Sunday, August 2, 2009

Tjejigt värre


Inflyttningsfesten blev en hit. Kyliga margaritas utan saltkant satt fint i kvällsolen. Vi var bara flickor som samlats kvällen till ära. Morotstavar dippades friskt och samtalsämnet nummer ett var den för evigt outgrundliga gåtan: män.
“Jag hade planerat allt.” Sa Hayley. “Vi skulle gifta oss efter college. Jag tänkte jobba några år, och sedan skaffa barn och bli mamma på heltid.”
Hennes föredetting tjänstgjorde i Irak som soldat. Han blev förändrad efter det, sluten och retlig. Så många unga amerikanska män som kommer tillbaka och har svårt att lappa ihop sina liv. Allt dom sett och upplevt är så långt ifrån den enorma välfärd dom växt upp med.
Amerikanarna har det fantastiskt bra.
Och dom flesta vet om det också.
Allting är så rent, fräscht och nytt. Vägarna breda, och husen stora.
Fattiga finns det gott om. Men det är en annan slags fattigdom än den man vanligtvis associerar med ordet. Fattiga amerikaner är överviktiga istället för utsvultna. Dom har en bil istället för två eller tre. Dom har inte råd att gå till doktorn eller tandläkaren, men slingar håret och äter på Macdonalds. Det går inte jämföra amerikansk fattigdom med sådan man ser i tredje världen.

Collegetjejerna på festen är alla typiskt amerikansk medelklass. Tjockt glänsande hår, perfekta vita tänder, friskt rosiga kinder, märkes handväskor och kreditkort.
Europeer verkar associera amerikanare med övervikt, men jag tycker det är lite av en myt. Europeer har också lagt på sig lite extra hull sedan 50-talet.
Amerikanare, enligt min mening, ser ut som hälsan själv. Iallafall den lyckligt lottade medel – och överklass amerikanen.

Vi går ut och dansar på en av Boulders collegebarer. Det är packat med folk. Svettiga kroppar som grindar och rullar med höfterna. Långt hår, korta kjolar, kö till baren, och uppkäftigt hög musik. Blackeyed Peas, pitbull, och givetvis Lil Wayne. Jag vet inte hur jag orkade vara ute så mycket. Känner mig som en gammal tant bland dessa 19, 20, 21, 22- åringar. Har man inte fyllt 21 så får man ett fett kryss på handen och kan inte beställa alkohol. Vilken otroligt löjlig ålder för att få dricka sprit. Fattar inte varför amerikanska college kids inte rebellar över det. Jag fick nog av stimmet ganska fort. Någon trampar på min tå och det gör förbaskat ont. Det är så varmt att det knappt går andas, och en 2-meters kille (basketspelare?) insisterar på att försöka dansa med oss trots att han möts av svalt intresse. Killar är så envisa på uteställen. Jag kramar Hayley och sedan beger jag mig hemåt. Till min man och min katt. Min favvoplats på jorden.

1 comment:

viktoria cederberg said...

Jag har alla Weed-filmer också. De är... sådär. Inte alls samma sak, de är inte riktigt lika bra gjorda, plus att de är lite spretigare - med lite olika fiender o så. Men som SilverFang-nörd så måste man ju se dem. :D

Men det bästa är ändå de oklippta SilverFang, f'låt, Gin-filmerna. Kan se de om och om igen...