut så vandrar han fram och tillbaka över tangentbordet, boken, mattallriken eller något annat trevligt man har framför sig. Och så lämnar han givetvis ett moln av fjunigt katthår efter sig. Katthår i min kaffe, i mina flingor, på min snickers, på mitt tangentbord…vi människor tror att vi äger husdjuren, men jag vet att det är Peanut som äger mig. Tror han vet det också.
Ända sedan Thunder gick bort så har Peanut dessutom blivit mycket mer pratsam. Han har inte riktigt förstått att han är den enda katten i huset och att ingen av oss förstår katt (om än det inte är så svårt att gissa vad han jamar om, oftast innefattar det krav på tonfisk alternativt uppmärksamhet).
Nä nu ska jag öppna mina böcker. Någon som vill ha en jamande och hårig katt med babypäls? Han luktar gott. Förutom andedräkten.

Dagen idag

Dagen idag har varit full av choklad.
Jag har ätit KitKat, Ferrero Rocher, och lite Haagen-Daaz.
Har även genomlidit föreläsningar, studerat lite halvhjärtat, cyklat träningscykel, kokat te, tränat pilates, gråtit utan anledning (pms), övat fiol, samt bränt mig på tungan.
En väldigt fascinerande dag med andra ord. Nu är klockan halv tolv på kvällen och jag sitter här och låtsas att jag inte alls är trött på rent 4-åringsvis.

Allmänt jävla ovärt

Jag gillar grekisk yogurth gjord på getmjölk. Helst med färska bär eller lite honung.
Tycker även om receptfria sömntabletter med lite styrka, dvs inte valeriana rot, kamomill te, eller melantonin trams.
Är också förtjust i att analysera rap texter i ett försök att hitta en mening som inte finns där.

Varför sjunger alla rappare om hur mycket pengar dom har, och speciellt med betoning på hur mycket pengar dom är villiga att spendera på snygga tjejer. “I make it rain” sjunger Lil Wayne, samtidigt som T-Pain med sin auto-tunade röst skrålar om hur han “got money” och hur han ska köpa ett hus i Aspen till sin tjej, eller kanske ett beach house i Costa Rica, eller varför inte en lägenhet i Toronto? Sen har vi T.I. som rappar om hur hans tjejer kan få vad dom vill och hur han slänger sedelbuntar omrking sig. Och så nu senast så har vi Fabolous som uppmanar alla tjejer att “kasta det i påsen,” för han e så jävla rik etc. etc. Och så kommer Mario ut med en underbar låt (refrängen e fin) där han frågar sig varför hans tjej vill göra slut trots att han pyntar henne med Gucci och andra märken.

När ska det komma en ödmjuk rappare som sjunger om hur han är en fattiglapp med stort hjärta som inte drar sig för att skriva poesi i sanden eller bjuda på en macdonalds burgare?

Och varför i helvete sitter jag och analyserar rapp texter????

to all the single ladies (and gents)

Okej, jag kan inte säga att jag saknar singellivet, för det vore lögn.
Efter snart 3.5 år som gift så kan jag ärligt säga att jag aldrig varit lyckligare. Men istället för att trötta ut alla mina singelläsare med allt rosenrött snack om livspartner och någon som alltid finns där för att lyssna på ens dagliga haranger så vill jag faktiskt vända blicken mot singellivet.
Just det, SINGEL-i-stan livet, som trots succe program i stil med Sex & the City trots allt inte fått tillräckligt med respekt. (Carrie och company får ju alla sina stora kärlekar till slut)
Men istället för att hata varje minut av ensamheten och spendera alldeles för mycket tid med att lyssna på kärleksballader från 80-talet, alternativt ätandes choklad framför filmer som Dirty Dancing och Sweet Home Alabama, så tycker jag att singlar skall ta tillfället i akt och njuta av singellivet. För tro mig, det kommer inte att vara för evigt.

