ASSE representanten...

Also known as, min nya mamma, är fortfarande ute på vilda upptåg.

Hon var här i lördags för att hålla en sista orientering med oss. Vilket bestod av ett 10-minuters möte där hon räckte över en samling A4-papper från organisationen. Reppen har varken haft utbytesstudent, varit utbytesstudent, eller ens ansvarat för ett tidigare utbyte.

Hon är väldigt grön med andra ord.

Och speciellt som svensk så tycker jag att hon verkar farligt okunnig i sin uppfattning om europeer, eller icke-amerikaner överhuduvtaget.

Hon har noll att erbjuda.

Vi förklarar för reppen att vi inte tänker behandla Alissa som ett barn, och att i Tyskland och Sverige så är tonåringar hyfsat autonoma individer på gott och ont.

“Vi kommer att lita på hennes omdöme tills hon bevisar motsatsen,” säger jag. “Jag vet att tonåringar gillar att experimentera och gå på fester, men så länge hon ringer om hon hamnar i en dålig situation så kan vi lösa det.”

Representanten bleknar.

“Om hon ska gå på fest så tycker jag att det borde vara en vuxen närvarande,” säger reppen. “Ni måste ringa till föräldrarna åt den som ordnar fest och se till att dom är hemma. Låt henne inte gå på en obevakad fest”

Denna approach är överdriven enligt mig, men jag säger ingenting. Jag är inte direkt orolig att våran tysk med MVG i alla ämnen ska förvandlas till ett tjackhuvud över en dag.

Men sedan mötet så har jag fått flera mejl från representanten som bäst kan beskrivas som psykotiska.

Först får jag ett där representanten frågar om vi är mycket oroliga över att A ska dricka. Jag svarar kort och koncist, “nej, det var bara ett generellt exempel, vi tror inte att det kommer inträffa, och om det gör det så är vi övertygade om att vi kan hantera det.”

Men reppen envisas med att mejla igen, denna gång låter det som att hon tror att jag är halvalkoholist och kommer köpa ut kvartingar åt A.

“Stina, eftersom du är i nedre 20-årsåldern så har du nog din egen gymnasietid i färskt minne. Men man kan faktiskt ha roligt utan att dricka. Jag drack inte under min gymnasietid, trots att många av mina jämnåriga gjorde det. Och jag hoppas att ni kan dela denna verklighet med miss A; att man kan ha roligt utan alkohol.”

Jag bevärdigar inte ens detta e-mejl med ett svar. Det känns inte relevant. (nedre 20-årsåldern?)

Ändå får jag ett nytt e-mejl från reppen.

“Stina, jag hoppas att du vet att jag finns här för att hjälpa er. Jag vet att vi måste lita på miss A, för det går inte att kontrollera allt vad en tonåring gör. Men jag vet också att studenten kan känna sig trygg om ni visar att ni förväntar er det bästa av henne. Barn behöver vara omgivna av vuxna som har höga förväntningar av dom. Barn vill vara till lags. Barn är som hundvalpar.”

Ursäkta?

Den här rappakaljan kommer alltså från en 32-årig, barnlös volontär som jobbar i reception. Tycker hon är fruktansvärt nedlåtande både gentemot mig men också mot vår utbytesstudent.

En 16-åring försöker bygga en egen identitet, och lever inte för att vara vuxna till lags.

Jag bevärdigar inte heller detta e-mejl med ett svar.

Väntar med spänning på nästa amatör psykologiska föreläsning i barnuppfostran.