När jag och min colombianska vän Patricia jämför våra immigrerings historier så slås jag av hur olika dom är. Vi immigrerade båda två med samma visum och har gått igenom exakt samma process.
Men hennes immigration tog betydligt längre tid, och hon och hennes karl blev även kallad till alla dom där ökända intervjuerna där dom ställer frågor om ens sexliv och färg på tandborsten. Dessa intervjuer är – till skillnad från vad många tror – inte alltid standard, utan beror på INS och vad dom anser passande.
Jag som har en förkärlek för lite drama hade gärna velat gå på den där intervjun. Om inte annat så för det rena underhållningsvärdet av att ha en uniformerad statlig tjänsteman fråga om Robert vet vilken tid på månaden som jag mensturerar och om jag vet vad Roberts favoritfärg är.
Jag hade till och med hoppats på hembesök av en stram tjänstekvinna som med handskar och munskydd inspekterar våra lakan samt förhör sig om vi har delad vårdnad om katten.
Men icket. Vi blev aldrig kallade till någon intervju. Vi fick allt bara stämplat och postat till oss. Och jag känner mig lite rånad på en upplevelse. Speciellt när Patricia berättar hur dom minsann fick sätta högerhanden för hjärtat och svära på att tala sanning, och bara sanning, so help me god. Precis sådär som dom gör i filmer.
Jag har en känsla av att när man kommer från ett västerländskt land med förhållandevis liten immigration till USA så är man betydligt mer välkommen än om man kommer från Sydamerika eller Filippinerna. Lite trist är det att det ska vara sådan skillnad på folk och fä. Fast jag kan tänka mig att det är samma sak i Sverige. Blekansikten från Frankrike, Norge, och England har det nog lättare än araber och ryssar.
Ibland drabbas jag av en stark lust att flytta till ett land där jag är i verklig minoritet, som Kina eller Zimbabwe.
Jag undrar hur jag skulle behandlas då?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
I Kina, väl. Speciellt om du lär dig kinesiska. Folk är i allmänhet trevliga, inbjudande, hjälpsamma. Fast de tror oftast att vit hud= pengar vilket ju kan vara missvisande å det grövsta. Nackdelen är alla delusional expats som tycker att de är bättre, smartare, mer värda än kineserna själva och uppför sig som om de ägde landet. (Och som de aldrig i livet skulle ha uppfört sig hemma.) Ibland vill man bara skrika, INSE, DU ÄR INVANDRARE, GÄST I ETT FRÄMMANDE LAND. Saker fungerar inte som det gör i Europa eller staterna, och till skillnad från för många andra har du flyttat av fri vilja, inte av tvång. Du är immigrant, expat, ja, men inte flykting. Have a glass of STFU.
Post a Comment