Verkligen alla skaffar bebis. Jag sitter på facebook och inom de senaste månaderna så har 14 (JA FJORTON!!!) av mina vänner och bekanta blivit med bebis. Och trots att jag hänger med folk i alla åldrar så är dessa vänner och bekanta i min ålder. Mellan 25 & 30. Jag antar att det är bebisåren som smygit sig upp på mig. Jag gifte mig vid 22 och det tyckte alla var superungt, men nu ser jag mina jämnåriga som ploppar ut bebisar till höger och vänster. Som att ett barn inte är ett jäkligt stort åttagande i jämförelse med att skrida nedför altaret? yikes.
Och jag är verkligen förvånad över vissa bekanta som skaffat barn, för dem var ju värsta toktrollen för bara något år sedan. Hur lyckas man gå från evig singel och ökänd festprisse till småbarns förälder och sambo?
Det värsta av allt är att 3 av de nyblivna papporna i min bekantskapskrets var killar som småflirtat med mig för några år sedan på Station 8 (eller vad det nu heter?) när jag bodde i Sverige. Nu ser jag dem på facebook med en dreglande bebis och en handduk slängd över axeln, och jag tänker att, shit, det där hade kunnit vara jag. Suttit i skellefte med en dregel bebis och en f.d. festprisse till sambo. Inget fel i det, men jag skulle känna mig så klaustrofobisk och instängd.
Jag är ganska ambivalent till hela barngrejen.
Vissa stunder vill jag verkligen ha barn och fantiserar om den pastell färgade barnkammaren, mjukisdjur, och små ögon som plirar upp mot en under en gossefilt. En liten hand som söker min, ett litet huvud med fjunigt hår, och ett sådant där smittsamt skratt som bara små barn har. Och jag vet att Robert skulle bli en underbar pappa. Det har jag inga tvivel om.
Men om jag bortser från det rosaskimrande drömscenariot och tänker realistiskt så är tanken på barn mindre lockande. Blöjbyten, bristningar, kolik, sömnlösa nätter, 2-årstrots, barnsjukdomar, skjutsa och hämta, regelbundna mat- och sovtider, tidiga morgnar, goodbye till allt nattliv, jobbigt att resa med skrikig bebis, etc, etc, etc.
Kanske är jag för ego? Barn innebär ju att man ger upp typ 90% av sig själv. Allting kommer kretsa runt det nya lilla livet i minst 18 år, ja i dagsläget så är det nog närmare 25 år, för kidsen stannar hemma längre o längre.
Nej, min biologiska klocka slumrar fortfarande gott. Därför så kan jag inte låta bli att fascineras över alla dessa jämnåriga föräldrar. Tre av mina bekanta har inte bara ett, utan två barn, och alla tre är 25. Ibland undrar jag, och förlåt mig om jag låter fördomsfull, men ibland undrar jag om vissa skaffar barn tidigt för att dem vill ha en mening med livet? Istället för att gå arbetslös eller slava sig igenom en utbildning eller ett trist jobb så väljer dem att bli på smällen. I Sverige får man ju faktiskt betalt för att skaffa barn även om man aldrig haft ett jobb i hela sitt liv. åtminstone en av dem fjorton vänner som blivit förälder har levt på social bidrag sedan gymnasiet (om hon ens avslutade gymnasiet, jag e inte säker) och nu får hon ju månatlig mammapenning.
Jag vet inte, det är något som känns fel med det. Visst, jag tror att många unga föräldrar är jättefina och 100% redo, men vissa verkar göra det i brist på annat. Har jag fel?
2 comments:
ahh vilket bra inlagg! instammer 100% med precis allt du skriver. kanner mig ocksa sa himla delad nar det galler barn. jag tror faktiskt vi bada ar lite sjalviska faktiskt (haha) men jag tror det ar battre att vanta tills man kanner att man verkligen kan ge upp allt som har med en sjalv att gora.
haller med dig om att manga verkar skaffa barn for att de ar uttrakade och/eller inte har nagot battre for sig. later kanske hemskt, men nar man har varit tillsammans med i ett par ar, redan bor i hop sa ar ju nasta steg typ att skaffa barn, sa manga tanker nog varfor inte? som du sager far man ju betalt for att ha barn, det ar ju inte som i usa da det kostar multum! dessutom fungerar ju barn som ett litet "projekt" de kan jobba pa i 18ar, sa varfor inte nar sambolivet borjar bli lite enformigt? livar ju garanterat upp forhallandet iaf ;)
sen verkar det har med att skaffa barn sprida sig lika fort som en influensa.. sa fort en blir med barn blir ALLA deras kompisar inspirerade och skaffar ocksa barn. helt galet :D
om det ar Ok lankar jag garna till det har inlagget i min blogg? :D tycker det var fantastiskt och uppfriskande :) kramar!
Jag instämmer med Bettie. Dock är min inställning till barn mer enhetlig än ambivalent; jag har aldrig drömt om den dag jag ska bli mamma. Jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer att leva ett helt liv utan att skaffa barn, av flera anledningar.
Dels är jag egoistisk så som du beskriver. Det är så otroligt viktigt att ha en stabil grund att stå på innan man sätter ett barn till världen. Det innebär fast jobb och eget boende. Frihet och självständighet. Dels vill jag personligen inte bidra till den rådande överbefolkningskrisen. Jag må vara cynisk men så är det ju. Det är alldeles för många människor på den här planeten, mer än vad det finns plats och resurser för. Och snälla nån, att skaffa barn för att man är uttråkad är ju för tusan absurt! Barn är väl ingen slit- och slängpryl heller? För att inte tala om att många skaffar dem enbart som något slags pensionsförsäkring. Barnen slängs ut den dagen de fyller 18 om inte innan, "hej då, nu har jag gjort mitt som förälder så nu får du klara dig själv!". Sen när föräldrarna blir gamla och sjuka, ja då är givetvis barnen varmt välkomna tillbaka att ta hand om dem. Att ha barn ger så mycket tillbaka till en själv, var det en på mitt jobb som sa. Nu menade hon väl det inte så som jag nyss skrev, utan meningen med hennes liv är väl helt enkelt då barnen. Man skaffar barn för livet, punkt slut.
Självklart är bebisar söta, precis som hundvalpar eller griskultingar. Men det finns inget som heter rosaskimrande drömbubble-tillvaro. Verkligheten stavas vardagsstress och en förgäves kamp för att utöka dygnet med fler än 24 timmar. Bebisar växer upp fort och ska fostras. Jag känner bara ett barn och det är min brorson. Jag tycker givetvis mycket om honom, men han inspirerar mig inte till att vilja bli mamma själv. Det är roligare att umgås med honom nu när han är lite större och börjar prata. Det räcker alldeles utmärkt för mig.
Nädu, jag vill leva ett fritt liv och göra det jag trivs med. Jag är så ofantligt tacksam för att jag inte är född i ett land som Afghanistan eller nåt! Där får man ju som kvinna knappt inte ens ta ett steg utan en mans tillåtelse.
Kram!
Post a Comment