kommer du ihåg när vi bada i havet?

Varför kommer jag ihåg helt ovärda detaljer?

Som min lärare i 4:an, Sten Löfsteds, tal på avslutningen. Han svamlade något som skulle föreställa djupt och inspirerande, om hur han under sin egen skoltid tittat längtansfullt på flickan med dom blonda flätorna, och hur han en dag sträckte ut handen och drog henne i flätan. Han avslutade sitt tal med att säga något i stil med, “Ha en trevlig sommar, och förhoppningsvis så hittar ni också en fläta att dra i.”

Jag menar, vilken onödig sak att komma ihåg. Till och med då, med min outvecklade 10-åringshjärna, så tyckte jag att Stens tal var löjligt och lite Hollywood klyshigt. Cowboys running off into the sunset, typ. Hitta en fläta att dra i…tsss

Jag har så många minnen från lågstadietiden som dyker upp helt appropå ingenting.

Som mitt ärr som jag har på vänstra ringfingret. (Mitt finger blev överkört av en skridskoskena under gympan och det blödde som ett mindre Niagara fall.)

Allt jag kommer ihåg var hur jag senare stod utanför mitt hus med ett finger inlindat i blodigt toalettpapper – livrädd vid tanken på att tvingas skåda det hemska såret. Men som tur var så var Mikael Feldt med mig och han sade åt mig att vända bort huvudet medan han tog av det blodiga papperet, rengjorde såret och satte på plåster, alltmedan han sa att det “inte alls såg så farligt ut.” Vilken hjälte.

Några dagar senare så erkände han för mig att såret sett jävligt läskigt ut. Men han ljög för mig av ren riddarlighet, för att förhindra en hysterisk attack eller dylikt.

Varför kommer jag ihåg sådant här? Eller snarare, varför poppar dessa minnen upp 15 år senare?

Kanske för att varje gång jag ser mitt ärr på fingret så tänker jag på den där dagen ute i snön då Micke Feldt räddade mig. Och varje gång jag tänker på avslutningar så ekar Stens prat om blonda flätor i mitt huvud.

Saker man minns måste ju ha betydelse. Och då undrar jag, kommer folk ihåg mig pga av något jag gjort eller inte gjort? Sitter något med ett ärr någonstans och förknippar det med mig? Har jag någonsin sagt någonting som någon annan aldrig glömde?

Vi lämnar alla avtryck av något slag, litet eller stort.

Nä, nu ska jag gå och dra i en blond (och tysk) fläta.