Efter att Man Blivit Två…

…så ökar kraven på att man ska bli Tre.

Det första min frissa säger när hon ser mig är:
“Men, är du inte gravid än?!”
(öööh, nej. Borde jag vara det?)
När jag förklarar att jag fortfarande knaprar p-piller som om det vore godis, och att jag har noll planer på graviditet, så ger hon sig ändå inte.
“Tror du inte det är dags snart?”

Samma sak med min vän Jolene. Varje gång jag håller hennes bebis så utbrister hon, “Du kommer bli en underbar mamma! Är det inte dags snart?”

Varje gång vi ringer till svärföräldrarna med en nyhet så avbryts vi av ett exalterat, “är Stina gravid?”

När jag mejlar med bekanta från förr och berättar att jag gift mig så kommer alltid följdfrågan, “inga barn än?”

Det är som att det inte räcker med att bara vara två.
Så fort man funnit lyckan så ska man skynda sig att dra på sig Det Stora Ansvaret.
Ibland får jag en känsla av att nyblivna föräldrar är värst med att tjata på en att man ska “joina klubben.” Får för mig att dom kanske tvivlar på sina val och stundvis ångrar att dom blev med bebis, och nu vill dom att alla andra ska sitta i samma båt.

Jolene och hennes man sitter ofta ute på framsidan på helgerna. (Vi är grannar). Och varje gång jag och Robert hoppar i bilen så får vi frågan, “vart ska ni?”
Och svaret, “lunch, poolen, middag, bio, museum, gallerian, eller dylikt” verkar alltid framkalla ett längtansfullt uttryck i dom nyblivna föräldrarnas ansikten.
“åh, det är sånt man kan göra innan man skaffar barn,” säger dom och skakar lite avundsjukt på huvudet.
Det känns ungefär som att vi är dom elaka styvsystrarna som lämnar Askungen hemma för att torka bebiskräk.

Missförstå mig rätt. Jag VILL ha barn en vacker dag. Men jag förstår bara inte varför man inte kan få njuta av lite tvåsamhet först?