varning, långt inlägg, lite sex snack etc.

Jag vet inte om jag bloggat om det förut. Men jag tycker det är skrämmande hur det daltas med vuxna människor nuförtiden. Sedan när blev barndomen förlängd till 30? Jag tror att det är värre här i USA än vad det är i Sverige, för 18-, 19-, 20-åringar här anses fortfarande vara små barn utan vett eller förstånd. Och i gensvar så beter sig många tjugoåringar som att dem inte har nått vett heller. Man blir väl som man behandlas. It’s a self-fulfilling prophecy.
Blir så less. För det första så skickar universitetet massa brev addresserat till: “Stina Jackson’s föräldrar.” Liksom hallå, jag fyller för fan snart 26 år! Och mina föräldrar bor i Sverige. Och även om dem bodde här och jag var 18 så fattar jag inte varför brev som rör studenten skall skickas till föräldrarna?
Jag gissar att det beror på att det ofta är föräldrarna som betalar för kalaset?
Problemet kanske vilar i att det är väldigt svårt och tar längre tid för en ung människa att stå på egna ben idag än vad det gjorde för tjugo- trettio år sedan. Men rättfärdigar det allt detta daltande?

Min svägerska har en son som är 19 år och hon säger fortfarande åt honom att borsta tänderna på morgonen. Och han tar inte ett steg utan att hon vet vart han är och vad han gör. Förra året så bjöd vi med honom att spela poker med oss “unga vuxna”, det vill säga de yngre bröderna och deras fruar/flickvänner. Vem tror ni ringde innan första rundan knappt börjat? Ja just det. Hans kära mamma. Som påminde honom om att han måste i säng tidigt för dem skulle till Disneyland dagen efter. Hon tvingade honom även att gå och se den tecknade filmen “Happy Feet” trots att han inte hade något intresse av det. Och nu sitter hon och beklagar sig över att han inte gör någonting med sitt liv. Men vem är förvånad? Han har ju inte fått gå utanför dörren på 19 år så hur kan hon förvänta sig att han helt plötsligt ska bege sig ut i världen och göra underverk?

Min andra svägerska som jag knappt känner ett dugg har en son som är 18. Denna familj är djupt religiös. Deras kids får inte se filmer som visar ens en ynka liten bröstvårta eller annan syndig nakenhet. Hon tycker till och med att Roberts mammas staty som hon har i trädgården är syndig för att den är lättklädd eller nåt liknande. Ni hör ju. Helt sjukt.
Vanliga tv-serier som “scrubs” anses opassande för många av skämten har sexuella undertoner.
Så vad händer med kids som kvävs och kontrolleras i denna höga grad? Jo just det. Den 18-årige sonen har nu fått sin flickvän på smällen, och ett snabbt bröllop arrangerades för några veckor sedan innan magen börjat synas. (Ingen i familjen var inbjudna). Hursomhelst, hade han fått se vilka filmer han ville, dejta tjejer, och ha kondomer i byrålådan utan att det blir ramaskri så hade detta aldrig hänt. Jag fattar inte varför föräldra generationen tror att det går förlänga barndomen in i det längsta genom att tvinga sina barn att vara totalt osjälvständiga, för att sedan bli besvikna när dem aldrig blir redo att stå på egna ben?
För bara några generationer sedan så hade man heltidsjobb och två barn innan man fyllde 25. Var man inte ute ur huset innan 18 så var det skandal.

En annan liten detalj som retar gallfeber på mig är faktumet att amerikanska föräldrar totalt ignorerar faktumet att folk under 18 har sex. Massa delstater förbjuder sexualupplysning i skolorna för att dem tror att sådan vetskap kommer inspirera dem små liven att para sig. Jag läste just en rubrik på CNN som löd: “Nu skrivs dagen-efter-pillret ut åt 17-åringar.” Som att det är en nyhet. Jag orkade inte ens läsa artikeln för det kommer bara vara massa religiösa föräldrar som pratar om hur förfärligt det är. USA har det högsta antalet tonårsgraviditeter och könssjukdomar i hela västvärlden.
Vad beror det på? Jo, dessa ignoranta, skenheliga får som vägrar acceptera att genomsnitts åldern för första samlag ligger runt 16-17, och att folk i den åldern faktiskt kan bli med barn, även om deras föräldrar verkar vilja tro att dem inte ens nått puberteten förrän dem e 30. Sorry, men det är patetiskt.

Jag kan bara säga en sak. Mina barn kommer veta vad sex är innan dem ens börjat skolan. Jag kommer inte lägga mig i vem dem dejtar eller hur tidigt dem har sex, det enda jag kommer påpeka är att jag hoppas dem har skydd och att dem är respektfulla mot sin partner, etc. Och jag kan med övertygelse slå vad om att i ett hem där sex inte anses syndigt så existerar inga tonårsgraviditeter.

