Jag väntar med spänning på klagomål från grannarna medans jag sågar och hamrar på min stackars lånefiol. Varje kväll, precis efter att vi öppnat fönstren för att släppa in frisk kvällsluft, så drar jag fram fiolen och spelar skalor så att hela kvarteret vibrerar.
Vår fiollärarinna är en vacker bohem med röda lockar som specialiserar sig på irländsk musik. Hon har också en magister examen i kreativt skrivande. Så vi pratar författande och har lovat att utbyta verk. Jag kan tänka mig att hon skriver fantasy sagor. Eller kanske barnböcker?
Igår hade vi vår fjärde lektion och vi var sena. Robert hade just kört från downtown och efter 10 år i LA så lider han av ett seriöst fall av road rage. Det är enda gången som jag ser den annars så glada människan förbannad. Och av den anledningen så sitter jag mest och försöker kväva ett skratt medan han svär och ojar sig över alla idiotiska förare och röda ljus. Igår hamnade vi i en ständig våg av röda ljus. Varje trafiklykta lyste rött. Till slut tröttnade Robert och körde helt enkelt vidare. Det är inte vidare svårt, bara man tittar sig omkring och ser till att den stora båten till bil, fords crown Victoria, inte syns till. Det är den som poliserna brummar omkring i.
Men när Robert tog saken i egna händer så var det givetvis en plikttrogen medborgare som ville läxa upp honom. Colorado förare är ganska beskedliga. Men vid nästa rödljus så vevades rutorna ner och en artig ordväxling ägde rum.
“Vad fan håller du på med?” skriker en rödnosig medelålders man.
“Sköt dig själv,” säger Robert i bästa vilda västern anda.
“Du är ju för fan en samhällsfara!”
“Vi är sena till vår fiollektion!” utbrister jag och håller upp min notbok som bevis.
Den rödnäsde karln blir stum och vi vevar upp rutorna och kör vidare.
No comments:
Post a Comment