Chris ringde idag och meddelade att det blev en flicka (jag hade rätt!!!) och att dem kommer hem ikväll så vi slipper mata bestarna. Missförstå mig inte, jag älskar fyrbenta vänner i form av hund och katt. Men deras labradorer är så understimulerade, efter allt sittandes i sitt källarutrymme dag ut och dag in. Visserligen så har dem en hunddörr ut på bakgården, men ändå, hundar vill ju promenera och leka med husse och matte. Så varje gång vi kommer för att mata dem är dem fullständigt galna. Dem kastar sig över maten och slänger i sig den utan att tugga. Allt är borta inom några sekunder. Sumner, den gula labben, tar sedan upp matskålen och dansar runt med den i ett ivrigt forsök att få mer mat. Han hoppar upp och ner som en vildbasse, medans han småbiter en i armar och händer. På morgonen måste vi ta ut hans säng, som består av en svart sönderbiten filt. Första dagen gjorde vi ett misstag och lät “sängen” vara kvar, bara för att finna den ännu mer sönderriven med lösa tussar över hela golvet.

Vi försökte oss på en promenad, men det gick inget vidare. Sumners koppel var försett med en slags munkorg som vi inte fick på honom. Så han fick gå i vanligt koppel, och han stretade och drog så att han storknade. Hans andning lät som ett astmaanfall för att han inte fick så fort som han ville. Det var pinsamt att passera andra grannar med denna galning till hund.

Jag tycker lite synd om dessa labradorer. Dem är intelligenta och fina hundar, men så fruktansvärt understimulerade att dem knappt går att ha att göra med. Och nu när deras husse och matte kommer hem med en liten människa så kommer dem ha ännu mindre tid för jyckarna.