hon har blont kort hår och blå ögon. Lite rund om kinderna, men inte vad man skulle kalla överviktig. Hon skyller på bebis-vikten som hon lade sig till med när hon fick sin dotter. Dottern är nu 5 år och väldigt söt. Jag har sett henne på bild, men inte i verkligheten.
Den blonda kvinnan heter Regina och är nagelteknolog (det politiskt korrekta namnet för manikyrist.) Första sommaren efter att jag flyttat hit så lockades jag till nagelsalongerna. Dem finns överallt och majoriteten av dem som jobbar där är av vietnamesiskt ursprung. Man kan få en vanlig manikyr för bara några dollar. Min första manikyr skedde i en sådan salong. En rund vietnamesisk kvinna i 50-årsåldern filade och petade och misshandlade mina naglar tills alla nagelbanden blödde. Sedan hade hon mage att bli ilsken när jag inte gav henne någon nämnvärd dricks. “That all?! That All?!” halvskrek hon medan jag funderade om jag skulle be någon vänlig själ om plåster.
Det var så jag träffade Regina. Hon jobbade i nagelsalongen bara några gator ner. Ett litet ställe där alla manikyrister är vita, och det enbart pratas engelska. Jag dök upp med mina sargade naglar och Regina tog sig an mig. Jag började gå till henne var tredje vecka. Tidiga fredag morgnar före jobbet. Regina är en av de få amerikaner jag känner som röker. Ofta stod hon ute med sin starbucks kaffe och väntade på mig med en cigarett i handen. På bordet bakom hennes arbesbänk hade hon kort på sin man och dotter.
“Vi har varit gifta i nio år. Vi träffades i high school.”
Regina och hennes familj bor i vad hon kallar ett “mobile home” vilket är lika med en husvagn. Hennes man jobbar på fabrik, och svärmorn tar hand om dottern på dagarna.
Det är så det börjar. Regina börjar berätta mer och mer om sitt liv. Och jag som var ny i stan under den här tiden, och inte hade så många vänner, tyckte att det var trevligt att “tjejsnacka”. Men tjejsnacket eskalerar snabbt till hjärtskärande historier som jag inte vet hur jag skall bemöta.
Regina växte upp i en husvagn. Hon flydde hemifrån när hon var 13, efter att hennes pappa våldtagit och misshandlat henne. Efter det hamnade hon hos sin moster och morbror (de enda släktingar som gick med på att ta sig an henne.) De lät Regina bo där med kravet att hon skulle “göra rätt för sig.” Morbrodern var väldigt elak mot den stackars flickan. “Han tvingade mig att diska all disk för hand, trots att dem hade diskmaskin. Och han tvingade mig att städa hela huset varje dag för annars skulle han kasta ut mig.”
Regina äter antidepressiva tabletter. Hon vill skaffa fler barn, men kan inte för då måste hon sluta med sin medicin, och det är hon inte redo för.
Hon berättar att morbrodern till slut kastade ut henne. Det var under sista året i gymnasiet. Regina flyttade in hos hennes pojkväns familj, vilket gav henne chansen att avsluta gymnasiet. Kort därefter gifte de sig och skaffade eget.
I början talar Regina alltid gott om sin man. Jag är imponerad av henne eftersom hon verkar ha ett någotsånär normalt familjeliv trots allt hon gått igenom. (I skilsmässornas Amerika så är nio år som gifta inte dåligt.)
Men så en fredagmorgon när sommaren förvandlats till vinter, löven trillat av pinn och kylan börjat göra sig påmind, så åker jag för min tid hos Regina. Direkt jag kommer in så ser jag att något är fel. Hon är blek och har blanka ögon. Jag får veta att det är hennes födelsedag, hon fyller 27, och jag säger grattis och undrar glättigt om hon är deppig över att vara ett år äldre. Då får jag veta att hennes man har slagit henne, och tagit stryptag på henne, framför ögonen på deras dotter. Tårar trillar nerför hennes kinder och jag vet inte vad jag ska säga. Jag frågar om det har hänt förut, och hon berättar att det har hänt en gång för flera år sedan, då hennes man var full. Han har skrivit ett ångerfullt brev till henne som hon visar mig. Det är ett brev fullt av stavfel där han ber henne att förlåta honom och lovar att det inte ska hända igen. “Jag vet inte vad jag ska göra.” säger Regina.
Tre veckor senare när vi ses igen så säger hon att de ska åka till Florida på semester och försöka rädda sitt äktenskap. Hon verkar inte alltför exalterad över iden.
Tre veckor efter detta så har hon tagit ut skilsmässa. Florida resan blev aldrig av, och Reginas man har flyttat ut. Han vill inte skilja sig och hotar med att ta dottern ifrån henne. Regina berättar att hennes gynekolog skrev ut en antidepressiv medicin till henne som gjorde att hon fick mordiska tankar för några år sedan. Hon fick tankar om att mörda sin man och dotter(?!), och blev inlagd på sjukhus i några dagar. “Han kommer använda den händelsen emot mig nu.” säger hon och ser helt förstörd ut. Skilsmässoadvokaten har begärt tusen dollar bara för att ta sig an hennes fall. Regina har lagt hela summan på ett kreditkort. Hon har inte råd med starbucks längre. Hon har inte råd med någonting.
Vid det här laget ser jag inte längre fram emot mina manikyr besök. Dem är för emotionellt betungande. Jag tänker på Reginas lilla dotter och undrar vad som ska hända härnäst.
Sista gången jag ser Regina så är hon på väg att flytta in till en manlig vän, som är nyligen separerad och har tre egna barn. “Vi är bara vänner.” säger hon, men glansen i hennes ögon säger något annat. Hon slutar på salongen och säger att hon ska jobba hemifrån från och med nu. Hon ber mig komma till hennes hus (den manlige vännens hus) och göra mina naglar, men jag avböjer. Hon ringer några gånger efter det, men jag svarar inte.
Jag undrar hur hon mår nu.
No comments:
Post a Comment