Här Ska Skickas Vykort!

Har inte rest någonstans i sommar. Men eftersom jag bor utomlands så kanske man kan fuska lite och skicka vykort från hemmaplan?

Bakom Ratten, Blicken i Backspegeln, och En Sjukdom Som Heter RoadRage

“Men guuuud va långt det är överallt!” ojar sig mor & far när dom är här på besök.
“är det?” tänker jag oförstående.
Fast samtidigt hade jag nog tyckt likadant om jag var nyimporterad från Skellefteå. Men nu har jag inget minne av det. Tycker det är bekvämt att köra bil överallt. Till och med till postlådan. Träna kan man ju göra på gymmet. Vem vill cykla till jobbet i kyla, regn, och orkanvindar? Eller stekande solsken för den delen. Nä tacka vet jag iskall AC och frisyren i behåll.

Och det här med distans är verkligen relativt. I Skellefteå var det svinlångt till Piteå. Vem orkar köra dit bara för att ta en fika? Men här har jag 23 miles till universitetet en väg. Och jag snittar på 20 minuter. Det som tar tid är att vandra från parkeringen till den aktuella byggnaden. Det är 3.7 svenska mil. Med båda vägarna inkluderat så kör jag till Piteå varenda dag.

Körsträckan är njutningsbar – förutom den udda dagen om året då det snöar och amerikanarnas avsaknad av vinterdäck skapar kalabalik. På ditvägen kör jag rakt mot Klippiga Bergen och över en hög kulle som ger en fantastisk utsikt över en av världens mäktigaste bergskedjor.

Fast ibland är jag fly förbannad. över den blåhåriga lilla damen som kör 15 km/timmen på motorväg. Eller den tjocka white trashen som räcker fuck you för att jag inte släpper in henne i min fil. Eller den bromsglade medelåldersmannen som är upptagen med att prata med älskarinnan på mobilen. Finns mycket drygt folk. Ibland undrar jag om det är bättre för blodtrycket med kommunaltransport.

Men så tänker jag tillbaka på min korta universitetstid i Stockholm. Dom överfyllda tunnelbanevagnarna. Folks morgonandedräkt mot mitt ansikte. Sittande knä mot knä, inkräktare i varandras personliga sfär. Eller svajande i mittgången, med näsan i en främlings hår. Alla de irriterande mobilsignalerna och högljudda telefonkonversationerna man tvingades lyssna till. Hostningar och snorande. Äckliga killar som frågade efter ens nummer. Hemlösa knarkare som tiggde pengar. Graffitti och skrikiga yngel. För att inte tala om den stinkande nattbussen med fyllekräks flytande längs med gångarna.

Man kan inte veva upp rutan i bussen eller tunnelbanetåget.
Så om valet ligger mellan hälsovådligt blodtryck eller tappat förstånd, så måste jag välja det dåliga blodtrycket, lokaltrafik är för mentalt påfrestande.

Höstpynt

Jag är ett höstbarn.

Född första september. (fram med penna och filofax, presenter mottages gärna!)

Så eftersom jag är en sådan där underlig person som älskar hösten, med dess regniga och mörka kvällar, blöta löv, och bärfyllda skogar, så har jag redan höstpyntat mitt lilla bo. Den första augusti.

Bajs och blä

Okej, jag är måttligt irriterad just nu.
På omvärlden.
Och i synnerhet är jag less på vår områdes representant från utbytes organisationen. Hon är ung (32), ogift, har inga barn, har aldrig haft en utbytesstudent, är inte välberest eller kultiverad för fem öre. Men ändå så behandlar hon mig som om jag vore ett nykläckt yngel. För att inte tala om Alissa (vår blivande utbytesstudent). Hon är sååå jävla enerverande!!!! Jag skämtade om att jag vill ha en hundvalp fast Robert vägrar. Och denna kvinna (som inte fattar sarkasm och ironi) börjar genast föreläsa om “hur svååårt det är att ta hand om en hundvalp.” För dom är ju inte rumsrena förrän man tränat dom.”
(no fucking kidding, lady).
“Det räcker gott och väl med en utbytesstudent.”
(vad är du? Min mamma?)


