Peanut, Min Hjälte

Peanut är rädd för främlingar. Han springer och gömmer sig långt innan det ringer på dörren eller man hör en bil på uppfarten. Jag kan sitta i köket och plötsligt se honom rusa uppför trappen till synes utan anledning. Det är lite frustrerande när man har gäster och vill att han ska visa upp sin finurliga kattpersonlighet på kommando.

Men det är bra när man är ensam och mörkrädd och inbillar sig att huset är fullt av av läskiga typer i hockey mask.
Maken jobbar natt och jag ligger i ett mörkt rum omgiven av en skenande fantasi.
Huset suckar och stönar, det blåser givetvis kniven, och så regnar det lite lätt mot rutan. Eller är det Freddy Krueger som drar naglarna mot rutan?

Inbillar mig att jag ska bli kidnappad från min egen säng, bli inföst i en vit skåpbil och förd till ett fuktigt källarskrymsel där jag blir inlåst och torterad av den där sadistiska rullstolsbundne saken från SAW.
Alternativt blir jag flådd levande och mitt skinn får tjänstgöra som lampskärm i någon seriemördares dunkla lägenhet.
Eller så blir jag våldtagen av några tandlösa hillbillys från bergen.
Eller så blir jag förföljd och torterad av något litet blekt japanskt barn med svart hår och bottenlösa ögon.
Eller så...
.
Varje skräckfilm jag någonsin sett kommer plötsligt till liv. För att inte tala om alla nyhetsrubriker med seriemördare, våldtäktsmän och kidnappningsoffer som fått spendera ett decennium i något psykfalls källarskrubb.
USA kryllar ju praktiskt taget av seriemördare. Det vet väl alla? Varenda mordisk europe måste ju ha tagit atlantångarn över på 1700-talet och hamnat här.

Först överväger jag att ta fram Roberts meterlånga shotgun och linda armarna om vapnet i sängen. Men jag vet att jag inte kan avlossa ett gevär av den kalibern utan att bryta axeln. För att inte tala om den decimeter långa ammunitionen. Risken för olycksbaserat självmord är för stor.

Jag lockar på Peanut istället. Och inom några minuter så dyker hans lilla ansikte upp i dörröppningen. Han hoppar upp i sängen och börjar göra sin sedvanliga rutin, buffa med nosen och knåda med tassarna. Sedan ligger vi sked och den lilla varma kattkroppen spinner bredvid mig. Det känns tryggt, för jag vet att även om Peanut vore värdelös ifall någon bröt sig in, så kommer han att förvarna mig i god tid. Vi somnar som stockar båda två. Tills klockan fem på morgonen då Peanut hör garageporten och rusar ner för att ta emot Robert.
Ah, vilken hjälte. Vem behöver en rottweiler när man har en småväxt katt utan klor?