fiol, utmaningar, och lite annat

Övade med vår lilla kvartettgrupp idag. Det är sjukt hur roligt vi har det med fiolspelandet. Innan träning så är vi ofta lite halv sega och inte så peppade, men efteråt är vi alltid på världsbäst humör! Ungefär som ett träningspass. Musik är terapi för själen. Och vår lärarinna är sinnesjukt duktig. Hon utmanar en hela tiden och sätter ribban högt, fast samtidigt så hinner man aldrig få tråkigt. Hon tror dessutom att vi snart är redo för att lära oss vibrato. Haha.
Jadu. Hon har höga tankar om oss. Stackars Alissa som tvingas lyssna till vårt sågande var och varannan dag.

Har e lite modern violin med Paul Dateh!


Vi har haft lite krisläge härhemma. Smekmånaden är över och allt är inte så rosigt längre.
Fast jag är realist och förväntade mig egentligen aldrig att det skulle vara rosigt att ha en inneboende tonåring i 9 månader.
Men det är en utmaning.
Jag är väldigt dålig på att säga nej och “stå på mig” plus att jag hellre viker undan än konfronterar. Tycker det är så jobbigt att tvingas ta upp “ett samtal,” etc.
Jag har aldrig varit speciellt bra på det.
Jag är inte mycket för att kramas med främlingar heller.
Eller gråta öppet.
Min svärmor är väldigt känslosam och tårmild (vilket är ganska gulligt, men jag blir alltid tafatt när det sker). En gång på telefon talade vi om Italien och hon började berätta om något rörande hon sett på tv och vips så satt hon där och snyftade i luren.
Tror det är därför som Robert knappt reagerar om jag sitter och pms-grinar i soffan. Han tror att det hör till när man har en x-kromosom.
Vi var naiva i början dock.
Ger man lill-fingret så tar dom hela handen.
Den senaste veckan har varit extra jobbig. Små små saker som bildar berg.
En utmaning som sagt.

På tal om utmaningar så vill jag gratulera en av mina käraste barndomsvänner som har blivit pappa. Grattis Micke till din lilla Stella Ester!!!