“Men guuuud va långt det är överallt!” ojar sig mor & far när dom är här på besök.
“är det?” tänker jag oförstående.
Fast samtidigt hade jag nog tyckt likadant om jag var nyimporterad från Skellefteå. Men nu har jag inget minne av det. Tycker det är bekvämt att köra bil överallt. Till och med till postlådan. Träna kan man ju göra på gymmet. Vem vill cykla till jobbet i kyla, regn, och orkanvindar? Eller stekande solsken för den delen. Nä tacka vet jag iskall AC och frisyren i behåll.
Och det här med distans är verkligen relativt. I Skellefteå var det svinlångt till Piteå. Vem orkar köra dit bara för att ta en fika? Men här har jag 23 miles till universitetet en väg. Och jag snittar på 20 minuter. Det som tar tid är att vandra från parkeringen till den aktuella byggnaden. Det är 3.7 svenska mil. Med båda vägarna inkluderat så kör jag till Piteå varenda dag.
Körsträckan är njutningsbar – förutom den udda dagen om året då det snöar och amerikanarnas avsaknad av vinterdäck skapar kalabalik. På ditvägen kör jag rakt mot Klippiga Bergen och över en hög kulle som ger en fantastisk utsikt över en av världens mäktigaste bergskedjor.
Fast ibland är jag fly förbannad. över den blåhåriga lilla damen som kör 15 km/timmen på motorväg. Eller den tjocka white trashen som räcker fuck you för att jag inte släpper in henne i min fil. Eller den bromsglade medelåldersmannen som är upptagen med att prata med älskarinnan på mobilen. Finns mycket drygt folk. Ibland undrar jag om det är bättre för blodtrycket med kommunaltransport.
Men så tänker jag tillbaka på min korta universitetstid i Stockholm. Dom överfyllda tunnelbanevagnarna. Folks morgonandedräkt mot mitt ansikte. Sittande knä mot knä, inkräktare i varandras personliga sfär. Eller svajande i mittgången, med näsan i en främlings hår. Alla de irriterande mobilsignalerna och högljudda telefonkonversationerna man tvingades lyssna till. Hostningar och snorande. Äckliga killar som frågade efter ens nummer. Hemlösa knarkare som tiggde pengar. Graffitti och skrikiga yngel. För att inte tala om den stinkande nattbussen med fyllekräks flytande längs med gångarna.
Man kan inte veva upp rutan i bussen eller tunnelbanetåget.
Så om valet ligger mellan hälsovådligt blodtryck eller tappat förstånd, så måste jag välja det dåliga blodtrycket, lokaltrafik är för mentalt påfrestande.
No comments:
Post a Comment