Papper eller Plast?

Matvaruaffären har påspackare.
Oftast är det extraknäckande tonåringar alternativt milt utvecklingsstörda personer som packar ens varor.
När jag först flyttade hit så kändes det lite underligt att ha någon som packar ens påsar, lite för mycket klassamhälle. Men sedan så insåg jag att det faktiskt ger jobb åt dom som annars kanske inte skulle ha kunnat hitta ett. Och det är väl huvudsaken? Att alla ska få något att syssla med.

En av de äldre påspackarna - som jag stöter på flera gånger i veckan - är alltid oförskämt munter där han står och packar fryst i en påse, flingor i en annan och ägg i en tredje.
“Papper eller plast, mam?”
“Plast går fint.”
(jag vet, jag vet, tänk på miljön)
“How’s your day going?”
“Bara fint. Själv då?” säger jag mekaniskt.
“ännu en underbar dag på jobbet, kunde inte har vart bättre!”
Påspackaren ler brett och dom små hamsterögonen plirar muntert mot mig bakom dom tjocka glasögonen.

Han kan inte vara seriös, tänker jag misstroget.
“Vill du ha hjälp att bära?”
Hans käcka stämma påminner mig om en programledare för barnteve.
“Nej, tack det behövs inte.”

Hur kan man packa matkassar 8 timmar om dagen och samtidigt älska livet?
Hur många gånger per dag måste han röra på läpparna, vibrera stämbanden och forma dom tre små orden, “papper eller plast?”
Och ändå är han lyckan själv.
Livet är inte rättvist.