Lördag idag. Har spenderat förmiddan med att läsa boken “Tusen Strålande Solar” som jag fick av mamma i julklapp. Den är mycket, mycket bra. En riktigt sidvändare. Rekommenderas varmt!
Ikväll ska vi till Skip (ja, han heter så), som är en arbetskompis åt Robert, och vi ska käka middag och se film. Jag har bara träffat Skip en gång och då berättade han att hans pappa är beroende av smärtstillande piller, hans 30-nånting brorsa bor fortfarande hemma och alla hans familjemedlemmar knaprar antidepressiva tabletter.
Typiskt amerikanskt. Jag har hört sägas innan jag flyttade hit att amerikaner kan vara nästan olidligt öppna vid första möte, medans det är svårt att bygga djupa vänskaper. Det stämmer. Amerikaner har inga svårigheter med att dra sin livs historia vid ett första möte, eller berätta andra personliga detaljer om sitt liv. Medan en svensk kör med ytligt kallprat tills man känt varann i några år. I början blev jag faktiskt lite chockad av denna öppenhet och brist på “kallprats-etikett.”
En granne drog historien om hennes son som var narkoman första gången vi träffades.
En kurskompis berättade om hur hennes egen svärmor kallar henne för “white trash” och hur hon knaprar psyktabletter.
En annan kurskompis berättade att hans pitbull mördat hans andra hund under natten.
En annan tjej gifte sig med en militär kille och följde med honom till en bas i Tyskland, väl där tog han hennes pass och blev en total psykopat.
En annan ytlig bekant berättade hur hon tar hand om sin sjuka mamma för ingen annan släkting vill, och dem har inga pengar, och hennes mamma har dessutom misshandlat henne under hela uppväxten så det är extra jobbigt att nu ta hand om henne.
En manikyrist berättar att hon var sexuellt utnyttjad av sin egen pappa som barn och flydde till sin moster. Där fick hon arbeta som piga och mosterns man tvingade henne att diska för hand trots att dem hade diskmaskin.
I shoppingcentret förra sommaren stöter jag på en man som beundrar mina stövlar. Han har hårbollar i öronen och hår i näsan, men efter ett underligt samtal om mode så erkänner han att han är en “crossdresser” och gillar att klä upp sig till kvinna…
ja ni ser ju. Jag vet inte vad det är. Kanske amerikanernas snabba livsstil gör att det råder en desperation efter någon slags verbal intimitet och mänsklig kontakt? Precis som man inte har tid att gå in och köpa en kaffe utan måste köra drive thru så har man inte tid att lära känna en människa innan man lättar sitt hjärta?
1 comment:
Mycket tänkvärt inlägg! Antingen eller, eller så är det en kombination av båda. Vissa vill väl bara fiska efter sympati och uppmärksamhet. Amerikaners öppenhet har nog smittat av sig lite på mig för det dröjde inte länge innan jag på mitt jobb hade berättat för några kollegor - då helt främmande människor - att jag tidigare har bott i USA och var gift med en amerikan si och så länge. Det är en ovana jag har, att säga lite för mycket ibland. Man har väl behov av att dela med sig. Men det finns ju för sjutton en gräns.
Post a Comment