årets smoke-out

Bild: Daily Camera

20e April är tydligen Internationella Cannabis dagen.
Och vart sätter sig 8,000 till 10,000 personer och tänder en joint vid exakt samma klockslag?
Ja givetvis i hippie högkvarteret Boulder. Och hör och häpna, mitt på campus, utanför biblioteket. Under hela måndagen så ser jag nissar i t-shirt med marijuana löv, bob marley, och marijuana smycken. Anledningen till detta syndiga ståhej är det årliga “smoke-out” eventet.
Campus officials har delat ut flyers i flera veckor och bönat och bett studenter att “inte närvara vid årets smokeout.” Av dem tiotusen personer som samlas så är givetvis inte alla studenter. Folk kör in från andra städer för att få röka en joint ute i det fria och visa sitt missnöje med den nuvarande lagen. Och när 10,000 pers tänder en fet joint, alternativt en bong, så kan ni tänka er ångorna och röken som lägger sig som en matta över hela spektaklet. Polis var givetvis på plats, men dem skrev inga böter denna gång, utan såg bara på med roat missnöje.

Jag är för legalisering av inte bara marijuana, utan ALLA droger. Anledningen är att jag tror på individens frihet. Vill man stoppa i sig giftiga substanser så varsågod. Det är inte regeringens jobb att springa omkring och hindra folk från att stoppa i sig något i deras egna kroppar. Vilket slöseri av skattepengar och resurser. Plus att majoriteten av den kriminella världen finner sitt levebröd i drogvärlden. Men om droger vore lagligt och statligt så skulle knarkkungarnas monopol försvinna. För vem var det som vann under prohibition tiden då alkohol var förbjudet under 20-talet? Just det, maffia skurkar som Al Capone tjänade storkovan.
Jag är även för assisterat självmord, gay marriage, och abort. Individens frihet att välja måste gå före regeringens politiska agenda.

Men personligen så har jag väldigt lite respekt för knarkare. Tycker det är ett värdelöst sätt att fördriva tiden på. Så även om jag är för legalisering så deltog jag inte i årets smoke out.
Här kan ni se årets smoke-out på youtube:

hela familjen surfar

Middagen igår var riktigt trevlig. Vi åt lamm med potatis och fick björnbärspaj till efterätt. Första gången jag ätit björnbärspaj. Det var riktigt mumma! Sen spelade vi sällskapsspel och drack kaffe tills det blev alldeles för sent. Speciellt eftersom jag har min tidiga morgon på måndagar, och i USA får man inte avnjuta någon annandag påsk heller. Just nu sitter jag i skolans kafeteria och dricker en kopp kaffe och försöker peppa mig själv för att skriva lite research paper. Läste nyss på CNN att kvinnor över 55 har börjat joina facebook i stigande antal. Tycker det är rätt komiskt, speciellt eftersom jag tror att många av dessa kvinnor vill spionera online på sina tonåringar.

Tanken flög direkt till min svägerska, nog för att hon bara är i 40-årsåldern, men hennes tonåriga söner har facebook och jag har sett hur hon sitter där och typ kommunicerar med deras kompisar. Hon läxade upp sin 14-årige sons kompis för att han satt på facebook under skoltid.

Och här i Boulder så hade vi Conference of World Affairs förra veckan, med föreläsare från alla världens hörn och massa jippon. En föreläsning var döpt till, “Hjälp, min mamma försöker bli kompis med mig på facebook.” Det är väl bra att föräldrar försöker “hänga med” i tiden och involvera sig i sina tonåringar. Men jag kan förstå varför dessa tretton- fjorton åringar inte vill ha sin mamma på halsen, som att det inte vore tillräckligt i vardagslivet, men nu på internet också. Faran med att dessa “gamlingar” joinar facebook är ju också att kidsen tappar intresset och börjar leta efter något nytt och fräscht. Jag hoppas inte det. Speciellt eftersom jag har en vän i bloggosfären, Bettie, som jobbar på facebook. Inte illa!

Kanske facebook borde dela på sig och bilda en community för äldre surfare? Sajten kan döpas till “wrinklefacebook” eller nåt liknande. Nej, men ärligt talat så är det ganska häftigt att sajter som facebook kan bringa generationer närmare varandra. Jag satt bredvid en ung kille under en föreläsning som satt och mejlade sin farmor på facebook. Det är ju både enklare och bekvämare än att ringa.

