hjärngympa

Skulle egentligen ha fiollektion idag, men vi har bytt till onsdagar. Vår lärarinna har fått för sig att vi är några slags musikaliska under…vuxna(?) och ger oss MYCKET svåra läxor. På ett sätt är det bra eftersom man inte hinner tröttna på samma gamla skalor, fast samtidigt så blir jag frustrerad när jag aldrig kan spela hela stycket perfekt. Hon har även kommit på den briljanta iden att vi ska spela i orkester på lördagar. Tror inte vi är redo för det, men hon bara skakar på huvudet och viftar avfärdande med händerna när jag påpekar att vi är totala nybörjare.
“äsch, i orkestrar är vi alla nybörjare” hävdar hon och faktumet att vi inte ens kan läsa noter ännu verkar inte bekymra henne det minsta.
En annan violinist i denna orkester har spelat i sex år, men vår lärarinna hävdar att hon är likvärdig med oss eftersom hon tog ett långt uppehåll sedan dess.
Men jag tror ändå att hon är förbaskat bra om hon spelat under 6 års tid i barndomen. Att spela instrument är väl lite som att cykla, har man väl lärt sig en gång så tar det inte så lång tid att få tillbaka. Min fingersättning t.ex. är betydligt bättre än Roberts eftersom jag spelade fiol i fyran (och har mindre fingrar). Men han är betydligt mer musikalisk än mig i övrigt. Jag måste träna betydligt hårdare och har svårare att “lyssna” till noterna. Saknar musiköra. Men låter inte det stoppa mig. Läste i en psykologikurs att problemet med vuxna är att vi bara gör sådant som vi redan är bra på, vi slutar utmana oss själva, och det är därför saker som finmotorik och hjärnkapacitet inte utvecklas. Så jag har svurit på att alltid utmana mig själv och prova nya saker. Funderar starkt på att ta tillfället i akt och försöka lära mig tyska. Tydligen så är språkträning den bästa hjärngympan man kan göra.