Hon skickar cirka fem e-mejl om dagen. I vartenda ett så använder hon antingen en myndig vuxenton alternativt en irriterande hejaklacks jargong. Hon har massiva stavfel och glömmer oftast att fylla i subjekt raden.
“Ni måste sätta er ner och skriva ned regler för lilla ms. A.” uppmanar hon.
När vi förklarar att vi uppfattar Alissa som en mogen ung person (hon har bästa betyg, pratar 3 språk, extraknäcker som nanny åt en 1-åring, och hjälper en lågstadieelev med att lära sig franska) så ignorerar reppen detta.
“Vi har inga direkta regler.” Säger vi. “Vi förväntar oss att hon städar sitt rum, plockar upp efter sig, ringer om hon blir sen, etc”
Miriam tvingar på oss en guidebook där det står att vi bör klargöra vissa regler. T.ex. så är det väldigt viktigt att diskutera husets dresscode.

“Kan studenten gå från badrummet till sitt rum i bara en handduk, eller föredrar ni att hon/han klär på sig innan hon/han kommer ut?”

“Vad bör studenten ha på sig vid frukostbordet?”

“ Tala om era förväntningar”

Spypåse, tack.
Jag tvivlar väldigt starkt på att en 16-åring skulle vilja springa naken framför två relativa främlingar. Och om så vore så skulle jag bara varna henne för den stora möjligheten att grannarna kommer ringa social services om dom ser en omyndig person i bara skinnet.
Jag har mejlat med Alissa i flera månader, pratat med hennes föräldrar etc. Jag vet att hon inte behöver en lista med läggdagstider samt vilka program som är tillåtna. Kom igen. Det är rent patetiskt.

Värst är det när representant-fjanten tar på sig hejaklacksrollen.
“Vi måste peppa miss Alissa och se till att hon intresserar sig för berikande, roliga, och spännande upplevelser.”
Klappa i händerna av förtjusning.
Det låter ungefär som att vi måste bereda en tre-åring för den årliga visiten till tandis.
Alissa är redan superexalterad över sitt uppkommande år i USA. Varje grej jag föreslår att vi ska hitta på besvaras med ett rungande JA. Hon har svårt att välja kurser för “det finns så många intressanta.” Hon är i den åldern då allting är intressant och spännande. Ändå så insisterar representant-fjant att vi typ ska dra fram den vita tavlan och dra upp en attack-plan i bästa tränarstil.

“Skolan har ett tjejsim lag, jag tycker vi ska försöka få Alissa att intressera sig för simning,” säger reppen.
Men varken jag eller Robert har någon lust att få någon att intressera sig för en sport dom inte är intresserade av. När man är 16 så vet man redan ganska bra vad man tycker om och inte. Jag menar, ska vi stå där med exalterade baby-röster och uppmana henne att “gå med i simlaget!!! Jippie, det kommer bli jättekuuul! Heja, heja, heja”

Vi ser henne som en ung vuxen. Hon är redan färdigformad. I gymnasie åldern så påverkas man mest av personliga erfarenheter och kompiskretsen, inte vad mamma och pappa (eller värdföräldrarna säger). Jag har inga illusioner om att vi ska uppfostra Alissa. Den framgången – eller skadan – är redan skedd.

Nej usch. Avskyr den nedlåtande reppen.

Amerikansk Frukost På Mimi’s

Robert ska jobba natt ikväll, så vi gick ut för att käka frulle. Cappuccinos i megakoppar. Jag åt fransk toast med blåbär och jordgubbar. Måste hoppa upp på träningscykeln nu och göra mig av med det dåliga samvetet…

Dejt kväll

Gick på dejt med min man. Hamburgare, tonfisk sandwich och färsk frukt. Det regnade ute. Jag var otroligt rosa. Rosa tröja, rosa hårspänne, rosa naglar, rosa ögonskugga, rosa läppglans…jag såg ut som en godis. Drack ett glas vitt. Efter middan skuttade vi vidare till Happy Sumo, en japansk restaurang och sushibar. Beställde ett glas Jack Daniels (utan rocks), mochi glass, och grönt te. Mums!

