Här i USA så talas det många språk. Men dem infödda amerikanarna talar generellt bara engelska. Därför så är den typiske amerikanen oftast väldigt imponerad när han upptäcker att man är tvåspråkig. Hakorna slår i bordet och ögonen vidgas när man säger en mening på svenska (oftast efter mycket tjat). Man blir genast lite längre i deras ögon. Att tala ett annat språk anses väldigt intellektuellt, ja nästan genialiskt. Tvåspråkighet är en självklarhet i nordeuropeiska länder, men här har det en helt annan, betydligt mer upphöjd, status.
Svenskar tycker oftast inte om att prata engelska med britter, nordamerikaner, eller australienare. (troligen av rädsla för att bli utskrattad för att man har dialekt). Men det är snarare tvärtom. Har man en europeisk dialekt härborta så anses man sofistikerad, charmig och intressant. Jag har ingen dialekt längre. Men ibland försöker jag prata med svensk brytning bara för att bli uppmärksammad som svensk, men det är inte lätt när man omges av engelska språket dagarna i ända. Amerikanarna är oftast väldigt imponerade av skandinaviernas språktalanger. “Lär ni er engelska i skolan?” är den vanligaste frågan man stöter på. “Pratar ni engelska i Sverige?” är en annan fråga jag ofta får av dem jänkar som inte är vidare geografiskt bevandrade.
Idag i mataffären så småpratade jag med den godmodiga äldre damen i kassan. Hon jämrade sig över faktumet att hon var tvungen att jobba just denna soliga dag. “I Europa så jobbar dem bara 4 dagar i veckan,” sa hon och fick något längtansfullt i blicken. “Fransmännen jobbar bara 30 timmar i veckan vettu. Dem vet hur man ska leva livet dem fransmännen.”
Jag nickar bara. Jag har ingen aning om hur arbetsveckorna ser ut i Paris, men jag tror att amerikanarnas bild av europa ofta är lite romantiserat snedvriden. På samma sätt som europeernas bild av USA ofta är aningens skev.
No comments:
Post a Comment