Städdilemmat del 2

Jag hade faktiskt en diskussion med miss A angående städandet.
Jag kallade till familjemöte.
*trumvirvel*
Det påminde litegrann om plus-och-minus mötena vi brukade ha i kompisgänget när vi gick på gymnasiet. (Mitt kompisgäng var väääldigt unikt! to say the least...:p)

Så vi diskuterade vad som fungerar bra och saker som vi kanske kan ändra på etc. Och det kändes skönt att rensa luften litegrann utan att attackera varandra. Jag är väldigt konflikträdd och tycker det är obehagligt att säga åt folk att göra saker eller skärpa till sig etc. Men jag har blivit bättre, och jag visste att det var en del i utmaningen av att vara värdfamilj, så jag tror att det finns många chanser för mig själv att “växa som människa” och allt det där andra pop-psykologiska tramset.
För folk är inte tankeläsare, och kan man inte kommunicera irritationsmoment som dyker upp så kan man inte heller förvänta sig att folk ska förstå varför man är förbannad. Simple as that. Och sen när man till slut exploderar totalt så sitter den utpekade som ett levande frågetecken och undrar vart allt detta kommer ifrån.
Och istället för att peka finger så försöker jag säga jag-meningar.
Istället för “Du städar aldrig” så försöker jag säga, “Jag tycker att vi alla borde försöka hålla ordning, för jag får krupp när det är stökigt, etc.”
På det sättet så känner sig den utpekade inte utpekad eller anklagad.
I guess all those psychology classes are starting to finally pay off. :)