Herr Vitlök och Sagan om den Envise Forrest Gumpen

Jag har en kille i en av mina kurser som är en borderline stalker. Han är väldigt Forrest Gumpish och jag undrar ibland om han “har alla hemma.” Mentalt sett så verkar han lite efterbliven, eller iallafall socialt handikappad. Kanske han lider av Aspbergers?
Värst av allt är att han verkar äta en diet endast bestående av vitlök och han envisas med att sitta bredvid mig. Denna kurs möts VARJE morgon, måndag till fredag, så jag insåg snabbt att jag måste göra mig av med Herr Vitlök snabbast möjligt. För tyvärr så är det fysiologiskt omöjligt att hålla andan i 2 timmar. Varje gång vi tar rast så envisas han också med att inleda en konversation med mig. Oftast angående kursmaterialet eller dylikt, på ett sätt som är väldigt genomskinligt och konstlat.
Jag har svårt för att vara en bitch, vilket oftast har lett mig i fördärvet där jag får dras med allehanda udda typer och sitta igenom olidliga konversationer.
Hursomhelst, jag insåg snabbt att den här killen inte hade något som helst socialt förstånd så jag började köra med en väldigt okontaktbar stil. Jag bytte även sittplats och slog mig ned mellan en kille och en tjej, (för att kunna andas normalt under den 2-timmar långa föreläsningen!).
Efter ett tag av undvikande så trodde jag att faran var över. Forrest Gump hade flyttat och satt sig bredvid en brunett i bakre raden som han också bombarderade med trista och uppenbara frågor. Lättad och nöjd så flyttade jag tillbaka till min plats i första raden och fick njuta av en hel veckas frid. Men ack den som ger sig. Igår kom Herr Vitlök tillbaka under rasten,
“Mmm Stina.? Sa han
“Ja…?”
Han är en sådan där konstig person som ler konstant, även medan han pratar, vilket gör att han ser ut som en psykopat med ett brett påklistrat leende.
“Var du här i måndags?” frågar han mellan de alltjämt leende tänderna.
“Jo.” Säger jag.
“Tror du att du möjligtvis kan mejla dina anteckningar till min e-mejl address, jag var out-of-state i mändags.”
“Visst.” Säger jag och förbannar mig själv på samma gång, för jag vill verkligen inte att min e-mejl ska hamna i Herr Vitlöks stinkiga händer.
Till min lycka så bryter en annan kille sig in i konversationen och säger:
“Jag, kan mejla dig, jag har redan din e-mejl.”
Herr Vitlök ser besviken ut men säger okej till killen, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag slipper inleda en e-mejl korrespondens med denna varelse.