Virrhjärnor är vi allihopa

Morgonstund har guld i mund.
Vilket efterblivet ordspråk. Ordet mund existerar inte såvida jag vet i något svenskt lexikon. Eller är det liksom okej att hitta på nya ord bara för att få till ett rim på ett redan dåligt ordspråk?
Min nya uppstigningstid är för övrigt klockan 6 på morgonen, och jag sitter här och smuttar på mitt kaffe med grusiga ögon och nedåtvända mungipor. Jag är inte en morgonmänniska. Vill helst inte samtala före klockan tio. Frukost bör avnjutas under största möjliga tyssssstnad.
Jag insåg för övrigt att jag blivit vuxen. Eller iaf så har jag utvecklat en större respekt och vördnad för ägodelar som kostar pengar eller är av vikt, som nycklar, mobiltelefoner, kameror, etc.

Fröken A, vår utbytesstudent däremot har en förmåga att glömma bort viktiga saker såsom hennes egen bankkod och koden till hennes skåp på skolan. Hon glömmer örhängen i gympasalen, lämnar mobilen alternativt plånboken hemma av misstag, glömmer gympapåsen trots att hon har gympa varje dag, etc. Så varje morgon måste man tjata som den tjatigaste förälder, “har du packat mobilen, gympapåsen, husnyckeln, pengar…etc.etc.”
När vi kör ut från uppfarten så är det oftast något som glömts bort. Och jag känner igen mig så väl, för jag var alltid lika virrig!!! Jag tappade husnycklar, glömde låsa cykeln, tappade smycken och glömde läxan hemma.
Jag undrar om det beror på att tonårshjärnan är så fylld av annat viktigt? Eller kanske man i sin odödlighet inte tror att någonting kan bekomma en?
Tyckte iaf synd om A igår, för hon hade tappat bort, glömt, eller blivit avstulen sin kamera någon gång under måndagens lopp. Kameran var en fin manick som hon lånat av sin fader, samma fader som nu kommer att strypa henne över telefonlinjen när han får veta. Såvida inte den dyker upp i rektorns låda med borttappade saker. Jag håller tummarna för det, fast samtidigt så vet jag att oddsen att en high school kid ska lämna in en upphittad teknisk pryl är väldigt liten. No pun intended.