Påskmiddag

Idag är vi bjudna på påskmiddag hos ett par som heter Ben och Emily. Ben jobbar med Robert och han var här igår och hängde ett tag. Jag har träffat Emily en gång och hon är supertrevlig. Det är dem båda två faktiskt. Det enda jag har problem med är konceptet “parmiddag.” Som singel så verkade det så vuxet och exotiskt, lite som en hemlig klubb man måste vara medlem i. Men jag insåg snabbt att parmiddagar är ganska lamt. Liksom, vad är det för fel med singelvänner? Dem bjuds bara in när det är storfest med plockmat, inte när det är parmiddag, som att singlarna inte är värda ett riktigt mål mat?

Anledningen att jag ryggar tillbaka när det vankas parmiddag är för att det oftast är ett ganska löjligt koncept. Antingen så är det som någon slags tävling i vem som utgör det gulligaste/bästa/roligaste paret. Eller ännu värre blir det om paret ifråga sitter och munhuggs hela kvällen. Detta hände med min svenska kompis och hennes karl som vi sällan träffar numer. Varje gång vi umgicks med dem så började dem kivas om småsaker som att “han pratar för mycket” eller “han är så dryg.” Dem slogs om rampljuset, och efter ett tag så började hon säga till mig på svenska hur jobbig och dryg han var medan han satt bredvid och fattade noll.

När vi sen umgicks på tu man hand så pratade hon alltid om deras underbara förhållande och hur bra dem passar ihop, medan jag gick bredvid och försökte humma instämmande.

Det är just det som jag avskyr med konceptet PARmiddag. Alla inblandade slänger av sig sin individualitet i hallen och glider in i rollen som PAR. Man använder utrycket, “vi,” “vi” “vi.” istället för “jag tycker… eller “jag gillar…” etc.

Och sen så ska man självklart spela ut könsrollerna genom en samling kliche liknande skämt. Typ killarna skämtar om hur frugan shoppar för mycket skor och tjejerna rullar med ögonen åt hur deras karl inte kan plocka upp sina smutsiga strumpor. Ungefär så.

Och jag vet, det finna massa coola par och det går ha roligt på en parmiddag, men i 99% av fallen så går det till just som jag beskrivit.

bebisland

Verkligen alla skaffar bebis. Jag sitter på facebook och inom de senaste månaderna så har 14 (JA FJORTON!!!) av mina vänner och bekanta blivit med bebis. Och trots att jag hänger med folk i alla åldrar så är dessa vänner och bekanta i min ålder. Mellan 25 & 30. Jag antar att det är bebisåren som smygit sig upp på mig. Jag gifte mig vid 22 och det tyckte alla var superungt, men nu ser jag mina jämnåriga som ploppar ut bebisar till höger och vänster. Som att ett barn inte är ett jäkligt stort åttagande i jämförelse med att skrida nedför altaret? yikes.

Och jag är verkligen förvånad över vissa bekanta som skaffat barn, för dem var ju värsta toktrollen för bara något år sedan. Hur lyckas man gå från evig singel och ökänd festprisse till småbarns förälder och sambo?

Det värsta av allt är att 3 av de nyblivna papporna i min bekantskapskrets var killar som småflirtat med mig för några år sedan på Station 8 (eller vad det nu heter?) när jag bodde i Sverige. Nu ser jag dem på facebook med en dreglande bebis och en handduk slängd över axeln, och jag tänker att, shit, det där hade kunnit vara jag. Suttit i skellefte med en dregel bebis och en f.d. festprisse till sambo. Inget fel i det, men jag skulle känna mig så klaustrofobisk och instängd.

Jag är ganska ambivalent till hela barngrejen.

Vissa stunder vill jag verkligen ha barn och fantiserar om den pastell färgade barnkammaren, mjukisdjur, och små ögon som plirar upp mot en under en gossefilt. En liten hand som söker min, ett litet huvud med fjunigt hår, och ett sådant där smittsamt skratt som bara små barn har. Och jag vet att Robert skulle bli en underbar pappa. Det har jag inga tvivel om.

Men om jag bortser från det rosaskimrande drömscenariot och tänker realistiskt så är tanken på barn mindre lockande. Blöjbyten, bristningar, kolik, sömnlösa nätter, 2-årstrots, barnsjukdomar, skjutsa och hämta, regelbundna mat- och sovtider, tidiga morgnar, goodbye till allt nattliv, jobbigt att resa med skrikig bebis, etc, etc, etc.

Kanske är jag för ego? Barn innebär ju att man ger upp typ 90% av sig själv. Allting kommer kretsa runt det nya lilla livet i minst 18 år, ja i dagsläget så är det nog närmare 25 år, för kidsen stannar hemma längre o längre.

