Ett Segregerat Land

Har köpt en bok åt Robert som beskriver Sverige med detaljrik precision och ett klockrent bildspel. Röda stugor med vita knutar bland svajande tallkronor och grunda insjöar. Blonda små barn i blommiga klänningar dansandes runt midsommarstången. Halvnakna svenskar vid långbordet utomhus, skålandes och sjungandes snapsvisor. Carl Bild, Olof Palme, och Anna Lind. Kungen och Silvia, Gustav Vasa och Gotlands runor. Det är en bra bok.

Ett kapitel är tillägnat “Det Nya Sverige och Immigrationen.” Bilderna visar mörkhyade, muslimska ungdomar i Rinkeby och Alby. Sverige är inte längre ett blont och blåhögt hav av långa välbyggda vikingar. Istället är det en salig mix av kryddstarka dofter och felix ketchup, mamma scans prinskorv och hummus, afrolockar och lingult. Visst vet jag att Sverige plågas av smygrasism och “främlingsfientlighet” – vilket måste ha varit medias favoritord på 90-talet. Politikerna predikar vikten av integrering och svenska flaggan försvinner från folkhemmet på grund av en outtalad rädsla att anses “rasistisk.”

Trots denna problematik, så måste jag säga att Sverige lyckats betydligt bättre med sin integration än vad USA har. Här är segreging ett accepterat faktum, och det är inte bara New Yorks lilla Kina eller San Fransiscos motsvarighet som står som exempel. Inte heller är det storstads ghettona med mexare på ena sidan och svarta på den andra. Utan segregeringen genomsyrar varenda dammig liten småhåla. På mitt universitet så hänger asiater med asiater, svarta med svarta, vita med vita, och hispanics med hispanics. Visst, man diskuterar och pratar med varandra, det råder inget öppet hat, men at the end of the day så söker man sig till sina egna. Mixade par är en raritet, men jag blir alltid lika glad varje gång jag ser en icke-homogen kärlekshistoria.

De svartas slavhistoria är fortfarande ett oläkt sår i många delar av det här landet, och ett nytt varigt sår har öppnat sig i och med den mexikanska vallfärden hit.
USA har beskrivits som en “melting pot,” men när varenda formulär frågar efter ens respektive ras: vit, svart, asiat, hispanic, etc. så kan man inte låta bli att undra varför denna eviga kategorisering är nödvändig. I Sverige hörde jag sällan någon använda ordet “ras.” Det anses lite för Nazi Tyskland att diskutera människoraser som om vi vore hundar på en uppvisning.
Men här får man alltid bemöta frågan, “what’s your race?” på varenda blankett och jobbansökan.

Jag brukar göra en egen ruta och skriva “human.”

ha!