Det 35-åriga barnet

Den äldre generationen gillar att skaka på huvudet åt generation Y (som jag tillhör). Vi är ju så barnsliga, omogna, vägrar växa upp, gör inget av vårat liv, är totalt respektlösa, saknar värderingar etc.

Men anledningen att vi som är födda på 80-talet, och därefter, är så omogna, beror på att vi blir behandlade som bebisar ända in i gymnasieåldern. Förr i tiden sparkade man ut ungarna när dem fyllt 15 (eller ännu tidigare), med orden att det var dags att “stå på egna ben.”

Men i dagsläget är det helt normalt, ja till och med att föredra, att ha sin 25-åring hemma i barndomsrummet med dem gula tapeterna.

Min svägerska säger fortfarande åt sin 18-årige son att duscha, borsta tänderna, äta frukost – ja, hur han bör leva sitt liv helt enkelt. Frågar man honom vad hans planer är efter gymnasiet så svarar hon att han ska göra A, B och sedan C. Själv säger han inte ett knyst.

Jag förundras över hur denne pojk' klarar sig utan blöjor?

Nån generation tillbaka så var folk gifta och hade barn innan dem fyllt 25. Nu skakar 30-åringar på huvudet och säger att dem “inte är redo”. Dem är knappt villiga att skriva under ett hyreskontrakt på mer än en månad i taget – klart som fan att dem inte är redo att stadga sig.

Jag har hört 30-åringar säga att dem inte vill ha barn, för att dem “är barn själva.”

Kom igen nu.

Men jag tror inte att man kan klandra ungdomarna, utan snarare föräldrarna. Här i USA så daltas det något så otroligt med barnen. Dem skall skjutsas överallt, får inte dricka alkohol föränn dem är 21, sexundervisning i skolorna debatteras “för det kan ju leda till att ungdomar har mer sex”, tv-program och radiokanaler följer en strikt censur för svärord kan ju verkligen förstöra dem små oskyldiga änglarna.

Så man bör sluta förvånas över 35-åringar som kallar sig själva för “barn” och lever som att dem vore barn – för det är ju så dem blev uppfostrade.