Bajs och blä

Okej, jag är måttligt irriterad just nu.
På omvärlden.
Och i synnerhet är jag less på vår områdes representant från utbytes organisationen. Hon är ung (32), ogift, har inga barn, har aldrig haft en utbytesstudent, är inte välberest eller kultiverad för fem öre. Men ändå så behandlar hon mig som om jag vore ett nykläckt yngel. För att inte tala om Alissa (vår blivande utbytesstudent). Hon är sååå jävla enerverande!!!! Jag skämtade om att jag vill ha en hundvalp fast Robert vägrar. Och denna kvinna (som inte fattar sarkasm och ironi) börjar genast föreläsa om “hur svååårt det är att ta hand om en hundvalp.” För dom är ju inte rumsrena förrän man tränat dom.”
(no fucking kidding, lady).
“Det räcker gott och väl med en utbytesstudent.”
(vad är du? Min mamma?)


Hon skickar cirka fem e-mejl om dagen. I vartenda ett så använder hon antingen en myndig vuxenton alternativt en irriterande hejaklacks jargong. Hon har massiva stavfel och glömmer oftast att fylla i subjekt raden.
“Ni måste sätta er ner och skriva ned regler för lilla ms. A.” uppmanar hon.
När vi förklarar att vi uppfattar Alissa som en mogen ung person (hon har bästa betyg, pratar 3 språk, extraknäcker som nanny åt en 1-åring, och hjälper en lågstadieelev med att lära sig franska) så ignorerar reppen detta.
“Vi har inga direkta regler.” Säger vi. “Vi förväntar oss att hon städar sitt rum, plockar upp efter sig, ringer om hon blir sen, etc”
Miriam tvingar på oss en guidebook där det står att vi bör klargöra vissa regler. T.ex. så är det väldigt viktigt att diskutera husets dresscode.

“Kan studenten gå från badrummet till sitt rum i bara en handduk, eller föredrar ni att hon/han klär på sig innan hon/han kommer ut?”

“Vad bör studenten ha på sig vid frukostbordet?”

“ Tala om era förväntningar”

Spypåse, tack.
Jag tvivlar väldigt starkt på att en 16-åring skulle vilja springa naken framför två relativa främlingar. Och om så vore så skulle jag bara varna henne för den stora möjligheten att grannarna kommer ringa social services om dom ser en omyndig person i bara skinnet.
Jag har mejlat med Alissa i flera månader, pratat med hennes föräldrar etc. Jag vet att hon inte behöver en lista med läggdagstider samt vilka program som är tillåtna. Kom igen. Det är rent patetiskt.

Värst är det när representant-fjanten tar på sig hejaklacksrollen.
“Vi måste peppa miss Alissa och se till att hon intresserar sig för berikande, roliga, och spännande upplevelser.”
Klappa i händerna av förtjusning.
Det låter ungefär som att vi måste bereda en tre-åring för den årliga visiten till tandis.
Alissa är redan superexalterad över sitt uppkommande år i USA. Varje grej jag föreslår att vi ska hitta på besvaras med ett rungande JA. Hon har svårt att välja kurser för “det finns så många intressanta.” Hon är i den åldern då allting är intressant och spännande. Ändå så insisterar representant-fjant att vi typ ska dra fram den vita tavlan och dra upp en attack-plan i bästa tränarstil.

“Skolan har ett tjejsim lag, jag tycker vi ska försöka få Alissa att intressera sig för simning,” säger reppen.
Men varken jag eller Robert har någon lust att få någon att intressera sig för en sport dom inte är intresserade av. När man är 16 så vet man redan ganska bra vad man tycker om och inte. Jag menar, ska vi stå där med exalterade baby-röster och uppmana henne att “gå med i simlaget!!! Jippie, det kommer bli jättekuuul! Heja, heja, heja”

Vi ser henne som en ung vuxen. Hon är redan färdigformad. I gymnasie åldern så påverkas man mest av personliga erfarenheter och kompiskretsen, inte vad mamma och pappa (eller värdföräldrarna säger). Jag har inga illusioner om att vi ska uppfostra Alissa. Den framgången – eller skadan – är redan skedd.

Nej usch. Avskyr den nedlåtande reppen.