För som singel kan du (och bör du) vara totalt jävla ego. Vill du spendera hela lönen på en ny outfit och leva på flingor resten av månaden? Go for it. Du behöver inte rådfråga eller ens diskutera saken med någon annan.
Men viktigast av allt: som singel bör du dejta, dejta, och dejta lite mer.
Observera att du borde dejta inte bara en typ av män/kvinnor, utan gå utanför din bekvämlighetszon och dejta någon som är totalt annorlunda. Man lär sig mycket av andra människor och även om man innerst inne vet att man aldrig kommer bygga bo med den filosofiske bokmalen eller den elaka badboyen så kan man iaf ha lite roligt medans man väntar på den rätte?

Och nu menar jag inte att man som singel borde bli stans största slampa eller bock. Men man bör taga tillfället i akt och flirta hejdlöst, gå på sjukt många dejter, lär känna nytt folk, lära känna sig själv, ha roligt, slappna av, lev i nuet.

Som singel finns det egentligen bara två regler att följa:
1. Va ego – love thyself
2. Var inte rädd för att rata eller bli ratad, havet är stort och fiskarna många.

Så sätt på Lill-Babs gamla slagdänga "Leva Livet" och gå ut och skaka dina (o)lurviga...

Håriga ben = icke-orginellt

Har inte mindre än 3 prov nästa vecka. Tre!!! Känns lite ambitiöst såhär under fjärde veckan av terminen. Har för övrigt drabbats av någonslags ambivalens gentemot Universitetet och utbildningar i allmänhet. Känns ibland som att alla försöker vara så jävla pseudo-intellektuella och unika. Man ska rabbla massa profound rappakalja som egentligen inte betyder ett jävla skit när det kommer till verkligheten.
Så många blåögda freshmans som tror att dom ska “ändra världen,” precis som blombarnen gjorde på 70-talet (fast dom kunde iaf skylla på LSD-rus).
Man sitter och diskuterar diverse samhällsproblem, fast väldigt många av oss har aldrig berörts personligen och alldeles för många sitter mest och reciterar vad deras föräldrar tycker/tänker/tror.
Jag tycker inte det är radikalt att vara lesbisk, feminist, eller pro-choice. Inte heller är det vidare unikt att vara emot dödstraffet men för assisterat-självmord.

Har en kvinnlig professor, som för övrigt ser ut som (och klär sig) som en pojke. Hon har alltid samma kläder (hon har erkänt att hennes garderob består av 5 plagg). Så hon har alltid på sig mörka knälånga shorts, gympadojjor, en randig t-shirt och en mörkblå huvtröja ovanpå. Håret är kortklippt i en icke-modern frisyr, ansiktet osminkat, och benen håriga (JA håriga!). Och nu snackar vi inte 2-dagars stubb, utan centimeter långt tjockt hår, sådant man hittar på riktiga karlakarlar från Norrbotten.

Okej, nu har jag ingenting emot min professors val att inte raka benen. Kanske är jag t.o.m. lite omedveted avundsjuk för att vi har en kvinna i 2000-talets USA som vågar stå emot pressen på att vara “smoking hot” och istället stoltsera med sina lurviga spiror.
Problemet är att hennes tydligt markerade försök att vara “radikal,” på något sätt känns urvattnat och tröttsamt.
Jag är 100% övertygad om att hon är lesbisk och hatar dumma vita män.
Jag är också 100% säker på att hon vill ha välfärd åt alla, och att Obama ska agera Robin Hood och ge allt kapital till de fattiga, samt att vi alla skall bli könlösa individer som ser likadana ut och har samma håriga ben, så att vi alla kan leva lyckliga i all evighet.

måndagens bravader

Har varit duktig idag.
Rensat ogräs samt skördat mina körsbärstomater som kommer fylla halva kylskåpet.
Sedan läste jag lite kurslitteratur, tog en kaffe med Patricia, betalade räkningar, och annat mindre trevligt.
Lagade wontons till middag med ångkokta soyabönor. Sedan körde jag 30 svettiga minuter på träningscykeln och lite pilates innan jag såg ett avsnitt av Gossip Girl och mumsade glass tillsammans med Alissa. Hon är så rolig. Hon har en teaterkurs där hon måste memorisera Shakespeare sonetter, och vi hör henne från övervåningen övandes med en dramatisk och teatralisk stämma.
To Be or Not to Be.
Nej, nu är jag officiellt helt slutkörd.