På väg till bilen stötte vi ihop med en uteliggare. Han rabblade någon slags poetisk rappakalja om evig kärlek och brustna hjärtan. Sedan ville han ha betalt för sin “djuphet.” Jag antar att inget är gratis här i världen. Inte ens påtvingad gatupoesi.

När Det Tar Slut

Bild: Starry Eye Kid

Får ett e-mejl av Hayley. En tjej från skrivarkursen som just avslutades. Hon är en supersmal brunett med utstickande nyckelben som var mitt i ett break-up med sin pojkvän sedan 5 år tillbaka. Dom hade även bott ihop i fyra år. Så nästan varje klasstillfälle dök hon upp med mörka ringar under ögonen och gråblek uppsyn. Dom turades om att sova på soffan.

Jag vet inte varför jag alltid blir vän med folk som befinner sig i dåliga relationer. Kanske för att jag har varit där en gång i tiden och inte drar mig för att ge ärliga råd?

“Tror du att han har träffat någon annan?” frågade Hayley en dag.

“Med 99% säkerhet så har han fattat tycke för nån annan.” Sa jag.

Okej, kanske lite brutalt, men av vad jag har sett så insisterar en karl aldrig på att göra slut förrän han hittat nån ny. Tjejer gör slut för att dom känner sig instängda, eller för att relationen inte känns givande, eller för att dom “växt ifrån” varandra, eller för att romantiken försvunnit och känslorna svalnat. Tjejer gör sällan slut för att dom hittat nån annan. Men jag vågar nästan påstå att det är anledning nummer ett när karlar gör slut. Statistiken pekar också på det. Frånskilda karlar gifter om sig betydligt tidigare än frånskilda kvinnor.

Hayley låter iallafall glad i mejlet. Hon skriver för att bjuda in mig på house warming (typ inflyttningsfest). Tydligen så har hon hittat en enrummare bredvid universitetet. Så nu slipper hon dela badrum, kök, och fjärrkontroll med sin före detta. Äntligen är det slut på den ansträngda tystnaden på söndagmorgnar. Och det forcerade konversationerna vid middagsbordet. Nu ska Hayley bjuda på egenblandade margaritas och snacks, och hon uppmanar mig att klä mig för utgång ifall vi blir “danssugna.”

Det är lustigt hur folk förändras efter ett break-up. En del förändras riktigt radikalt, nästan till oigenkännlighet. På både humöret och ytan. Oftast så tappas det vikt, garderoben förnyas, och frissan besöks. En före detta soffpotatis förvandlas till partyprinsessa. Och den trogne mjukisbyxe användaren har plötsligt blivit med märkesjeans. Efter den stora sorgeperioden är över och den hjärtekrossade fått frossa i Ben & Jerry’s så brukar puppan kläckas och ut kommer en snyggare människa.

Larven har blivit en fjäril.

Ser fram emot att se Hayleys förvandling.

Och där står alla pojkarna på raaaad

“Hej, jag heter Stina, och jag är beroende av nagelnack.”

Som tur var så är jag inte beroende av att sniffa nagellack. Eller kanske är jag det? För nästan varje kväll när jag varvar ner i soffan så tar jag fram flaskan (aceton) och efter det så avslutar jag med lite rött, vitt, eller rosé. Det är lite som terapi att måla naglar. Ibland får jag för mig att jag ska hoppa av mina universitets studier och bli manikyrist. Fast sen inser jag att jag inte ens är vidare bra på det. Och jag vill inte tjäna 4 dollar timmen plus dricks hela livet. Och dessutom har jag fobi för nagelsvamp och fötter. Så pedikyr vore out of the question.
Fast jag undrar hur det skulle vara att arbeta i ett yrke som är så uttalat könsbaserat. Bilmekaniker och brandman är för penisar och manikyrist och dagisfröken är för…
fröknar?
Jag känner mig mer bekväm i manligt sällskap, iaf i ett rum fullt av främlingar. Det är lättare att “vara en av grabbarna” än att leende hugga varann i ryggen, såsom tjejer gör.

