Det är rart med barn…

Idag var jag nanny åt lilla Lauren. Ett av mina enklaste sommar jobb någonsin (trodde jag). Men ack så fel jag hade. Laurens mamma skulle på kurs så hon släppte av det lilla underbarnet klockan sex på morgonen.

“Hon brukar inte gå upp såhär tidigt, så om hon blir kinkig kan du försöka få henne att ta en tupplur.”

Hon ger mig en lista som jag skummar igenom. Frukost klockan sju. Sedan borsta tänderna. Mellanmål runt halv tio. Lunch halv tolv. Mamma Shauna placerar en matväska på bordet fylld med apelsiner, kex, juice, och lunch.

Se till att hon kissar varannan timme. Olyckor händer fortfarande ibland.

Okej, tänker jag och sneglar nervöst på klockan.

Det börjar ganska bra. Mamma åker iväg på sin kurs och lilla Lauren verkar glad att vara på besök hos mig. Vi mumsar frukost. Hon dricker varm choklad och äter pumpabröd från starbucks. Jag smuttar på mitt kaffe. Vi ser hennes favorit barnprogram “Dora och Diego.” Det är ett sådant där läskigt barnprogram där producenterna försöker vara lite “educational.” Som tittare får vi gissa färger och siffror.

“Blå” skriker jag.

“Röd” skriker Lauren.

Vi turas om att gissa.

Sen borstas det tänder med jordgubbstandkräm. Lauren verkar mest suga på den bärsmakande tandborsten.

“Nu vill jag gå till parken!”

Hon gillar att ge order och är väldigt bestämd.

Sagt och gjort.

Jag föreslår att hon ska gå och kissa först och hon sätter sig lydigt på toalettstolen. Ut kommer en rykande nummer två och jag önskar att jag hade en klädnypa till hands medan jag torkar bajs.

Så beger vi oss till parken. Himlen är mörk och fylld med moln som verkar oroväckande tunga. Det tar en lång stund att traska till lekparken med en 3-åring. Hon vill inte sitta i vagnen och hon vill inte ta på sig sin jacka trots att det är kyligt i luften. Faktum är att hon inte ens vill ta med sin jacka.

“Neeeej. Packa inte ner min jacka. Neeeej, vill inte ha med den!” Skriker hon trotsigt när vi ska gå.

Jag smugglar ner den i min handväska när hon inte ser på. Och tur var det för halvvägs till parken så kommer hon på att hon fryser och vill ha sin jacka NU.

På vägen pekar hon ut sin pappas hus.

“Där bor min pappa. Min pappa bor där.” Säger hon flera gånger och tittar längtansfullt mot huset.

Jag tycker synd om henne, för den lilla stackaren har föräldrar som nyligen separerat. Pappan har redan flyttat ihop med en ny flickvän och träffar bara Lauren en gång i veckan.

Om ens det.

I lekparken har vi först roligt, åker rutschbana, gungar, och klättrar. Lauren vill leka att hon är min mamma. En roll hon verkar trivas med.

Men efter ett tag förvandlas den söta lilla flickan till ett riktigt monster. Hon tar av sig skorna, bara för att skrika på mig att hon vill ha sin skor på. Detta scenario upprepar hon flera gånger. Hon kastar skorna i sanden och sekunden senare ylar hon, “jag vill ha mina skoooor!” När jag plockar upp dem och borstar av sanden så ger hon upp ännu ett gallskrik. “Neeeeeej!!! JAG ville hämta mina skor.”

Det lilla ansiktet är ihopskrynklat. Sekunden senare så skrattar hon igen och vill bli buren och kramad. Men inom lopper av några minuter så ger hon upp ännu ett gallskrik.

När vi gungar så skriker hon, “Men ge mig fart då! Mer fart! Meeeeeer!” bara för att i nästa andetag skrika, “Neeeej, sluta då. Sluuuta!”

Vid det här laget börjar jag bli riktigt trött på hennes humör. Shauna har berättat för mig hur Lauren agerar ut sedan separationen, och hur hon till och med besöker en lek terapeut en gång i veckan.

Lauren börjar klaga på att hon har ont i magen och jag föreslår att vi beger oss hemåt. Denna gång vill hon sitta i vagnen, men när jag spänner fast henne så skriker hon, “Aj, du gör illa mig” Och när jag knuffar vagnen uppför backen som leder från lekparken så uppmanar hon mig otåligt att gå fortare. “Gå fortare, fortare, fortare!”

“Det här kommer bli en lång dag,” suckar jag för mig själv.

Just då textar mamma Shauna på mobilen och frågar hur vi har det.

“Bara fint. Vi har det så trevligt så. No worries.”

Skjut mig.

Väl hemma igen så springer Lauren på toaletten för ännu en stinkande nummer två:a.

“Kolla inte på mig!” tjuter hon när jag sneglar in för att tända lampan åt henne.

Hon vill inte äta sitt mellanmål. Istället ska vi spela spel. Och eftersom jag och Robert är barnlösa (tack och lov!) så har vi bara vuxenspel. Men Lauren drar fram schackbrädet och börjar kasta schack pjäser omkring sig tills jag sätter på Nikelodeon. Jag får henne att lägga sig på soffan och lägger en filt över henne, och inom loppet av 5 minuter så snarkar det lilla livet och jag stänger lättat av Sponge Bob. Hon sover i en timma och en kvart medan jag kopplar av med en bok och en kaffekopp. Jag börjar inse hur jobbigt stay-at-home moms har det. 3-åringar är verkligen inte det lättaste.

Men när jag väcker henne och säger att det är snart dags för lunch så har Lauren förvandlats till en riktig solstråle. Hon hjälper mig att göra Mac and Cheese och skrattar sitt lilla klingande skratt. Hon provar mina högklackade skor och vacklar omkring i köket. Så kommer hennes mamma och vi sitter och pratar vuxenprat medan Lauren berättar om vad vi gjorde i lekparken. Hennes ondskefulla humör är som bortblåst. När dom ska åka så säger hon: “Tack för att jag fick hälsa på dig, Stina.” Sedan vänder hon sig till sin mamma och frågar om hon får komma till mig snart igen. Och så ger hon mig en stor kram och en blöt puss.

Och jag som cirka två timmar tidigare svurit dyrt och heligt att aldrig, aldrig, aldrig skaffa barn är plötsligt inte lika säker.