Lördagens bravader

"Sleeping Beauty"

Igår hade vi första orkester övningen med fiolen. Vi har alla ett eget stycke som i sig självt låter ganska kasst, men tillsammans så bildar det musik.

Hursomhelst, det är betydligt svårare än vad man tror att spela i grupp. Man måste följa första violinisten samt räkna i huvudet OCH följa med i noterna. Yikes! Men det var kul.

Så nu får vi spela fiol 2 ggr i veckan, en halvtimme för individuell övning och en timme på lördagar i grupp!

Igår var vi förresten på ballet. Det var en blandad kompott med både modern dans och klassiska svansjö liknande nummer som Tchaikovskys “Sleeping Beauty.” Dom uppträdde på Denvers univeristet och hade ingen dekor eller någonting, utan hela fokusen var på dansen. Mycket tjusigt var det.

Magiska Mesa Verde

Team Edward or Team Jacob?

Nu när New Moon filmen snart är här så har två olika läger bildats. Eftersom Jacob Black har en betydligt större roll i bok/film nummer två så råder det delade meningar om vem som Bella Swan borde välja – den kylige, vinterbleka skönheten Edward eller den varmblodige, muskelknutten Jacob.
Vilket lag hejar ni på? Team Jacob eller Team Edward?

"Edward Cullen"

"Jacob Black"

its a beautiful world

Det finns så många weirdos här i världen.

För det första så undrar jag om det är normalt att gå omkring och le för sig själv?

Alternativt dansa längs med trottoaren till musik som ingen annan kan höra?

Detta är ett fenomen som jag ser nästan dagligen här på campus. Folk som ler oavbrutet när dom går gatan fram eller dansar uppseendeväckande till sin ipod. Är egentligen inget jag direkt stör mig på, men ibland känns det nästan som att jag befinner mig i någon konstig sci-fi film där delar av befolkningen drabbats av något virus som gör att man inte längre kan vara neutral utan måste hoppa, studsa, och le utan någonsomhelst anledning.

Idag satt jag bredvid en annan extremt underlig typ under ett möte. Han hade glasögon, men verkade ändå vara nästintill blind, för under hela mötet satt han med näsan bokstavligen tryckt mot kollegie blocket, och ögonen en dryg centimeter från raden han kluddrade på. Han satt så i hela 40 minuter med hela ansiktet i blocket, klottrandes små underliga figurer. Det var väldigt distraherande. Jag satt hela tiden och väntade på att han skulle drabbas av något slags utbrott och ta stryptag på mig eller dra fram ett vapen och börja skjuta vilt omkring sig.

Sedan i kafeterian så stöter jag på dagens weirdo nummer två.

“är det okej om jag slår mig ner här?” frågar en kostymklädd nisse med en obegriplig engelsk accent. Han låter som att han är en amerikan som av någon anledning försöker tala brittisk engelska, och resultatet är väldigt disturbing. Trots att alla övriga bord är lediga så insisterar han på att tränga sig ned vid mitt bord. Och inte nog med det, han drar fram sin netbook och börjar surfa och skrattar sedan till ungefär var tredje minut. Högt och ljudligt sitter han där och frustar och grymtar åt något “roligt” på dataskärmen. Och jag vet att han vill att jag ska fråga vad som är så roligt så att han kan ha en anledning att konversera. När jag avstår så väljer han att informera mig iallafall, om någon sajt som är sååå komisk att jag bara måste kolla in den nån gång.

Han låter som en blanding mellan en häst och en nasal kvinna när han skrattar.

