världsvana

under mitt besök i bebisland, mellan alla förtjusta “ååå vad gulligt!” och “Ooooh va sött!” så konverserar jag med den gäst som allra mest fångar mitt intresse. Hon är inte gravid, hon avstår från att kommentera presenterna och hon har en uttalad accent. Hennes namn är Patience, (tålamod) och hon kommer från Nigeria. Hon har kort afrohår och glimten i ögat.

Vi finner genast varandra. Hennes man är tysk, så hon vet allt om Europa. Vi pratar om hur det är att sakna mammor, systrar, pappor och syskonbarn. Vi pratar om hur dyrt det är att skicka presenter hem. För att inte tala om att flyga hem. Patience har bara åkt tillbaka till Nigeria en gång på elva år. Vi pratar om att köra bil i Amerika, och skrattar åt alla misstag vi gjort.

Hon är mörkhyad med fylligt kort hår, jag är mjökvit med långt tunt hår. Men ändå så finner vi varandra direkt, vår gemensamma nämnare är vårt utländska ursprung, och det faktum att vi båda betraktar amerikanarna utifrån. Eller iallafall med ett par glasögon färgade av andra erfarenheter.

När jag ser alla presenterna så kan jag inte låta bli att tänka på alla barn som föds världen över och som inte kommer ha ett eget rum med Disney tapeter. Och jag känner på mig att Patience tänker samma sak.

Jolene’s svärmor, Barbara, en kvinna i sextioårs-åldern, som varit hemmafru under hela sitt vuxna liv kommer fram till Patience.

“Jag funderar på att åka till Afrika.” meddelar hon stolt.

“Jasså, säger Patience. “Vart ska du åka?”

“Ehm..” Barbara tänker efter. “Min man har ett möte i Johannesburg…och jag tänkte följa med honom.”

“Så ni ska till Sydafrika” Fastslår jag och Patience i munnen på varandra.

“åh ligger det i Sydafrika. Jaha just ja.” säger Barbara.

“Jag skulle vilja åka dit.” Säger jag. “Men dem har problem med hög kriminalitet.”

Patience nickar och börjar berätta några ankedoter från hennes resa till Johannesburg. Varav en gång när en ficktjuv nästan lyckades stjäla hennes reskassa.

Barbara bleknar och tar en klunk te ur porslinkoppen med blåklint på.

“åh. Det kanske inte är någon bra ide att åka dit.” säger hon sedan.

Jag tänker att det vore nog en nyttig erfarenhet för Barbara att lämna den välklippta gräsmattan, trevåningshuset och äppelpajsbaket och åka ut i den riktiga världen för en gångs skull.

SydAfrika