Och jag är lite för ful i munnen för att jobba i alltför städade lokaler. Igår blev jag t.o.m. tillrättavisad av en 3-åring för att jag sa ordet “butt.”
“Vi säger inte butt, vi säger bum.” Sa Lauren på lill-gammalt vis.
Senare på kvällen så frågade jag Robert vad det är för skillnad på “butt” och “bum.” För mina svenska öron tycker inte att det ena är mer oförskämt än det andra. Robert rycker på axlarna.
“Vi fick inte heller säga butt när vi var små. Vi var tvugna att säga bakdel eller nåt annat städat.”
Där ser man.
Jag inser plötsligt att jag kanske inte är kvalificerad att barnvakta amerikanska yngel, eftersom jag inte ens vet skillnad på butt och bum och deras lämpliga sociala kontext.

Det vattnas...

Lagade ugnsbakt kyckling med soltorkad tomatröra och mizithra ost fyllning, inlindade i proscuitto. Mumma. Har även varit duktig och städat huset, träningscyklat 5 kilometer, och författat lite. Tror bestämt jag har förtjänat lite sofftid nu.

skrattar så jag gråter….

...skrev denna lilla rapp låt för många, många, många år sedan. En god vän mejlade den till mig på facebook. E förvånad att hon har kvar den. Åh har ont i magen av skratt. Vad tror ni? Kunde ha varit jag o Snoop vid det här laget. :p

PARENTAL DISCRETION IS ADVISED

don juan

Du spottar på hjärtan,tar oskulder

och struntar i smärtan,nya svek du lever i hettan

när trårar faller e du lättad,på väg mot nya mål

ditt ego håller dig fjättrad.

Rocco e förebilden,så fort du stuckit in den

e du borta med vinden

Din väg eller E4:an

tar bara tjejer på alla fyra,

med huvudet mot väggen, du har klamydia

in o ut sen e du snabb att flyga
En natt e din regel, men dom e till för att brytas
Vet att du e osäker, det syns på ytan.

Leker Don Juan men e klar på en minut

rädd för kärlek, nån kommer nära o du gör slut,

lever utan heder men drömmen är akut

vill ha nya seder och nån att kalla din egen
Din osäkerhet flyter upp till ytan

Minns inte namnet på dom du utnyttjar

känner dig fast,snavar i gyttjan

sex är en last,du tror det kvittar

Beteende som smittar

Kallar sig Casanova, med ett hjärta som snålar

du går på nålar

så rädd för något äkta, säger du letar den perfekta

men så fort du har henne går du vidare till nästa.
I hemstaden lägrar du de flesta

Hos grabbarna e du nummer ett, obesegrad

så många som du har förnedrat

men innerst inne kryper tanken

du e som en prostituerad
Men du har kuk så du blir gratulerad
Du känner inget längre, när du ejakulerar.

Spännande som Arne Weise

vill väckas men du är bortdomnad

hon vill prata men du somnar

vad annars kan du göra,vet inte vad hon vill höra,allt du kan e ingenting.
Player livet är en börda

"Men, jag spelar ju fiol!"

