lokaltrafik eller egen plåtburk?

Jag har alltid älskat att köra bil. Jag är ett kontrollfreak som får totalångest när jag inte har kontroll. Enda anledningen att jag inte tycker om att flyga beror på att det inte är JAG som styr planet. Så det är ingen överasskning att jag avskydde att vara beroende av kommunaltrafik när jag bodde i Stockholm. För en norrlänning som mig, som tog körkort strax efter min artonde födelsedag, så var det hemskt att tvingas åka buss, tunnelbana, och ibland tåg. Stå och frysa på perronger mitt i smällkalla vintern, och sitta i graffitimålade tysktillverkade vagnar och koncentrera sig på att stirra ut i tomma intet var totalt depressivt. Det var också jobbigt att ofrivilligt tvingas munhuggas med manliga resenärer som stötte på en. Nattbussen hem på helgerna var värst, för den var fylld till bristningsgränsen med alkoholiserade ungdomar som skulle hem till förorten. Jag bevittnade x antal spyor, personer som somnade i mittgången och väldigt många ensamma själar som envisades med att konversera.

Vid ett tillfälle tog jag taxi, för tanken på nattbussen fick mig att överväga valet att spendera natten på plattan. Taxi chaffören hade ett östeuropeiskt namn och utseende, och föreslog att vi skulle göra en avstickare hem till honom och ta en drink. Jag satt med ena handen på bilens dörrhandtag och den andra knappandes på mobiltelefonen ända tills jag var hemma. Taxichaffisen ville komma in på en kopp te klockan 3 på morgonen, jag smällde dörren i ansiktet på honom och insåg att den kräkluktande nattbussen var underskattad.

Här i USA är det bara en grupp människor som nyttjar kommunaltrafik: de väldigt fattiga, och de som fått för många böter och förlorat körkortet. (Undantag för NYC och SF). Hållplatserna är få med långa mellanrum, och resetiden för alla destinationer är dubbelt så lång i jämförelse med att köra bil. I början så var jag faktiskt nöjd över detta. Jag vet att det är hemskt ur miljösynpunkt att köra bil överallt, men jag valde ett tunt ozonlager före kommunaltrafik. Men idag är jag inte så säker längre. Att tvingas köra bil överallt gör att man är ansvarig för sin egen och andras välfärd. Istället för att artigt ignorera sina medresenärer på tunnelbanan, så tvingas man istället konfrontera andra bilförare på motorvägen. Istället för att blunda och lyssna på Ipod så måste man koncentrera sig i alla dessa vägkorsningar utan trafikljus. Istället för att stressa över bussens tidtabell så stressar man över alla envisa rödljus och dåliga förare. Nej, det är som att välja mellan pest eller kolera.

När ska vi kunna färdas via tankeöverföring?