När jag sneddar över skolgården (?) eller vad man nu ska kalla det, så stöter jag på weirdo nummer 3. Det är en svart kille (eller tjej) som dansar (JA, dansar) fram till mig med feminint svängande höfter.

“Hej beautiful, har du tid en minut?” frågar han och slår kokett ut med handen.

“Tid för vad?”

“Att prata om gay rights,” säger han medan han sätter en hand på höften och plutar med ett par enorma läppglans läppar.

Han har mascara också.

Och ögonskugga.

När jag säger att jag är all for gayrights så ger han upp ett skrik av förtjusning, och han låter som en högstadietjej på låtsasfyllan.

Han ber mig skriva under någon slags namnlista och utrustar mig med en regnbågsskimrande glitterpenna. Efter att jag skrivit under så kysser han mig på båda kinderna och tackar översvallande innan han bryter ut i ännu en transsexuell discodans a la 80-tal.

Plötsligt inser jag att jag fått nog och drabbas av en enorm längtan till den förutsägbara förorten som jag kallar hemma. Med alla sina välansade gräsmattor och gifta par och golden retrievers och barnvagnar...

tidsoptimister

Jag är medlem av det ofina folket som alltid kommer i tid till möten, fester, arbetsintervjuer, etc.
Tyvärr så har jag en förkärlek för tidsoptimister…kanske för att balansera ut mitt tvångsmässiga beteende av att alltid hålla tider?
Hursomhelst, klockan är nu 17:59. Alissa och Robert åkte just iväg till mataffären för att inhandla ingredienser till kvällens middag som skall lagas av Alissa. (jippie, slipper laga mat!)
Hursomhelst, vi hade även tänkt gå på yoga som börjar klockan 19.
Med tanke på att det tar åtminstone 10 minuter att köra till yoga studion så har vi alltså 50 minuter till godo. Så jag sa till Alissa att vi inte kommer hinna på yoga.
“Jo, men vi har ju en hel timma på oss,” hävdar hon.
Robert tror också att vi kommer hinna.

Medan jag ligger på soffan och skakar förnöjt på huvudet.
Tidsoptimister har inget begrepp om hur lång tid saker och ting egentligen tar. Det ofina folket som alltid kommer i tid (dvs jag) vet att det tar 10 minuter att köra till mataffären och minst 10 minuter att inhandla ingredienserna (förmodligen ännu längre med tanke på att det är efter-jobbet rusningstrafik på mataffären) och sedan 10 minuter att köra hem.
Så då är klockan redan 18:30 innan tidsoptimisterna ens påbörjat matlagningen. Och eftersom det tydligen skall vankas kycklingfileer i ugn så vet alla vi som saknar personlig kock att det kommer ta mer än 30 minuter att 1. laga middagen, 2. äta middagen, och 3. hinna köra till yogaträningen. (plus att man inte skall träna yoga på full mage).

Jag är inte ens matematisk, vet seriöst inte skillnad på höger och vänster (måste alltid tänka på vilken hand jag skriver med innan jag med säkerhet kan peka ut vad som är vänster och vad som är höger)
Men ändå så har jag ett begrepp om tid och rum som tidsoptimister saknar.
Nej, tacka vet jag yoga DVDs och träning hemma i vardagsrummet.

Mitt liv som värdförälder

Okej, eftersom jag vet att ni alla väntar på blogginlägget om hur vårt hus förvandlats till ett tredje världskrig med den diktatoriska tyska utbytesstudenten, den spänniga amerikanen och den neutrale svenskan, så måste jag tyvärr göra er besvikna. Vi har det faktiskt himla bra ihop!

Jag erkänner att jag var lite orolig över vår roadtrip förra helgen, av den enkla anledningen att jag är en semi-eremit som trivs bäst i eget sällskap. Jag gillar att vara själv, att ha mitt eget space, och kan lätt underhålla mig själv i timmar utan att kommunicera med andra homo sapiens. Så jag var lätt oroad att jag skulle bli galen av att dela rum med inte bara en – utan två – personer i hela tre dagar. (öronproppar, någon?)

Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att trängas i små utrymmen. Och jag kan inte konversera före klockan 10 på morgonen.

Men – och det här är faktiskt sant – jag vart aldrig irriterad under hela vår resa. Inte en endaste gång! Inte ens under dom 8 timmarna i bil (en väg) där jag tvingades lyssna till Iron Maiden och leka ordlekar i absurdum.

Det var faktiskt rätt gemytligt.

Och vi har kommit in i en ganska bra rutin.

Robert lämnar av Alissa i skolan på morgnarna och jag hämtar upp henne dom dagar jag är ledig. Och varje gång jag plockar upp henne och vi utväxlat hälsningar så får jag en lång rapport om skoldagen, inkluderat vilka pojkar som flirtat, vem som sagt vad, vem som gjort bort sig, etc. etc. Det är bättre än den bästa såpa. Vår tyska har blivit väldigt populär bland dom finniga tonårspojkarna på highschool. En av beundrarna bad en kompis SMS:a Alissa och fråga om hon hade en pojkvän i tyskland.

Vad hände med att skicka en lapp via en vän med den välkända frågan, får jag chans på dig? Kryssa i rutan JA, NEJ, KANSKE.

Antar att SMS är lite mer 2000-tal. Men kan man inte ens skicka ett SMS från sin egen mobiltelefon?

Snart så kan man väl gifta sig online utan att någonsin ha sett personen ifråga In-Real-Life?

kommer du ihåg när vi bada i havet?

Varför kommer jag ihåg helt ovärda detaljer?

Som min lärare i 4:an, Sten Löfsteds, tal på avslutningen. Han svamlade något som skulle föreställa djupt och inspirerande, om hur han under sin egen skoltid tittat längtansfullt på flickan med dom blonda flätorna, och hur han en dag sträckte ut handen och drog henne i flätan. Han avslutade sitt tal med att säga något i stil med, “Ha en trevlig sommar, och förhoppningsvis så hittar ni också en fläta att dra i.”

Jag menar, vilken onödig sak att komma ihåg. Till och med då, med min outvecklade 10-åringshjärna, så tyckte jag att Stens tal var löjligt och lite Hollywood klyshigt. Cowboys running off into the sunset, typ. Hitta en fläta att dra i…tsss

Jag har så många minnen från lågstadietiden som dyker upp helt appropå ingenting.

Som mitt ärr som jag har på vänstra ringfingret. (Mitt finger blev överkört av en skridskoskena under gympan och det blödde som ett mindre Niagara fall.)

Allt jag kommer ihåg var hur jag senare stod utanför mitt hus med ett finger inlindat i blodigt toalettpapper – livrädd vid tanken på att tvingas skåda det hemska såret. Men som tur var så var Mikael Feldt med mig och han sade åt mig att vända bort huvudet medan han tog av det blodiga papperet, rengjorde såret och satte på plåster, alltmedan han sa att det “inte alls såg så farligt ut.” Vilken hjälte.

Några dagar senare så erkände han för mig att såret sett jävligt läskigt ut. Men han ljög för mig av ren riddarlighet, för att förhindra en hysterisk attack eller dylikt.

Varför kommer jag ihåg sådant här? Eller snarare, varför poppar dessa minnen upp 15 år senare?

Kanske för att varje gång jag ser mitt ärr på fingret så tänker jag på den där dagen ute i snön då Micke Feldt räddade mig. Och varje gång jag tänker på avslutningar så ekar Stens prat om blonda flätor i mitt huvud.

Saker man minns måste ju ha betydelse. Och då undrar jag, kommer folk ihåg mig pga av något jag gjort eller inte gjort? Sitter något med ett ärr någonstans och förknippar det med mig? Har jag någonsin sagt någonting som någon annan aldrig glömde?

Vi lämnar alla avtryck av något slag, litet eller stort.