Nej, min biologiska klocka slumrar fortfarande gott. Därför så kan jag inte låta bli att fascineras över alla dessa jämnåriga föräldrar. Tre av mina bekanta har inte bara ett, utan två barn, och alla tre är 25. Ibland undrar jag, och förlåt mig om jag låter fördomsfull, men ibland undrar jag om vissa skaffar barn tidigt för att dem vill ha en mening med livet? Istället för att gå arbetslös eller slava sig igenom en utbildning eller ett trist jobb så väljer dem att bli på smällen. I Sverige får man ju faktiskt betalt för att skaffa barn även om man aldrig haft ett jobb i hela sitt liv. åtminstone en av dem fjorton vänner som blivit förälder har levt på social bidrag sedan gymnasiet (om hon ens avslutade gymnasiet, jag e inte säker) och nu får hon ju månatlig mammapenning.

Jag vet inte, det är något som känns fel med det. Visst, jag tror att många unga föräldrar är jättefina och 100% redo, men vissa verkar göra det i brist på annat. Har jag fel?

tea time

jag e så nöjd. Efter att ha upptäckt den underbara världen av te för några månader sedan så har jag äntligen införskaffat en riktig tekanna i kinesiskt stuk. åh den är så fin. Och med en hållare med värmeljus så håller sig teet varmt i timmar.

Min Nya Kanna

Och det bästa av allt är att jag börjat brygga te av hela teblad. Det finns en liten butik som säljer vitt, grönt, svart, oolong, etc på lösvikt. Och jag inhandlade ett slags vitt te som heter Bao Hao Yinzhen på kinesiska och silver needle på engelska. Det är ett av de mest förstaklassiga vita teerna och för bara några decennier sedan så var det bara kungligheter och dylikt i Kina som drack det. Själva tebladen är ganska lustiga, långa med små vita silverstrån. Tydligen så är det fullsmockat med cancerskyddande antioxidanter, mineraler, och annat nyttigt. Verkar som att jag äntligen funnit en nyttig last!

Silver Needle

Mamma, när du kommer och hälsar på så bjuder jag på en kopp!

fest

Har varit en festlig helg. Igår var vi på fest hos Patrick and Shelly. Knaprade små miniatyr tacos, sushi, och drack vin. Pratade också lite skit om alla grannar som inte lyckats nästla sig in i våran lilla klick. Det var trevligt. Patrick samlar på militär prylar. Hela hans källare är ett fylld av hjälmar, kamoflague kläder från olika länder, och – givetvis – vapen. Han har två låste skåp som han vägrar öppna trots tjat från mig. Jag kan bara gissa vad han har för hemskheter därinne, automatvapen, etc. Jag vet bara att ifall tredje världskriget bryter ut så springer jag till Patricks källare. Vad som var extra coolt var att han gav mig en mössa och en vinterrock från Svenska armeen, med tre kronor på knapparna och svenska flaggans färger på mössan. Den ser väldigt rysk ut. Ska ta bilder! haha.

Sen idag var vi på ännu ett 1-årskalas. Denna gång lilla stella. Kan inte fatta att hon redan är 1 år, känns som att nyss föddes. Vi mumsade chokladtårta – den var så vacker att man knappt ville skära i den – den var dekorerad med små pastellfärgade blommor och smakade utsökt! Jag är inte speciellt förtjust i amerikansk tårta, men den här var förstaklassig. Blev också bjudna på lunch. Vilken lyx! Nu sitter jag och ser 48-hours mystery på tv och skriver halvhjärtat på en uppsats.

Storleken har betydelse!

Amerikanare har ett ordspråk som lyder, “Go Big or Go Home.” Och det summerar ganska fint vikten av att vara störst, bäst, och vackrast.

Som vi alla vet så har portionerna i USAs snabbmats restauranger både fördubblats och tredubblats sen 60-talet. Många skyller på hamburgarens växtvärk när det talas om amerikanarnas egen viktökning.

1960 så vägde genomsnitts mannen i USA 75kg. Denna siffra hade ökat till 86 kg år 2002.

Amerikanskornas bröst har också ökat en storlek från B-kupa till C-kupa på senare år. Detta pga av fler silikoninlägg och mer övervikt.

Det amerikanska huset är också en växande historia. 1974 så var genomsnitts huset i USA 157.5 kvadratmeter, i jämföresle med 218.2 kvadratmeter i 2004.

Bröllop är också ett tillfälle för att slå på stort. Genomsnitts bröllopet i USA kostar mellan 210’000SEK –240’000SEK (!!!) Förlovningsringen har också stigit i karat vikt och pris. I genomsnitt betalar den amerikanske mannen mellan 24’000 SEK och 32’000 SEK för diamantring åt sin blivande. (yikes!)

TV:n är också en pryl som bara blir större och större. Prognosen är att en 60-tums TV kommer vara standarden år 2015 i amerikanska hem. Och redan nu så har genomsnittet fler tv-apparater hemma än människor.

Vad tycker ni? Har storleken betydelse?

hotell? Nej, hus.

bensinsnål, någon?

ett litet mellanmål?

c-kupa?

varning för brutna fingrar

filmkväll?

var ska det sluta?