Fast i Negativitets Träsket

Vill inte skriva detta inlägg. Men det kliar så oerhört i fingrarna att jag bara måste.

För flera år sedan så dejtade jag en kanadensisk hockey spelare.

Han var inte van vid det “slöa” spelschemat i Allsvenskan och försökte fylla sin fritid med sånt han alltid velat göra men aldrig hade tid med när han spelade i Kanadas farmarligor.

Sagt och gjort. Han köpte en gitarr och började ta gitarrlektioner.

Jag sa åt honom,

“Du är för gammal för att börja spela gitarr nu.”

Negativitet.

Det var sådan jag var förr.

Men kanadensarn blev om möjligt bara mer beslutsam när jag sa så.

“Jag ska allt visa dig att jag kan lära mig” sa han varje gång vi träffades.

Optimism.

Sådan är jag nu.

Jag vet inte om det beror på att jag bott i USA i fyra år, eller om det helt enkelt beror på att jag är väldigt nöjd med livet, men jag tänker sällan negativt numer.

Men tyvärr så bemöts jag hela tiden av oerhörd negativitet från omgivningen. Nu på senaste så har jag t.ex. fått massa negativitet över vårt beslut att vara värdfamilj.

För varför skulle jag vilja släppa in en 16-åring i mitt hem? Speciellt när vi inte får någon finansiell ersättning för besväret? (Det monetära värdet har ju störst betydelse, trots allt).

Nej, usch, utbytesstudent? Vilken värdelös och dum ide.

Okej, tråkigt att vissa känner så.

Själv så har jag varit på språkresa på Malta och jag är väldigt tacksam över att det fanns en familj som tog emot oss. Tusentals amerikaner öppnar sina hem varje år för tusentals ungdomar världen över som kommer hit för att uppleva “the American way of life.”

Tack gud att det finns så många öppensinnade människor som kan se värdet i ett sådant utbyte.

Jag ser verkligen fram emot Alissas ankomst. Både jag och Robert har fattat tycke för henne och ser fram emot att dela hennes vardag. Jag vill höra om hur det är att gå på amerikanskt gymnasium, lära mig mer om tyskland, samt få en vän för livet. Jag ser fram emot att lära mig tyska och lära henne svenska, att resa och se USA genom två par europeiska ögon, och att en dag hälsa på vår tyska “familj” i Berlin.

Självklart så är jag även medveten om att det är besvärligt och jobbigt att ha en relativ främling boende i huset. Det kommer garanterat bråkas och irritationsmoment kommer onekligen uppstå. Men på det stora hela så tycker jag att det är sorgligt att folks reaktioner är så negativa?

Det kanske går åt helvete, men vi är iallafall inte rädda för att prova något nytt.

Optimism kanske sticker i ögonen på folk? Helst ska man väl stå på självmordets rand, och alltid förvänta sig det värsta av alla situationer och människor.

Alltid denna negativitet.

Jag antar att det blir så när man valt att leva utanför normerna.

Jag kommer aldrig köpa tomt i Sikeå eller Mensträsk och bygga enplansvilla.

Kanske är det därför allt man tar sig för kritiseras i absurdum.

För JAG sitter inte och kritiserar husköpet i Ragvaldsträsk.

Inte heller kritiserar jag det minimalistiska valet av inredning.

Eller den 10-år långa förlovningen som aldrig leder till äktenskap.

Jag sitter inte och ifrågasätter någon annans val av utbildning eller arbete.

Eller varför halva lönen spenderas på märkeskläder.

Eller varför man begränsar sig till en sådan inrutad tillvaro.

Varför frysen alltid måste vara fylld med hembakt.

Och gardinerna köpta på marikmekko.

Jag sitter inte och säger åt andra att dom är för unga, för gamla, för fattiga, eller för rika.

Eller att deras val stinker.

Vill man leva enligt regelboken och SCBs senaste statistik index så varsågoda.

En Volvo kombi, enplanshus, golden retriever och 1.7 barn.

Knock yourself out.

Men istället för att ifrågasätta alternativt kritisera andras sätt att leva så kanske det vore en bra ide att syna dina egna val och fråga varför DU är så rädd för att prova något nytt, vara annorlunda, och gå din egen väg?

Det som inte dödar dig gör dig starkare. Och snälla sätt inte rötter i Negativitetsträsk! Det är så olidligt att besöka en sådan plats.