Okej, eftersom jag vet att ni alla väntar på blogginlägget om hur vårt hus förvandlats till ett tredje världskrig med den diktatoriska tyska utbytesstudenten, den spänniga amerikanen och den neutrale svenskan, så måste jag tyvärr göra er besvikna. Vi har det faktiskt himla bra ihop!
Jag erkänner att jag var lite orolig över vår roadtrip förra helgen, av den enkla anledningen att jag är en semi-eremit som trivs bäst i eget sällskap. Jag gillar att vara själv, att ha mitt eget space, och kan lätt underhålla mig själv i timmar utan att kommunicera med andra homo sapiens. Så jag var lätt oroad att jag skulle bli galen av att dela rum med inte bara en – utan två – personer i hela tre dagar. (öronproppar, någon?)
Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att trängas i små utrymmen. Och jag kan inte konversera före klockan 10 på morgonen.
Men – och det här är faktiskt sant – jag vart aldrig irriterad under hela vår resa. Inte en endaste gång! Inte ens under dom 8 timmarna i bil (en väg) där jag tvingades lyssna till Iron Maiden och leka ordlekar i absurdum.
Det var faktiskt rätt gemytligt.
Och vi har kommit in i en ganska bra rutin.
Robert lämnar av Alissa i skolan på morgnarna och jag hämtar upp henne dom dagar jag är ledig. Och varje gång jag plockar upp henne och vi utväxlat hälsningar så får jag en lång rapport om skoldagen, inkluderat vilka pojkar som flirtat, vem som sagt vad, vem som gjort bort sig, etc. etc. Det är bättre än den bästa såpa. Vår tyska har blivit väldigt populär bland dom finniga tonårspojkarna på highschool. En av beundrarna bad en kompis SMS:a Alissa och fråga om hon hade en pojkvän i tyskland.
Vad hände med att skicka en lapp via en vän med den välkända frågan, får jag chans på dig? Kryssa i rutan JA, NEJ, KANSKE.
Antar att SMS är lite mer 2000-tal. Men kan man inte ens skicka ett SMS från sin egen mobiltelefon?
Snart så kan man väl gifta sig online utan att någonsin ha sett personen ifråga In-Real-Life?
No comments:
Post a Comment