Nä, nu ska jag gå och dra i en blond (och tysk) fläta.

Den Stora Lögnen

Vår resa till Mesa Verde var speciellt passande eftersom jag läser en kurs i “American Indian Studies” den här terminen.
Varför läsa en kurs i ett sådant “ovärt” ämne kanske någon tänker.
Men tycker man att det är “ovärt” att lära sig om Indianer så kanske man kan fråga sig vad som anses vara värdefull kunskap?
Förutom de givna “hard sciences” (matte, kemi, fysik, etc) så är frågan vad som är värdefullt ganska enkelriktad. När det gäller historia, litteratur, och filosofi t.ex. så är det bara våra västerländska författare och den västerländska paradigmen som har betydelse. Både i Europa och USA.
Visst, på universitetsnivå så kan man ju få chans att läsa minoritetsförfattare, men dom presenteras oftast som just det – en minoritet. Och med det ordet så tappar deras verk betydelse och vad dom än försöker säga förblir föralltid färgat av deras minoritet status.

Amerikansk Litteratur är ett perfekt exempel på hur vridet vårt fokus egentligen är. Gruppen av “Stora Amerikanska Författare” består av killar som Mark Twain, Nathaniel Hawthorne, Walt Whitman, F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, etc. etc. etc. Listan kan göras lång, men vad dom allihop har gemensamt är att dom är alla vita män.
Alla amerikanska författare som inte kan stoltsera med vitt skinn och penis får gott nöja sig med att placeras i kategorier som “Kvinnliga Poeter,” “Afro-American Writers,” “Native American Writers,” och “Chicano Writers.”
Och vilka böcker är det som amerikanska barn får läsa i dom statligt ägda skolorna? Och vem bestämmer vad som läses?
Vem har skrivit västvärldens alla historieböcker tills efter 70-talet då kvinnor och andra med minoritetsstatus fick vara med i leken (om än med strama tyglar)?
Dessa frågor är retoriska by the way.

Jag är bara så upprörd över hur vi allihopa deltar i västvärldens stora lögn. Även om vi protesterar mot Irak-kriget och Amerikansk utrikespolitik så accepterar vi det sorgliga faktumet att bara västerländska (och framförallt manliga) författare, historiker, forskare, etc har värde. Andra kulturer kan väl anses mysiga, det är ju lite skoj med typ yoga, buddha statyer och indianfjädrar. Men dom saknar auktoritet - och framförallt värde - i jämförelse med vår västerländska kultur.

Frybread

Fry Bread är en Native American (Indian) Delikatess som man kan hitta överallt i USA. I sydvästra delarna, runt Navajo reservatet, gör man fry bread tacos (vilket var vad vi mumsade). Onyttigt som tusan eftersom brödet är friterat i fett. Tydligen så innehåller en portion typ 700 kalorier enligt wikipedia. M en vem räknar?

Mesa Verde

Hade en helt otrolig helg. Roadtrippen till Mesa Verde var över alla förväntningar. Vi har klättrat, krypt, och ålat oss igenom tunnlar och uppför klippor för att besöka dom uråldriga ruinerna byggda av Anasazi indianer någon gång mellan 600 och 1200. Dom hade byggt sina ståtliga boningar i stora grottöppningar som det var knepigt att ta sig till. Vi gick två guidade turer med en ranger eftersom man inte fick besöka vissa platser på egen hand (för farligt :p).
Vädret var perfekt, cirka 27 grader, och när man väl nådde fram till Anasazi ruinerna så insåg man varför dessa indianer valt att bygga bo mellan klipporna, det var väldigt svalt och skönt därinne. Och på vintern så håller dom värmen bättre.
På söndagen gick vi ut på en 5-kilometers hajk längs med en klippa i jakt på stenristningar. Det var så otroligt vackert med granskog och enorma utsikter.
Vi har även ätit indian-specialiten, fryed bread och inhandlat indiansmycken.
It was fabulous!

