När dom tre små orden blir en slit-och-släng fras

Hade en intressant diskussion vid middagsbordet häromdagen.
Alissa reflekterade över hur snabbt och lättsamt hennes nya amerikanska vänner säger saker i stil med “I love you.”
I Tyskland så har man tydligen två varianter av dom 3 små orden; den stora och seriösa varianten säger man bara till typ livspartners och den frasen används inte i vanligt vardagssnack. Sen har tyskarna en lättsammare variant av “Jag älskar dig” som används lite oftare och sägs mellan vänner, etc.
Intressant tänkte jag.
I Sverige så säger man inte heller “Jag älskar dig” till vemsomhelst, närsomhelst. I min familj säger vi det aldrig, möjligen att vi skriver det på något födelsedagskort eller dylikt. Och man kan säga det till kompisar och pojkvänner och sina barn etc., men det är inget man hör hela tiden.
Här i USA så hör man det hela, hela, HELA tiden.
“I love you” är en standardfras mellan familjemedlemmar och partners.
När jag är nanny åt 8-årige Jake så säger han alltid “Love you” till sin mamma när hon ringer.
När jag är nanny åt 3-åriga Lauren så säger hon också “Love you” till sin mamma när hon släpper av henne.
Och jag och Robert säger alltid “I love you” tillvarandra. Varje gång vi skiljs åt på morgonen och varje gång vi lägger på luren, säger godnatt, etc. Förmodligen så säger vi det i genomsnitt 5-10 ggr per dag. Det är ungefär som ett hejdå. Jag vet, det blir betydligt mer slit-och-släng fras när det används så ofta. Men samtidigt så känns det bra att säga det när man skiljs åt för (gud förbjude) bilolyckor och annat otrevligt händer dagligen. Och man vill väl ändå inte att ens sista ord till varann ska bli “ta ut soporna” eller nåt annat fattigt.

Hursomhelst, Alissa berättade att hennes nya kompisar som hon känt i typ 4 veckor säger “I love you” till henne. Medans kompisar hon haft i många år i Tyskland aldrig eller sällan gett sådana ömhetsbetygelser.

Kulturskillnader med andra ord.
Min väninna Shauna, som jag inte alls träffar speciellt ofta, avslutar alltid sina emejl och SMS med love you!

Vet inte varför amerikanare har så lätt för att älska allt från ytliga bekanta till svärmor.

På tal om svärmor.
I USA så säger man inte svärmor, svärfar, svägerska, svåger till sin mans/frus familj.
Utan man kallar ens mans/frus familjemedlemmar för mamma, pappa, syster, bror.
Min svägerska introducerar mig till sina vänner som sin “syster” och mina svärföräldrar skickar födelsedagskort där dom grattar sin “dotter” (dvs mig).
Tycker det är gulligt. Svärmor och svägerska låter så fult och distanserat.

Kulturskillnader igen.

Nä nu blir det godnatt.