Jag väntar med spänning på klagomål från grannarna medans jag sågar och hamrar på min stackars lånefiol. Varje kväll, precis efter att vi öppnat fönstren för att släppa in frisk kvällsluft, så drar jag fram fiolen och spelar skalor så att hela kvarteret vibrerar.
Vår fiollärarinna är en vacker bohem med röda lockar som specialiserar sig på irländsk musik. Hon har också en magister examen i kreativt skrivande. Så vi pratar författande och har lovat att utbyta verk. Jag kan tänka mig att hon skriver fantasy sagor. Eller kanske barnböcker?
Igår hade vi vår fjärde lektion och vi var sena. Robert hade just kört från downtown och efter 10 år i LA så lider han av ett seriöst fall av road rage. Det är enda gången som jag ser den annars så glada människan förbannad. Och av den anledningen så sitter jag mest och försöker kväva ett skratt medan han svär och ojar sig över alla idiotiska förare och röda ljus. Igår hamnade vi i en ständig våg av röda ljus. Varje trafiklykta lyste rött. Till slut tröttnade Robert och körde helt enkelt vidare. Det är inte vidare svårt, bara man tittar sig omkring och ser till att den stora båten till bil, fords crown Victoria, inte syns till. Det är den som poliserna brummar omkring i.
Men när Robert tog saken i egna händer så var det givetvis en plikttrogen medborgare som ville läxa upp honom. Colorado förare är ganska beskedliga. Men vid nästa rödljus så vevades rutorna ner och en artig ordväxling ägde rum.
“Vad fan håller du på med?” skriker en rödnosig medelålders man.
“Sköt dig själv,” säger Robert i bästa vilda västern anda.
“Du är ju för fan en samhällsfara!”
“Vi är sena till vår fiollektion!” utbrister jag och håller upp min notbok som bevis.
Den rödnäsde karln blir stum och vi vevar upp rutorna och kör vidare.

Det är rart med barn…

Idag var jag nanny åt lilla Lauren. Ett av mina enklaste sommar jobb någonsin (trodde jag). Men ack så fel jag hade. Laurens mamma skulle på kurs så hon släppte av det lilla underbarnet klockan sex på morgonen.

“Hon brukar inte gå upp såhär tidigt, så om hon blir kinkig kan du försöka få henne att ta en tupplur.”

Hon ger mig en lista som jag skummar igenom. Frukost klockan sju. Sedan borsta tänderna. Mellanmål runt halv tio. Lunch halv tolv. Mamma Shauna placerar en matväska på bordet fylld med apelsiner, kex, juice, och lunch.

Se till att hon kissar varannan timme. Olyckor händer fortfarande ibland.

Okej, tänker jag och sneglar nervöst på klockan.

Det börjar ganska bra. Mamma åker iväg på sin kurs och lilla Lauren verkar glad att vara på besök hos mig. Vi mumsar frukost. Hon dricker varm choklad och äter pumpabröd från starbucks. Jag smuttar på mitt kaffe. Vi ser hennes favorit barnprogram “Dora och Diego.” Det är ett sådant där läskigt barnprogram där producenterna försöker vara lite “educational.” Som tittare får vi gissa färger och siffror.

“Blå” skriker jag.

“Röd” skriker Lauren.

Vi turas om att gissa.

Sen borstas det tänder med jordgubbstandkräm. Lauren verkar mest suga på den bärsmakande tandborsten.

“Nu vill jag gå till parken!”

Hon gillar att ge order och är väldigt bestämd.

Sagt och gjort.

Jag föreslår att hon ska gå och kissa först och hon sätter sig lydigt på toalettstolen. Ut kommer en rykande nummer två och jag önskar att jag hade en klädnypa till hands medan jag torkar bajs.

Så beger vi oss till parken. Himlen är mörk och fylld med moln som verkar oroväckande tunga. Det tar en lång stund att traska till lekparken med en 3-åring. Hon vill inte sitta i vagnen och hon vill inte ta på sig sin jacka trots att det är kyligt i luften. Faktum är att hon inte ens vill ta med sin jacka.

“Neeeej. Packa inte ner min jacka. Neeeej, vill inte ha med den!” Skriker hon trotsigt när vi ska gå.

Jag smugglar ner den i min handväska när hon inte ser på. Och tur var det för halvvägs till parken så kommer hon på att hon fryser och vill ha sin jacka NU.

På vägen pekar hon ut sin pappas hus.

“Där bor min pappa. Min pappa bor där.” Säger hon flera gånger och tittar längtansfullt mot huset.

Jag tycker synd om henne, för den lilla stackaren har föräldrar som nyligen separerat. Pappan har redan flyttat ihop med en ny flickvän och träffar bara Lauren en gång i veckan.

