its a beautiful world

Det finns så många weirdos här i världen.

För det första så undrar jag om det är normalt att gå omkring och le för sig själv?

Alternativt dansa längs med trottoaren till musik som ingen annan kan höra?

Detta är ett fenomen som jag ser nästan dagligen här på campus. Folk som ler oavbrutet när dom går gatan fram eller dansar uppseendeväckande till sin ipod. Är egentligen inget jag direkt stör mig på, men ibland känns det nästan som att jag befinner mig i någon konstig sci-fi film där delar av befolkningen drabbats av något virus som gör att man inte längre kan vara neutral utan måste hoppa, studsa, och le utan någonsomhelst anledning.

Idag satt jag bredvid en annan extremt underlig typ under ett möte. Han hade glasögon, men verkade ändå vara nästintill blind, för under hela mötet satt han med näsan bokstavligen tryckt mot kollegie blocket, och ögonen en dryg centimeter från raden han kluddrade på. Han satt så i hela 40 minuter med hela ansiktet i blocket, klottrandes små underliga figurer. Det var väldigt distraherande. Jag satt hela tiden och väntade på att han skulle drabbas av något slags utbrott och ta stryptag på mig eller dra fram ett vapen och börja skjuta vilt omkring sig.

Sedan i kafeterian så stöter jag på dagens weirdo nummer två.

“är det okej om jag slår mig ner här?” frågar en kostymklädd nisse med en obegriplig engelsk accent. Han låter som att han är en amerikan som av någon anledning försöker tala brittisk engelska, och resultatet är väldigt disturbing. Trots att alla övriga bord är lediga så insisterar han på att tränga sig ned vid mitt bord. Och inte nog med det, han drar fram sin netbook och börjar surfa och skrattar sedan till ungefär var tredje minut. Högt och ljudligt sitter han där och frustar och grymtar åt något “roligt” på dataskärmen. Och jag vet att han vill att jag ska fråga vad som är så roligt så att han kan ha en anledning att konversera. När jag avstår så väljer han att informera mig iallafall, om någon sajt som är sååå komisk att jag bara måste kolla in den nån gång.

Han låter som en blanding mellan en häst och en nasal kvinna när han skrattar.

När jag sneddar över skolgården (?) eller vad man nu ska kalla det, så stöter jag på weirdo nummer 3. Det är en svart kille (eller tjej) som dansar (JA, dansar) fram till mig med feminint svängande höfter.

“Hej beautiful, har du tid en minut?” frågar han och slår kokett ut med handen.

“Tid för vad?”

“Att prata om gay rights,” säger han medan han sätter en hand på höften och plutar med ett par enorma läppglans läppar.

Han har mascara också.

Och ögonskugga.

När jag säger att jag är all for gayrights så ger han upp ett skrik av förtjusning, och han låter som en högstadietjej på låtsasfyllan.

Han ber mig skriva under någon slags namnlista och utrustar mig med en regnbågsskimrande glitterpenna. Efter att jag skrivit under så kysser han mig på båda kinderna och tackar översvallande innan han bryter ut i ännu en transsexuell discodans a la 80-tal.

Plötsligt inser jag att jag fått nog och drabbas av en enorm längtan till den förutsägbara förorten som jag kallar hemma. Med alla sina välansade gräsmattor och gifta par och golden retrievers och barnvagnar...