skyll inte på soldaterna

Fem år i Irak. Detta har resulterar i en explosion av krigsfilmer och en ännu större explosion i dokumentärer. De flesta förband i Irak har utrustats med kameror, så det finns mycket äkta film material från Irak kriget.

Jag är medveten om att Europa avskyr amerikanarnas roll i Irak kriget, och det kan jag förstå. Men om det är några jag inte anklagar så är det de amerikanska soldaterna. Dessa unga män och kvinnor som frivilligt anmäler sig för att tjänstgöra i armen för att sedan hamna mitt i ett öken krig. Jag vet inte, men jag gråter varje gång jag ser dessa soldat dokumentärer. Artonåriga pojkar som ringer hem en gång i veckan till mammor som gråter och ber dem vara försiktiga. Pappor som aldrig hinner se sina barn innan dem dör i kriget.

Skadade soldater som aldrig får sina liv tillbaka.

De amerikanska soldaterna är inte roten till kriget. Dem följer bara order, och dem betalar med sina liv.

Det irakiska folket är också hjärtskärande att beskåda. Dem lever med en blandning av hat och tacksamhet, samt en ständig rädsla och oro. Om det är någon som förlorat så är det de irakiska folket. Först leva i decennier under Saddams styre för att sedan hamna i ett kaotiskt krig som aldrig verkar ta slut. Irak är fortfarande ett oläkt infekterat sår. Och tro det eller ej, men amerikanarna blöder också. Man kan säga vad man vill om George Bush och hans jobb som president. Men alla dessa unga soldater som gett sina liv för sitt land och sin stjärnprydda flagga, som bara velat göra det rätta, som skrattat ihop med irakiska barn och som ofta frågat sig när kriget ska ta slut. Dem blöder också.

Soldaterna som återvänt med fysiska skador, eller sår som sitter på insidan, drabbas av depressioner, alkoholism, och hopplöshet.

Krig är inte vackert. Det finns inga vinnare.

Född i ett neutralt land som aldrig riktigt deltagit i ett krig sedan medeltiden (eller nåt liknande), så har jag aldrig haft något egentligt begrepp om vad krig egentligen innebär för dem som verkligen berörs.

Men efter två år i USA, i en delstat som stoltserar med militärens air force academy, så har jag lärt känna många före detta soldater, och anhöriga till soldater. Och jag blir alltid lite tårögd när jag hör om krigshistorier.

Man kan tycka vad man vill om världspolitiken och dess grymhet.

Men man kan inte ha annat än ha respekt för dessa unga soldater som ger sina liv för något dem tror på.