Äventyret har börjat!

Så allt gick strålande igår. Planet var lite försenat men vi var också lite sena så det blev inte så lång väntan. Det var komiskt för jag stod i vänthallen med min stiliga skylt och många människor tittade, läste och kommenterade. En äldre amerikansk dam kom fram och frågade om vi skulle ta emot en utbytesstudent.

“Ja” sa jag.

“Det ska vi med. Eller jag är här för att hämta upp honom, han ska bo hos min dotters familj. Det är en pojke från Danmark.”

Jag frågade om hennes dotter haft utbytesstudent tidigare.

“Jo, en annan pojke från Tyskland. Och han blev som ett barnbarn för mig.” Sa den gamla och log. Det kändes hoppfullt

Vi stod i den internationella vänthallen och en mängd tyskar och andra människor med röda pass började strömma in genom dörrarna. Två plan från Frankfurt landade vid ungefär samma tid.

Vi spanade och spanade och var väldigt nöjda att vi hade skylten för det var totalpackat på flygplatsen.

Plötsligt ser vi en mörkhårig yngre kille som hajar till vid vår skylt.

“är ni här för att hämta alissa?” frågar han och ler stort.

Det visar sig att dom suttit med varann på planet och pratat under hela 10-timmars resan. Han är amerikan och verkar redan lite småförälskad.

“Hon är verkligen jättetrevlig, en supertjej!” säger han och skakar hand med oss och presenterar sig med samma intensitet som om vi vore hans blivande svärföräldrar.

Han berättar att alissa fortfarande står i kön till tullen och att dom utbytt emejl. Sedan säger vi adjö och vi känner oss ganska lättade över att hon haft en bra flygresa.

Och så efter ett tag dyker hon upp och vi känner genast igen varandra och hon älskar skylten och vi tar väskorna och glider iväg hemåt.

Det blir inga krystade eller konstiga stunder utan samtalet flyter lätt.

Väl hemma så tar vi bilder och firar lilla julafton med presenter. Robert får ett ölglas med Berlins stadsvapen och jag får en fotografibok med bilder på alla kända platser och byggnader i Berlin. Och så får vi choklad förstås, massa mumsig hasselnötschoklad. Min favorit. Vet inte om jag sagt det men amerikansk nötchoklad har oftast mandel eller jordnöt och väldigt, väldigt, väldigt sällan hasselnötter.

Idag steg vi allihopa upp tidigt och följde med till första skoldagen.

And let me tell you, det var PRECIS som i alla high school filmer. (haha) Det kändes nästan surrealistiskt att vandra över parkeringen och se alla grupperingar av high school kids.

En grupp med svarta tjejer och killar, en grupp med emos och gothare, en grupp med översminkade cheerleaders, en grupp med eccentriska estetar-typer etc.

Det är en väldigt stor skola, och den är i princip splitterny, bara 5 år gammal eller nåt liknande.

Vi följde henne till hennes counselor och till vår förvåning så var där även en annan tyska som också var utbytesstudent!

Jag agerade hönsmamma och tog massa bilder av “första skoldagen.”

Sedan när vi kramades och önskade lycka till så fick jag en sådan där känsla som jag kan tänka mig att alla riktiga mammor får när dom släpper av sitt barn i en ny skola.

“Jag hoppas att dom är snälla mot henne, och att hon får vänner, etc.”

Så nu håller vi tummarna.

Jag mejlade hennes pappa igår och skickade bilder på skylten och han svarade att han blev lite tårögd över vårt varma välkomnande. Tycker det va gulligt.