Om ens det.

I lekparken har vi först roligt, åker rutschbana, gungar, och klättrar. Lauren vill leka att hon är min mamma. En roll hon verkar trivas med.

Men efter ett tag förvandlas den söta lilla flickan till ett riktigt monster. Hon tar av sig skorna, bara för att skrika på mig att hon vill ha sin skor på. Detta scenario upprepar hon flera gånger. Hon kastar skorna i sanden och sekunden senare ylar hon, “jag vill ha mina skoooor!” När jag plockar upp dem och borstar av sanden så ger hon upp ännu ett gallskrik. “Neeeeeej!!! JAG ville hämta mina skor.”

Det lilla ansiktet är ihopskrynklat. Sekunden senare så skrattar hon igen och vill bli buren och kramad. Men inom lopper av några minuter så ger hon upp ännu ett gallskrik.

När vi gungar så skriker hon, “Men ge mig fart då! Mer fart! Meeeeeer!” bara för att i nästa andetag skrika, “Neeeej, sluta då. Sluuuta!”

Vid det här laget börjar jag bli riktigt trött på hennes humör. Shauna har berättat för mig hur Lauren agerar ut sedan separationen, och hur hon till och med besöker en lek terapeut en gång i veckan.

Lauren börjar klaga på att hon har ont i magen och jag föreslår att vi beger oss hemåt. Denna gång vill hon sitta i vagnen, men när jag spänner fast henne så skriker hon, “Aj, du gör illa mig” Och när jag knuffar vagnen uppför backen som leder från lekparken så uppmanar hon mig otåligt att gå fortare. “Gå fortare, fortare, fortare!”

“Det här kommer bli en lång dag,” suckar jag för mig själv.

Just då textar mamma Shauna på mobilen och frågar hur vi har det.

“Bara fint. Vi har det så trevligt så. No worries.”

Skjut mig.

Väl hemma igen så springer Lauren på toaletten för ännu en stinkande nummer två:a.

“Kolla inte på mig!” tjuter hon när jag sneglar in för att tända lampan åt henne.

Hon vill inte äta sitt mellanmål. Istället ska vi spela spel. Och eftersom jag och Robert är barnlösa (tack och lov!) så har vi bara vuxenspel. Men Lauren drar fram schackbrädet och börjar kasta schack pjäser omkring sig tills jag sätter på Nikelodeon. Jag får henne att lägga sig på soffan och lägger en filt över henne, och inom loppet av 5 minuter så snarkar det lilla livet och jag stänger lättat av Sponge Bob. Hon sover i en timma och en kvart medan jag kopplar av med en bok och en kaffekopp. Jag börjar inse hur jobbigt stay-at-home moms har det. 3-åringar är verkligen inte det lättaste.

Men när jag väcker henne och säger att det är snart dags för lunch så har Lauren förvandlats till en riktig solstråle. Hon hjälper mig att göra Mac and Cheese och skrattar sitt lilla klingande skratt. Hon provar mina högklackade skor och vacklar omkring i köket. Så kommer hennes mamma och vi sitter och pratar vuxenprat medan Lauren berättar om vad vi gjorde i lekparken. Hennes ondskefulla humör är som bortblåst. När dom ska åka så säger hon: “Tack för att jag fick hälsa på dig, Stina.” Sedan vänder hon sig till sin mamma och frågar om hon får komma till mig snart igen. Och så ger hon mig en stor kram och en blöt puss.

Och jag som cirka två timmar tidigare svurit dyrt och heligt att aldrig, aldrig, aldrig skaffa barn är plötsligt inte lika säker.

tycker om

Tycker om japansk inredning. Orkideer och små fyrkantiga tallrikar. Tekoppar och bambumattor. För att inte tala om mochi glass. Har ni chansen att besöka japansk restaurang så måste ni prova den japanska glassen. Åh, den e himmelskt goood. Vi har en asiatisk matvaruaffär som jag besöker ibland för att införskaffa dumplings, mochi, och senast så blev det ett par fina tallrikar med cherry blossoms. (Se nedan). Skulle helst vilja dekorera ett helt rum i japansk stil. Kanske en vacker dag. :)

.................................................................................................................................................................

