Kompisar Från Förr

Jag älskar facebook.

Inte för att jag är speciellt aktiv. Jag uppdaterar sällan min status, kommenterar alldeles för lite och postar nästan inga bilder.

Ändå så blir jag så glad varje gång man blir addad av en kompis från förr.

Sådana man inte talat med sen lågstadiet. Eller sådana man aldrig riktigt kände på djupet, men som man ändå växte upp med. Det är så kul att se vad dom gör nu, hur dom lever och frodas. Samma sak är det för Robert. För några veckor sedan så gick vi ut med en av hans bästa kompisar från högstadiet. Dom hade inte setts sen dess. Inte förrän facebook då dom insåg att dom flyttat till samma delstat. Och när dom träffades så var det som att åren aldrig gått.

Jag ser ett visst mönster med mina vänner och bekanta. Ena halvan har etablerat sig, vuxit upp, mognat, och byggt ett liv som liknar deras föräldrars. Ett mer traditionellt liv kanske man kan kalla det. Majoriteten har blivit med bebis. Dom har köpt hus i Skellefteå med omnejd (umeå inkluderat!). Dom är färdigutbildade. Har jobbat heltid i ett par år och njuter av 4 veckors semestrar längs med Norrlandskusten. Dom går på Skelleftefestival, badar i Boviken och springer Broarna runt.

Andra halvan av mina vänner har också vuxit upp och mognat. Fast på ett annat sätt. Rastlöshet, nyfikenhet, äventyrslusta, eller något annat har drivit dom ifrån barndomens Skellefteå. En väninna från högstadiet och gymnaiset bor på Nya Zeeland numer. En annan kär vän bor i Shanghai. En tredje i Polen. En fjärde bekant bor i Virginia, USA och en femte i Kalifornien. En sjätte väninna bor i Vancouver. Och en sjunde bor lite överallt, London, Dubai, Sverige…

Dessa vänner är oftast mindre etablerade. Inga barn och inga fyraveckors semestrar. Majoriteten av dom har inte en svensk partner. Dom bor liksom mig, mitt emellan världar. Skellefteå är inte längre “hemma.”

Jag har alltid varit rastlös och nyfiken. Tror det var därför jag alltid föll för komplexa killar från andra länder i tonåren. Men jag trodde aldrig att jag var en blivande utlandssvensk. Hade inga planer på det och trodde mig aldrig riktigt om det. Trodde alltid att jag var för neurotisk. Men att bo utomlands har varit bra för mig. Det stärker en som människa när man inser att man klarar av saker som man aldrig förut trodde att man kunde. Som att hålla föreläsning på ett andra språk. Eller köra bil på 8-filig motorväg. Eller fira julafton utan Kalle Anka. Jag hade inte varit den jag är idag om jag stannat i Skellefteå. Samtidigt som jag tycker att dom som stannat har gjort det minst lika bra som dom som åkt. Så länge man utmanar sig själv och inte fastnar i “jag kan inte” fällan så finns det inget rätt eller fel.

Jaga Lyckan. Fånga Dagen.