Spänn fast säkerhetsbältet

Bilder: National Geographic

Vi skall åka på Roadtrip i helgen!!! :) Och jag ser verkligen fram emot det, speciellt eftersom jag läst några American Indian kurser på universitetet. Vi ska köra ner till södra delarna av Colorado och besöka Mesa Verdes Nationalpark. Det är en väldigt intressant och uråldrig by/stad etc. som byggdes av en Indian stam som kallade sig själva Anazasi. Det är en välbevarad stad som är helt byggd bland klippor. Och wikipedia avslöjade att det faktiskt var en svensk forskare vid namn Gustaf Nordenskjöld som forskat och gjort Mesa Verde till en plats av intresse.Vi svenskar verkar alltid ha våra bleka fingrar med i spelet?

Anazasi indianerna byggde dessa stenpalats nån gång under 1200-talet och det är en av de mest välbevarade indianbyarna i Nordamerika. Ska bli så intressant att klättra omkring i dessa grottor och förflyttas tillbaka i tiden. Samt att roadtrippa och bo på hotell är ju alltid kul. Det är Labor Day på måndag så vi har långhelg dessutom, så vi tyckte det var en bra helg att köra söderut.

Ska försöka blogga under trippen. Netbooken skall packas ned!!!

Städdilemmat del 2

Jag hade faktiskt en diskussion med miss A angående städandet.
Jag kallade till familjemöte.
*trumvirvel*
Det påminde litegrann om plus-och-minus mötena vi brukade ha i kompisgänget när vi gick på gymnasiet. (Mitt kompisgäng var väääldigt unikt! to say the least...:p)

Så vi diskuterade vad som fungerar bra och saker som vi kanske kan ändra på etc. Och det kändes skönt att rensa luften litegrann utan att attackera varandra. Jag är väldigt konflikträdd och tycker det är obehagligt att säga åt folk att göra saker eller skärpa till sig etc. Men jag har blivit bättre, och jag visste att det var en del i utmaningen av att vara värdfamilj, så jag tror att det finns många chanser för mig själv att “växa som människa” och allt det där andra pop-psykologiska tramset.
För folk är inte tankeläsare, och kan man inte kommunicera irritationsmoment som dyker upp så kan man inte heller förvänta sig att folk ska förstå varför man är förbannad. Simple as that. Och sen när man till slut exploderar totalt så sitter den utpekade som ett levande frågetecken och undrar vart allt detta kommer ifrån.
Och istället för att peka finger så försöker jag säga jag-meningar.
Istället för “Du städar aldrig” så försöker jag säga, “Jag tycker att vi alla borde försöka hålla ordning, för jag får krupp när det är stökigt, etc.”
På det sättet så känner sig den utpekade inte utpekad eller anklagad.
I guess all those psychology classes are starting to finally pay off. :)

Nä nu får de va nog

Okej Sverige.

Jag vet att Sverige stoltserar med sin top 10-plats på jämlikhetslistan. Men enough is enough. Som om det inte var nog med att dom stackars gamlingarna på ålderdomshemmen utrustas med “könsneutrala” underkläder. Vilket innebär att Göstas kalsonger och Gertruds trosor numer ser likdana ut. Kalsong-trosor för alla över 80. Heja Sverige.

Nu är även en svensk karl ifärd med att försöka bröstmjölka sitt barn…ja, halleluja, som om det inte vore nog med alla latte-pappor, påtvingad pappa-ledighet och det nya fenomenet där man knappt kan urskilja killar från tjejer för att killarna har precis lika mycket smink och samma frilla som tjejerna…

Jämlikhet i all ära, men jag vill inte ha en karl som sitter i gungstolen med rakade och insmorda ben, iförd en silkig rosa morgonrock - ammandes vårt barn!!!!!!!!!!!!

Det är inte sexigt för fem öre. What’s next? Behå för killar? Trosskydd? Äggstockstransplantation?

Bild: The Local.
Hela artikeln finnes har.