Vissa människor är som tagna ur en gammal tecknad tv-serie. Ni vet där en av filurerna har ett regnmoln över huvudet vart dem än går. Har en kille i min projekt grupp som bara klantar till sig vad han än gör. Har han något på minneskort så raderar han det av misstag, har han en laptop i väskan så blir den stulen från hans bil medan han parkerar utanför livsmedelsbutiken, skriver han med en bläckpenna så är den trasig och läker blått bläck över jeansen. Han missförstår alla uppgifter och får inte godkänt på tentan trots att han verkar vara ett pluggo. Dessutom är han en sådan där irriterande typ som avbryter föreläsningen för att ställa en miljon frågor.
Eftersom han fick så dåligt resultat på tentan så har han bestämt sig för att “betyg inte spelar någon roll, det är bara lärarens åsikt och handlar inte om hur mycket man vet egentligen.”
hmm. okej.
Varje uppgift tar dubbelt så lång tid på grund av att han komplicerar allting.
Detta är en av anledningarna till att jag hatar grupparbete, projektarbete, eller vad man nu vill kalla det. Jag är ingen “team player” utan jobbar bäst ensam.
Det mest tragiska med denna regnmolnskille, Zach heter han, är att hela vår grupp skyr han som pesten. Michelle, som för övrigt spenderar 90% av sin tid med att sms:a sin pojkvän, ignorerar allt han säger och sitter mest och rullar med ögonen bakom hans rygg på bästa högstadievis.
Idag när hans penna läkte bläck över hela hans högvatten jeans så tyckte jag faktiskt synd om honom. Trots att jeansen knappt täckte vaderna och var alldeles för korta, så var det ju hans "favoritpar" som han uttryckte det. Så han spenderade halva vår tid med att skrubba jeansen med aceton (?).
Så då återstår min filosofiska fråga:
“är nördar nördiga för att dem är nördar? Eller är dem nördar för att dem är nördiga?
No comments:
Post a Comment