Min söta tallrik

Söndag

Kompisar Från Förr

Jag älskar facebook.

Inte för att jag är speciellt aktiv. Jag uppdaterar sällan min status, kommenterar alldeles för lite och postar nästan inga bilder.

Ändå så blir jag så glad varje gång man blir addad av en kompis från förr.

Sådana man inte talat med sen lågstadiet. Eller sådana man aldrig riktigt kände på djupet, men som man ändå växte upp med. Det är så kul att se vad dom gör nu, hur dom lever och frodas. Samma sak är det för Robert. För några veckor sedan så gick vi ut med en av hans bästa kompisar från högstadiet. Dom hade inte setts sen dess. Inte förrän facebook då dom insåg att dom flyttat till samma delstat. Och när dom träffades så var det som att åren aldrig gått.

Jag ser ett visst mönster med mina vänner och bekanta. Ena halvan har etablerat sig, vuxit upp, mognat, och byggt ett liv som liknar deras föräldrars. Ett mer traditionellt liv kanske man kan kalla det. Majoriteten har blivit med bebis. Dom har köpt hus i Skellefteå med omnejd (umeå inkluderat!). Dom är färdigutbildade. Har jobbat heltid i ett par år och njuter av 4 veckors semestrar längs med Norrlandskusten. Dom går på Skelleftefestival, badar i Boviken och springer Broarna runt.

Andra halvan av mina vänner har också vuxit upp och mognat. Fast på ett annat sätt. Rastlöshet, nyfikenhet, äventyrslusta, eller något annat har drivit dom ifrån barndomens Skellefteå. En väninna från högstadiet och gymnaiset bor på Nya Zeeland numer. En annan kär vän bor i Shanghai. En tredje i Polen. En fjärde bekant bor i Virginia, USA och en femte i Kalifornien. En sjätte väninna bor i Vancouver. Och en sjunde bor lite överallt, London, Dubai, Sverige…

Dessa vänner är oftast mindre etablerade. Inga barn och inga fyraveckors semestrar. Majoriteten av dom har inte en svensk partner. Dom bor liksom mig, mitt emellan världar. Skellefteå är inte längre “hemma.”

Jag har alltid varit rastlös och nyfiken. Tror det var därför jag alltid föll för komplexa killar från andra länder i tonåren. Men jag trodde aldrig att jag var en blivande utlandssvensk. Hade inga planer på det och trodde mig aldrig riktigt om det. Trodde alltid att jag var för neurotisk. Men att bo utomlands har varit bra för mig. Det stärker en som människa när man inser att man klarar av saker som man aldrig förut trodde att man kunde. Som att hålla föreläsning på ett andra språk. Eller köra bil på 8-filig motorväg. Eller fira julafton utan Kalle Anka. Jag hade inte varit den jag är idag om jag stannat i Skellefteå. Samtidigt som jag tycker att dom som stannat har gjort det minst lika bra som dom som åkt. Så länge man utmanar sig själv och inte fastnar i “jag kan inte” fällan så finns det inget rätt eller fel.

Jaga Lyckan. Fånga Dagen.

mani & pedi

En sak som är billigt i USA är manikyr och pedikyr.
Jag förundras alltid över folk som påstår sig vara utfattiga men som ändå alltid har välmanikyrerade naglar. Fast sen kommer jag på hur billigt det är. Typ 8-9 dollar för fransk manikyr.
Min första sommar här så beslöt jag mig för att prova på. Jag gick in till första bästa nagelsalong och insåg snabbt att jag befann mig i en annan värld. Manikyr borden och pedikyrpallarna var fyllda av asiatiska unga kvinnor med vita munskydd för ansiktet. Kunderna bestod enbart av amerikanska medelklass kvinnor, majoriteten med några extra mått runt midjan. Och ett par unga tjejer som skulle ha akryliska naglar.

