Och där står alla pojkarna på raaaad

“Hej, jag heter Stina, och jag är beroende av nagelnack.”

Som tur var så är jag inte beroende av att sniffa nagellack. Eller kanske är jag det? För nästan varje kväll när jag varvar ner i soffan så tar jag fram flaskan (aceton) och efter det så avslutar jag med lite rött, vitt, eller rosé. Det är lite som terapi att måla naglar. Ibland får jag för mig att jag ska hoppa av mina universitets studier och bli manikyrist. Fast sen inser jag att jag inte ens är vidare bra på det. Och jag vill inte tjäna 4 dollar timmen plus dricks hela livet. Och dessutom har jag fobi för nagelsvamp och fötter. Så pedikyr vore out of the question.
Fast jag undrar hur det skulle vara att arbeta i ett yrke som är så uttalat könsbaserat. Bilmekaniker och brandman är för penisar och manikyrist och dagisfröken är för…
fröknar?
Jag känner mig mer bekväm i manligt sällskap, iaf i ett rum fullt av främlingar. Det är lättare att “vara en av grabbarna” än att leende hugga varann i ryggen, såsom tjejer gör.

Och jag är lite för ful i munnen för att jobba i alltför städade lokaler. Igår blev jag t.o.m. tillrättavisad av en 3-åring för att jag sa ordet “butt.”
“Vi säger inte butt, vi säger bum.” Sa Lauren på lill-gammalt vis.
Senare på kvällen så frågade jag Robert vad det är för skillnad på “butt” och “bum.” För mina svenska öron tycker inte att det ena är mer oförskämt än det andra. Robert rycker på axlarna.
“Vi fick inte heller säga butt när vi var små. Vi var tvugna att säga bakdel eller nåt annat städat.”
Där ser man.
Jag inser plötsligt att jag kanske inte är kvalificerad att barnvakta amerikanska yngel, eftersom jag inte ens vet skillnad på butt och bum och deras lämpliga sociala kontext.