“Du vill manikyr?” frågar en ung pinnsmal asiatisk tjej.
När jag nickar så pekar hon mot en hylla fylld av nagellack i alla färger.
“pick color” säger hon.
När jag slår mig ner vid manikyrbordet så är det inte den unga tjejen som ska göra min manikyr, utan en äldre asiatisk kvinna med ilsken uppsyn.
Hon grabbar tag i min hand på ett hårdhänt vis och börjar arbeta med den som om den vore en träklump hon försökte karva. Hon filar och klipper och joxar tills alla mina nagelband börjar blöda. Emellanåt så grymtar hon något oförståeligt. Bredvid oss sitter två andra manikyrister och skrattar och pratar högt på ett för mig obegripligt språk. Den ena sneglar på mina skor och säger något som genast utlöser ännu en skrattsalva.
När jag äntligen är färdig och mina sönderfilade naglar lackats så inser jag att det är dags att betala för det otrevliga kalaset. Jag vet att den arga asiatiska kvinnan förväntar sig dricks, men med levrat blod längs med samtliga nagelband så tycker jag inte riktigt att hon förtjänat de sedvanliga 15 procenten.
Men när jag snålar med dricksen så spänner hon sina mandelformade ögon i mig och väser mellan sammabitna tänder,
“is that it?!”

ja jisses.
En annan gång när jag mot bättre vetande går till nagelsalong så sitter jag mitt emot en vacker 30-nånting asiatiska som pratar väldigt lite engelska. Hon stirrar oupphörligen på mig mitt emellan filandet och lackandet. Jag känner mig lite olustig. Jag ler men besvaras med ett kyligt pokerfejs. När vi äntligen är färdiga så pekar hon mot sin överläpp och säger,
“Your lip, too much hair, you need wax.”
Okej najs.
Vad säger man när man just blivit utnämnd till skäggiga damen av en manikyrist? Jag bestämmer mig för att ignorera hennes bristande vett och etikett.
Men manikyristen ger sig inte.
“you want wax?” frågar hon uppmanande.
“no thanks!”
“you are sure?”
“yes!” (dammit)
“okay”säger hon och knycker på nacken som för att säga, “skyll dig själv”

*suck*

Så slutsumman av kardemumman är att man måste hitta en bra nagelsalong, för det finns väääldigt många dåliga.

Sommartider hej hej sommartider

rabatten

liljorna blommar

Jag vet att jag inte bloggat vidare friskt på senaste, men alla är ju så upptagna med sitt semesternjutande (eller avsaknaden av det) att jag knappt trott att någon uppmärksammat min frånvaro.
Vad händer här på andra sidan Atlanten?
Hmmm. Här i Colorado har värmen kommit på allvar. Min trädgård blommar för fullt. För att inte tala om trädgårdslandet. Min körsbärstomat växer så det knakar, den har i princip tagit över hela rabatten. Och till våran spaghetti sås har vi numera alltid färsk basilika och rosmarin. Jag har en vecka kvar på mina sommarkurser, och sedan blir det fleeera veckors ledighet. Ska bli så skönt. Fast jag har massa planer och kommer ha fullt upp hela tiden. Ska extraknäcka lite som barnvakt åt ett 3-årigt litet underbarn som heter Lauren. Och så snart kommer ju Alissa hit (vår utbytesstudent!).
Vi har även börjat ta våra fiollektioner, and let me tell you, det går riktigt bra! Ikväll hade vi vår tredje lektion och jag hade gjort min hemläxa och fick massor med beröm. Vår fiol fröken har till och med sagt att vi är dom bästa vuxen elever som hon någonsin haft! Ja, för man e ju som sagt världsbäst på allt. *host host*
Igår var vi på baseball med min väninna Shauna och hennes lilla dotter. Sällskapet var trevligt, och solskenet, och glassen, men baseball e verkligen en tråkig och seg sport. Nej tacka vet jag hockey. Där händer det grejer.

Hur är sommaren hos er?
Shauna...

...o lilla Lauren